Hoppa till huvudinnehåll

Landet som inte var redo för fred — Dokumentaristerna Jussi Rastas och Jenni Kivistö bodde med gerillan för att följa med den colombianska fredsprocessen

farcgerillasoldat
Colombia in My Arms är en finländsk dokumentärfilm som följt med fredsprocessen mellan Farcgerillan och den colombianska staten. farcgerillasoldat Bild: Jussi Rastas Colombia,colombia in my arms

Dokumentärfilmen Colombia in My Arms, gjord av de finländska dokumentaristerna Jenni Kivistö och Jussi Rastas utreder förutsättningarna för ett hållbart samhälle i ett land som präglats av ett blodigt inbördeskrig under de senaste 50 åren. Under fem månader bodde paret i djungeln tillsammans med Farc-gerillan för att dokumentera fredsprocessen.

I december 2016 åkte Jenni Kivistö och Jussi Rastas till Colombia - en fem månader lång semester var inplanerad. Men fem månader blev ett och ett halvt år. Och semestern då? Den fick vänta.

Jenni Kivistö och Jussi Rastas
Dokumentaristerna Jenni Kivistö och Jussi Rastas hade tänkt åka på en lång semester till Colombia, men så blev det inte. Jenni Kivistö och Jussi Rastas Bild: Kia Svaetichin Colombia,dokumentär,jenni kivistö

Istället bodde paret under den tiden sammanlagt fem månader med Farc-gerillan i Colombias djungel.

– Vi är båda dokumentarister och dessutom är vi ett par, vi hade jobbat extremt mycket och var i behov av en lång och avslappnande semester. Eftersom vi ändå är så att säga gifta med våra jobb så tog vi för säkerhets skull med vår filmutrustning, man vet aldrig vad för intressanta historier som kan dyka upp, säger Jussi.

COLOMBIA & FARC

  • De marxistiska gerillarörelserna Colombias revolutionära väpnade styrkor (Farc) bildades 1964 efter att vänstern utestängts från det politiska systemet.
  • Farcs ideologi var marxistisk-leninistisk och stöddes tidigt av kommunistregimen i Moskva. Målet för Farc var att störta regimen, begränsa USA:s inflytande i landet och genomföra omfattande reformer inom jordbrukssektorn. Det var dock inte förrän under 1980-talet som Farc började ses som ett allvarligt hot.
  • Fredssamtalen mellan regering och landets största gerillagrupp Farc påbörjades i november 2012.
  • I augusti 2016 förklarar Colombias president Juan Manuel Santos det 50 år långa inbördeskriget i Colombia officiellt avslutat.
  • I oktober 2016 tillkännager den norska Nobelkommittén att Nobels fredspris går till Colombias president Juan Manuel Santos.
  • När Colombia ändrade politisk inriktning genom valet av högerpolitikern Iván Duque år 2018 försämrades villkoren för de före detta gerillasoldaterna.
  • I augusti i fjol meddelade en före detta högt uppsatt Farc-befälhavare, Ivan Marquez, att han och andra rebeller tar till vapen igen.
  • Presidenten och hans regering beskylls bland annat för korruption och mord på människorättsaktivister.
  • Endast bråkdelar av fredsavtalet har uppfyllts och situationen i landet är våldsam och osäker igen.
  • Källor: AFP, Utrikespolitiska institutet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Yle, DN

    Jenny Kivistö har bott i Colombia sammanlagt i sju år, men då dokumentären fick sin början hade hon bott där i fem år. Hennes partner Jussi Rastas har bott och jobbat i bland annat Colombia, Peru och Chile.

    Allting handlade ändå om slumpen.

    Fick Nobels fredspris

    År 2016 genomförde den dåvarande presidenten Juan Manuel Santos ett militärt och civilt projekt vars syfte var att göra Colombia till ett säkrare land. I oktober 2016 mottog president Santos Nobels fredspris för sitt arbete.

    Man skrev under ett fredsavtal med Farc i september 2016 och tusentals Farc-medlemmar lade ner sina vapen. Man hoppades på att kunna åtgärda den stora ojämlikheten i landet.

    Det var den processen som Jussi och Jenni ville dokumentera.

    När väl fredsavtalet skrevs under skulle den göra slut på den väpnade konflikten som pågått i över 50 år och dödat en kvarts miljon människor.

    – En vän till mig hade en vän som hade en vän som hade kontakter till Farc. Men det kändes ändå relativt utopistiskt att tro att vi skulle få tillstånd att åka in i den djupaste djungeln tillsammans med gerillasoldater och få lov att dokumentera det hela, berättar Jenni.

    Det gick några veckor och Jussi och Jenni hade nästan glömt bort hela saken men så fick de ett meddelande. Ni får åka, rutten är fri.

    Vilka tankar gick igenom Jussis och Jennis huvud då de mottog meddelandet?

    – Ska vi verkligen åka? Vi har med alla kamerautrustning som behövs och vi är intresserade av ämnet. Gör vi en dokumentärfilm om fred kan resultatet lätt bli poetiskt och djupt, kanske det skulle vara värt det hela, säger Jussi.

    Bodde fem månader med Farc-gerillan

    Paret spenderade alltså drygt ett och ett halvt år i Colombia och av den tiden sammanlagt fem månader i djungeln. Dels med Farc-soldater, dels med kokabönder som bor och livnär sig på att odla kokablad som de förädlar till kokain.

    farcsoldat i djungeln
    Medelåldern på Farcsoldaterna i lägret låg på runt 30 år. farcsoldat i djungeln Bild: Jussi Rastas Colombia

    Men deras största huvudbry var ifall de hade tillräckligt med kunskap om saken, har de något att berätta? Och svaret blev eventuellt ja, om vi åker dit och bekantar oss med dem (Farc) och undersöker situationen i lugn och ro. Och hur dokumenterar man en fredsprocess i ett land som kantats av brutalt våld och krig så länge?

    Jenni Kivistö och Jussi Rastas vistades allt som allt cirka fem månader med Farc-gerillan.

    – Vi åkte dit utan fördomar, eller vi försökte i varje fall åka dit med ett så blankt papper som möjligt, säger Jenni.

    – Vi behandlar människans moral i ett otroligt polariserat samhälle där orättvisor existerar så starkt och människors lika värde skiftar så mycket. Men vi ville också visa hur pengar och makt styr allt, säger Jussi.

    Gerillasoldaterna skulle lägga ner sina vapen

    För att komma till Farcs gerillaläger som då var beläget i Tumaco, ett område alldeles invid gränsen till Ecuador på Stillahavssidan, åkte Jenni och Jussi först två olika flyg, sedan bil, sedan en timme båt och så ännu sista biten tog de sig fram till lägret på moped.

    karta över colombia och tumaco
    karta över colombia och tumaco Bild: Yle Kuvatoimitus Colombia,Tumaco

    Sedan kom de fram till det så kallade uppsamlingslägret där gerillasoldaterna samlades för att sedan tillsammans ta sig vidare till stället där fredsavtalet skulle slutas och soldaterna skulle lägga ner sina vapen och överlämna dem till staten.

    Avtalet gav gerillan bland annat rätt att bilda ett parti och garanterades platser i parlamentet. FN hjälpte till med avväpningsarbetet och landsbygden öppnades upp för jordbruk.

    Att de var finländare möjliggjorde allt

    Eftersom både Jenni och Jussi bott flera år i Latinamerika hade de en viss kännedom om konflikten sedan tidigare. Båda pratar också spanska flytande och därför klarade de sig så gott som själva i gerillalägret.

    – Att föra med sig en colombian skulle inte ha fungerat, säger Jenni. Det som möjliggjorde att vi kunde närvara så problemfritt var just det att vi upplevdes som så distanta. Vi var utlänningar.

    Jussi nickar ivrigt.

    – Det att vi var inkognito var hela nyckeln till att vi kunde komma så nära. Vi var finländare från ett litet land i Norden som heter Finland. Ingen fara här liksom, ingen brydde sig särskilt.

    – Vi åkte dit i fredstid men Colombias blodiga inbördeskrigshistoria gjorde sig påmind konstant. Vi lärde känna gerillan under en tid som kändes förstenad. Ingenting hände. Freden var hela tiden närvarande men overklig.

    – Det som överraskade mig mest var att inse att dessa gerillasoldater är helt vanliga människor. De har fruktansvärda livshistorier från barn- och ungdomen som har lett till att de i dag är med i gerillarörelsen. Men jag häpnade inför den solidaritet de hyste inför oss, säger Jenni och ler och hennes ögon utstrålar värme.

    bilvrak i Tamuco
    Fredsprocessen i Colombia blev inte vad folket hoppats på. Konflikter uppstod bla mellan kokabönderna och miltären då de skulle förstöra kokaoldingar i västra colombia. bilvrak i Tamuco Bild: Jussi Rastas Colombia,colombia in my arms

    Spenderade varje dag med gerillan

    Jussi och Jenni spenderade varje dag i djungeln tillsammans med gerillan. De bodde i ett hus några kilometer bort, men kom varje morgon till lägret och åkte bara hem för att sova i huset över natten.

    – De tog väl hand om oss. Kontrollerade att vi drack tillräckligt, att vi fick mat i oss och mådde bra. De var också otroligt öppna med att berätta allt vad de varit med om.

    I lägret fanns det cirka 300 personer, av dem var cirka hälften kvinnor och ett tiotal var barn. Deras egna barn. Och hundar och hundvalpar. Medelåldern låg på ungefär 30.

    Jenni inflikar att de flesta krigarna var runt 20 år gamla.

    – Vi pratade om allt som jag pratar om med vilken av mina bästa vänner hemma på en bar hemma i Finland. Klimatförändringarna och Donald Trump, muren han vill bygga mot Mexiko. Det kändes som att de här gerillasoldaterna oroar sig för liknande saker som vi. De visste faktiskt mycket om saker och ting som försiggår just nu, de tittade ofta och mycket på nyheter och tyckte om att diskutera, påpekar Jenni.

    gerillasoldater i ett tält
    Gerillasoldaten Ernesto (till höger) är en av de huvudpersoner vi får följa i dokumentären. Brevid honom sitter gerillasoldaten Tamarón gerillasoldater i ett tält Bild: Jussi Rastas Colombia,colombia in my arms

    – Vi är fortfarande i kontakt med huvudpersonen Ernesto. Vi skriver på Whatsapp till varandra ungefär en gång i veckan. Han har det rätt svårt. Fredsprocessen i all ära men staten har inte hållit sina löften gentemot före detta gerillasoldater.

    Ernesto försöker skapa sig ett drägligare liv och har jobbat med det mesta, allt från att köra mopotaxi, måla hus till att gå olika kurser i matlagning och hur man blir en radiovärd.

    Moral och etik

    – Det viktigaste då man gör en dokumentär är att tänka på moral och etik. Vi ville inte göra en propagandafilm för Farc. Det är klart att filmen har ett visst perspektiv men viktigast för oss var att vi lyckades balansera och hålla oss på mänsklighetens och den västerländska värdegrundens sida.

    Krig är också oerhört svårt att etiskt dokumentera utan att ta sida. I krig finns det inte både bra och dåliga sidor.

    Aristokrater och högern

    Dokumentären har förutom gerillasoldaterna också följt med de kongressledamöter som är starkt emot fredsavtalet med gerillan. Och även en spanskättling.

    aristokraten röker
    En intressant person man får följa med i dokumentären är aristokraten som är släkt med de spanska conquistadorerna i rakt nedstigande led. aristokraten röker Bild: Jussi Rastas Colombia,colombia in my arms

    Aristokraten spelar en viktig roll i filmen han hör till övre medelklassen, eliten, som avskyr Farc och representerar en släkt som i rakt nedstigande led är släkt med de spanska conquistadorerna.

    Han släpar på rösten då han pratar och använder sig av franska uttryck, han går på tjurfäktning och blir underhållen av det. Han tycker om att leka med idén att införa spansk monarki i landet. Han har tjänare som gör det mesta för honom.

    Samtidigt är mannen fängslande och tilldragande och oerhört filosofisk i sina utläggningar, vilket gör honom otroligt karismatisk på sitt sätt. Han både ger och tar och som tittare fascineras man av hans stil.

    – Kriget i Colombia har en lång historia och man kan säga att den sträcker sig ända till 1500-talet då de spanska conquistadorerna kom, tog och besegrade landet, säger Jenni.

    Filmen finns på arenan den 13.4 och visas på Yle TV1 den 14.5 och repris den 17.5.

    Läs också

    Nyligen publicerat - Kultur och nöje