Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Agneta Enckell skriver dikter från en hemlighetsfull ort

Poeten Agneta Enckell.
Agneta Enckell är aktuell med diktsamlingen (med eget namn, utan namn, ditt namn). Poeten Agneta Enckell. Bild: Förlaget M/Niklas Sandström Agneta Enckell,författare

För sex år sedan gav Agneta Enckell ut diktsamlingen inte ett ord (jag är naken) som är tillägnad hennes man, den nu aktuella diktsamlingen är tillägnad författarens son och en kommande tredje samling är tänkt att tillägnas författarens föräldrar.

I en kommentar i slutet av diktsamlingen ger Agneta Enckell några nycklar eller vägledningar till läsningen av hennes dikter genom att citera några texter som varit centrala för henne under arbetets gång – texter som kretsar kring frågor om själva livsgåtan och om skrivandets ursprung.

Den rysk-judiska filosofen Lev Sjestov skriver att vi lever omringade av ett oändligt antal mysterier, varav livets ursprung är det mest gäckande mysteriet av alla – i synnerhet som vi är så totalt och definitivt avskurna från livets källa och begynnelse.

Den franske poeten Joë Bousquet har för sin del konstaterat att ”(a)ll poetisk erfarenhet strävar mot att återskänka kroppen födelsens aktualitet”.

Agneta Enckell säger att diktsamlingen är ”skriven från en hemlighetsfull ort” mellan dessa två citat.

Pärmen till Agneta Enckells diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn)
Pärmen till Agneta Enckells diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn) Bild: Förlaget M dikter,finlandssvensk skönlitteratur,Agneta Enckell

I sitt författarskap har Agneta Enckell i hög grad ägnat sig åt att utforska språkets och framför allt skriftens tillblivelse, att försöka formulera sig kring det formlösa och oformulerade, att närma sig språket före och bortom det oartikulerade, att skriva fram en skapelseprocess där man bara kan ana sig till de första skälvande rörelserna, andetagen.

I (med eget namn, utan namn, ditt namn) finns en tydlig koppling mellan det förspråkliga och det ofödda, mellan tanke och tillblivelse, mellan språklig och kroppslig gestaltning, mellan papper och hud.

Här kan man se att författaren tydligt är inspirerad av och förankrad i den franska poststrukturalistiska traditionen.

I avhandlingen ”Livet mellan raderna. Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi” (2014) visar litteraturvetaren Tatjana Brandt hur såväl Hélène Cixous tankar om den kvinnliga skriften som Julia Kristevas teorier om poesin som ett medel att nå fram till undanträngda, förtyckta och marginaliserade erfarenheter som saknar ord kommit att bli av central betydelse för såväl Jäderlunds som Enckells författarskap.

Enligt Julia Kristeva kan endast den poetiska skriften närma sig de ospråkliga minnen man har från tiden före språket.

Mellan tanke och tillblivelse

Förutom att titeln på Agneta Enckells nya diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn) är utfomad som en parentes kan den ses som en bubbla, en egen enhet och entitet avskuren från omgivningen – likt något som behöver avgränsas från omvärlden eller något så skört och ömtåligt att det behöver beskyddas.

Agneta Enckells poesi innehåller ofta vissa specifika grafiska element, som kursiveringar som framför allt används för att accentuera något eller för att rytmisera texten, de återkommande parenteserna fungerar som avbrott/uppbrott eller andningspauser/andetag.

Som glipor och mellanrum, sprickor i fasaden/ytan/språket som öppnar upp för andra dimensioner och utblickar/inblickar.

Livets och skriftens mysterium

Diktverket (med eget namn, utan namn, ditt namn) är i första hand en mors kärleksförklaring till sin son. En kärlek som härbärgerar såväl oro som tillit, förtröstan och förundran.

Minnesfragment och reflektioner varvas med en undran över livets mysterium:

”ett kast mot himlen // och så väntar man // letar i minnet, svänger // ser i barnets öga // en skugga kanske // i de gåtfulla vattnen // där bakom // djupen du kom ifrån

Vattnet, vågorna, det stigande och sjunkande – ja, rörelsen, pulsen, hjärtslaget som en förutsättning för liv, för skapandet/skapelsen, för skrivandet/språket är något som Agneta Enckell återkommer till i dikterna som bildar en tätt sammansatt svit.

Det handlar om att ”ge frånvaron en form”, att se ”(hur bokstäverna // stiger som fönster ur havet)”.

Det oförklarliga och det gåtfulla sker i skymundan, i skuggorna – bortom vår fattningsförmåga. För poeten/modern återstår bara att vara lyhörd och att försöka lyssna in, att benämna och att beteckna.

I en längre dikt vinglar en cykel över en bro och blir till ett slags sinnebild för rörelsen mellan olika dimensioner, olika medvetandeströmmar, olika tidsplan. Mellan verklighet och dröm, mellan jorden och rymden, mellan ett jag/hon/modern och ett du/sonen.

(med eget namn, utan namn, ditt namn) är en spännande resa till ursprungets kärna, ett vindlande försök att formulera den kärlek och det begär som utgör skillnaden mellan form och formlöshet, mellan namn och namnlöshet.

Läs också