Hoppa till huvudinnehåll

"Det är så tyst i huset när mina fem barn har flyttat"

Annika Pohjolainen har varit hemmamamma i 27 år

Annika Pohjolainen befinner sig vid ett av livets stora vändpunkter. Det sista av hennes fem barn har flyttat hemifrån. Huset som nyss var fullt av liv och ljud står tyst. Bara hunden Sebu tassar omkring. Mannen Pauno är som vanligt på sitt arbetsrum, dit han åkt i ottan.

Annika Pohjolainen
Annika Pohjolainen Annika Pohjolainen Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

Annika öppnar dörren till terrassen och stiger ut. Den här dörren fanns inte när Annika flyttade in hos konstnären Pauno Pohjolainen i Kuopio, men så småningom lät Annika och Pauno bygga en ny dörr som blev den viktigaste i huset. Att kunna stiga rakt ut i naturen.

Annikas trädgård uppifrån
bild: Karin Pennanen

Framför huset breder sig trädgården ut. Den vetter ner mot den smala sjön Neulalampi. På andra sidan sjön reser sig en vägg av tät granskog. Nu när barnen har flyttat har Annika mer tid att jobba i trädgården - och tid att reflektera över det förflutna. Hon minns tiden då hon kom hit.

Annika Pohjolainen
Annika Pohjolainen vid Kuortanesjön, tiden före Pauno Annika Pohjolainen Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen

Från arkitekt till hemmamamma

För närmare 30 år sedan gjorde Annika sitt livs största uppbrott. Hon träffade Pauno.

Pauno Pohjolainen som ung
Pauno Pohjolainen Pauno Pohjolainen som ung Bild: Annika Pohjolainen Pauno Pohjolainen,karin pennanen

Annika var nyutbildad arkitekt, bodde i centrum av Helsingfors och hade hunnit jobba några år på Juhani Pallasmaas anrika arkitektbyrå.

Men hennes dröm var egentligen att flytta till landet och bilda familj. Hon längtade efter att få bli mamma.

Familjen Pohjolainen i Kuortane

Annika träffade Pauno på ett stensymposium i Villmansstrand. Hon hade åkt till symposiet med sin syster, textilkonstnären Agneta Hobin.

Pauno Pohjolainen var en av Finlands främsta skulptörer och Agneta kände Pauno via konstkretsarna. Hon presenterade sin syster för honom.

- Det var kärlek vid första ögonkastet.

Pauno och Annika i Benalmádena
På en resa i Benalmádena beslöt Pauno och Annika att leva tillsammans Pauno och Annika i Benalmádena Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen

Annika minns hur de körde längs sandvägar till Pauno. Ett år tidigare, när Annika och Pauno just hade träffats, hade Pauno ritat huset på en tändsticksask. En bild av Annikas kommande hem.

Det var otroligt spännande att till slut få se Paunos hus. På den tiden stod huset så gott som ensamt ute i skogen. Idag har en liten by vuxit fram i närheten.

Så småningom bestämde Annika och Pauno sig för att flytta ihop och dela sina liv med varandra. Annika lämnade allt och flyttade hem till Pauno i Kuopio. Snart var hon gravid och Oona föddes. På sex år fick Annika och Pauno fem barn.

39-6078675dbffc95458fb
Pauno och barnen 39-6078675dbffc95458fb Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen

Svårt val

Annika och Pauno bestämde sig för att deras barn aldrig skulle sättas i daghem. Alla fem barn har varit hemma tills de börjat skolan.

Dessutom har barnen haft en barndom utan tv. Televisionen bars upp på vinden redan före det första barnet föddes.

Pauno och Iida

Istället läste barnen mycket, ritade, var ute och skapade med sina händer. Varje dag hade Annika en sagostund för barnen. Eftersom åldersskillnaden mellan barnen är liten hade de sällskap av varandra.

 

- Alltså i något skede sa ju mamma till mig att min utbildning har gått helt till spillo när jag valde att vara hemma med barnen.

Annika Pohjolainen
Annika Pohjolainen Annika Pohjolainen Bild: Pauno Pohjolainen Annika,karin pennanen

Annika berättar att det kändes bittert att bli kritiserad av sin mamma. Det var ett svårt val hon gjorde.

- Men om jag skulle måsta välja på nytt så skulle jag välja på samma sätt.

- Trots att jag nu inte har arbetat så många år så nog är det ändå en jättestor och viktig sak för mig och min personlighet att jag har den här utbildningen. Och nog har jag ju kunnat använda den här utbildningen på många sätt under de här åren.

Men Annika kan nog förstå sin mammas reaktion. Mamma Barbro var farmaceut, men först när hon var 40 år och trebarnsmamma kunde hon börja studera det hon ville, dvs. litteratur vid universitetet. Hon skaffade sig en magistergrad, något som hon inte tidigare hade haft möjlighet till. Barbro, född 1922, gick sin egen kamp och för henne kändes Annikas val kanske som ett steg bakåt.

- Jag har ju hoppat ut från det där vanliga, det som man brukar göra i vårt samhälle.

Annika Pohjolainen
Ella, Oona och Annika Pohjolainen Annika Pohjolainen Bild: Pauno Pohjolainen Annika,karin pennanen

Man kan fråga sig varför kvinnan överhuvudtaget skulle behöva välja mellan karriär och familj, men i Annikas fall tycks frågan vara onödig.

Att ha fem barn under skolåldern och välja bort daghem lämnar inte så många alternativ. Värderingarna har styrt över det praktiska. Annika har velat satsa allt på att vara mamma.

 

Viktiga dörrar

Annika och Pauno hade som tradition att ta en bild med den nyfödda vid ytterdörren, just när de håller på att stiga in i huset för första gången.

Välkommen hem!
Välkommen hem! Välkommen hem! Bild: Sirpa Pohjolainen Annika,karin pennanen

Nu håller Pauno på att renovera en gammal dörr i sitt arbetsrum. Dörren skall skärma av övre våningen från den nedre delen av huset.

Övre våningen har varit barnens rike och nu när rummen står tomma är det onödigt att värma upp hela huset.

Dörren skall stänga av utrymmet så att nedre våningens värme inte försvinner upp i de kalla, tomma rummen. Om något av barnen kommer hem till veckoslutet, kan hens rum värmas upp. På sommaren lyfts dörren bort.

Pauno fixar dörren
Pauno Pohjolainen renoverar dörren Pauno fixar dörren Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

Samtidigt känns dörrprojektet som en rit av något slag. Vid morgonkaffet diskuterar Annika och Pauno dörren som symbol. Ett livsskede är slut, det är dags att stänga dörren. Något nytt väntar bakom en ny dörr.

Pauno berättar hur han har slipat dörren och känt närvaron av sin egen pappa. Paunos pappa som var timmerman byggde den äldsta delen av huset redan 1980 med hjälp av Paunos mamma.

Pauno och Annika Pohjolainen
bild: Karin Pennanen

När barnen blev tonåringar och konflikterna i de gemensamma barnrummen började eskalera, bestämde sig Annika och Pauno för att utvidga huset så att alla barnen skulle få egna rum.

De planerade utvidgningen själva och Annika ritade ritningarna till den. Den nya delen stod färdig 2009.

- De allra vildaste tankarna kanske har varit att man nångång skulle göra vårt hem till ett hemmuseum, Pauno är ju en framstående konstnär. Men allt är öppet ännu.

 

39-6089085dc2bcdea109e
Pauno Pohjolainen fick Ars Fennicapriset 1997 39-6089085dc2bcdea109e Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen

En annorlunda trädgård

Annika går ned för stentrapporna till nedre terrassen. Trädgården är en konkret påminnelse om tiden som gått.

I början fanns det bara en sluttning som startade vid huset och vette ner mot stranden. Allt var vilt växande natur.

Stranden liknade en myr. Under dessa 30 år har Annika och Pauno format miljön och byggt upp trädgården. Den har varit Annikas andningshål i den hektiska barnfamiljsvardagen.

Annikas trädgård
Annikas trädgård Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

När Annika med facit på hand tänker på sitt yrkesval som hon gjorde i ung ålder, tycker hon att hon kanske valde fel.

- Kanske borde jag ha blivit trädgårdsmästare istället.

Men när man bekantar sig med Annikas trädgård känner man igen arkitekttänket. För det här är ingen vanlig trädgård.

bild: Karin Pennanen

Mer än växter är Annikas trädgård stenmurar, stenstigar, terasser och konstruktioner, som till exempel en pergola. Det har behövts otaliga arbetstimmar, stora maskiner och mycket arbete för hand för att bygga trädgården till det som den är idag.

bild: Karin Pennanen

- Det viktigaste i trädgården är strukturen. Hur allt är uppbyggt och i vilken ordning det är ordnat, olika vyer, vad man ser från en plats till en annan. Det som byggts ger karaktär åt trädgården och ordnar upp utrymmet som man vill ha det.

-Trädgården är ju egentligen en rad olika rum.

Här har Annika fått utlopp för sitt yrkeskunnande. Sten som element har så småningom börjat dominera Annikas trädgård. Sten – som ju ursprungligen var den gemensamma nämnaren när Annika träffade Pauno på ett stensymposium.

Annikas trädgård
Annikas trädgård Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

Poetiska tidsskikt

Annika går vidare i trädgården och kommer till ett hörn där hon grävt bort översta jordskiktet med gräsmattan för att plantera trädgårdstimjan istället.

I somras hände något överraskande. När Annika höll på att gräva upp gräsmattan hittade hon leksaker under myllan. Det kom fram plasttallrikar, leksaksknivar och -gafflar. Hur har de hamnat i jorden?

Arkeologiskt fynd
Arkeologiska fynd Arkeologiskt fynd Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

- Jag hade kanske ringt i matklockan och barnen släppt allt och rusat in i huset. Och sen kanske den första snön hade fallit och täckt in allt på gården. Efter det hade barnen säkert glömt bort leksakerna. Och nu 15 år senare hittar jag dem. Det var en mystisk, sagolik stund när de kom fram.

Tiden när barnen var små är långt borta, men ändå nära. Känslan av att tiden är cyklisk förstärks när man är ute i trädgården. Det handlar om skikt, mer än om något lineariskt.

 

”I den här trädgården har jag fått tillbaka min barndom”

När Annika var liten bodde familjen i centrum av Helsingfors i ett 1800-tals hus. Till sommaren flyttade man ut på landet till Kuortane, där Annikas pappa hade sina rötter.

Annika berättar hur Kuortane var hennes barndomsparadis där hon kände sig fri. Hon älskade att skapa och bygga med sina händer, känna på naturens olika material.

Man vistades utomhus dagarna långa. På den tiden var sommarlovet tre månader långt och man hann glömma stan. Men hösten kom alltid till slut. Det kändes hemskt att återvända till stenstaden, minns Annika.

I Annikas trädgård
I Annikas trädgård I Annikas trädgård Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

Upplevelserna i Kuortane gjorde henne till en naturmänniska.
Och nu behöver hon inte lämna sitt paradis på hösten. Annika uppskattar att följa med årstiderna.

På sommarhalvåret jobbar hon ute i trädgården och på vinterhalvåret sitter hon vid köksbordet och ritar i sin skissbok, tittar i trädgårdsböcker och planerar hur hon skall utveckla trädgården nästa sommar.

-Det är någonting som liksom fortsätter hela tiden.

Ett osjälviskt jobb?

Annika kliver upp för stentrapporna till övre terrassen. Hon vänder sig om och ser ut över sjön. Hon reflekterar över trädgårdsmästarens arbete och man kan i det hon säger dra paralleller till föräldraskapet.

Annika och Pauno
Annika och Pauno Pohjolainen Annika och Pauno Bild: Inga Pohjolainen Annika,karin pennanen

- Man måste ha hemskt lång stubin när man arbetar i och bygger upp en trädgård. Man kanske ser resultatet först om många år eller om många årtionden. Det tar decennier för träden att växa upp till det som de de skall bli. Ofta säger man ju att trädgårdsmästaren inte arbetar för sig själv, inte för sitt eget liv, utan för nästa generations.

Familjeträd Pohjalainen
Släktträd, gjort av Inga Familjeträd Pohjalainen Bild: Karin Pennanen Annika,karin pennanen

Framtiden gror i trädgården

Nu när barnen håller på att söka sina platser i livet funderar Annika också på vad hon skall bli som stor. Hon är mitt inne i en identitetskris. Efter en nästan 30 års paus från arbetslivet är det inte helt enkelt.

Annika säger att hon inte skulle kunna fortsätta som arkitekt efter en så lång paus. Hon tycker att hon helt har fallit ut ur branschen. Och egentligen skulle hon inte vilja det heller. Att arbeta på någon byrå och göra ritningar för andra känns som ett föga inspirerande alternativ.

Istället har det börjat gro idéer som har med trädgården och trädgårdsskötsel att göra. Annika är lite hemlighetsfull kring det.

Musik med Pauno och barnen
Musik med Pauno och barnen Musik med Pauno och barnen Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen
Midsommarstången reses
Midsommarstången reses Midsommarstången reses Bild: Annika Pohjolainen Annika,karin pennanen

Men när barnen kommer hem till veckoslut eller semestrar lägger hon allt annat åt sidan, för då är det fest. Annika ställer blommor i barnens rum och det tysta huset fylls igen med steg, prat och skratt. Livets ljud.

Familjen Pohjalainen
Eliel, Oona, Iida, Pauno, Annika, Inga och Ella Pohjolainen Familjen Pohjalainen Bild: Mikko Mäntyniemi Annika,karin pennanen

Text och video: Karin Pennanen