Hoppa till huvudinnehåll

”Om lindrigt våld är tillåtet, så använder man det”

När sonen spelar ishockey knäpper Pasi Mustonen händerna och ber

Vi kan fortfarande rädda ishockeyn, men det är bråttom. Pasi Mustonens budskap är tungt. Damlejonlotsen pratar om spelare som avsiktligt skadar andra, om skammen över sig själv som ung tränare, och om hur ishockeyn behöver sin egen Greta Thunberg för att inte tyna bort. Oron bottnar i en rädsla över den egna sonen.

Matchdagarna är en pina.

Han söker sig till arbetsrummet eller toaletten där han får vara ensam, tystnar och knäpper händerna.

– Jag ber till gud att han inte ska bli skadad i kvällens match. Jag kan inte påstå att jag är djupt religiös, men det ger mig tröst. Jag är rädd, livrädd.

Pasi Mustonens son Joel är svensk mästare och dubbel CHL-mästare och håller till i det svenska topplaget Frölunda. Han har också drabbats av flera hjärnskakningar under karriären till följd av tacklingar mot huvudet.

– Samma gäller största delen av proffsspelarna. Och alla vet innerst inne att följande smäll kan vara den sista. För mig spelar det ingen roll hur matcherna går eller vilka medaljer han vinner. Det enda som betyder något är att han håller sig frisk karriären ut, säger Mustonen.

– Ibland funderar jag om jag och min hustru är de enda som känner den här tärande, obehagliga rädslan. Det tror jag inte. Det kan hända att det känns värre för oss som vet så mycket om konsekvenserna, men åtminstone jag är otroligt rädd. Och det gör ont.

Pasi Mustonen poserar utomhus.
Pasi Mustonen är tillbaka i gamla hemstaden Jyväskylä efter 30 år på annat håll. Pasi Mustonen poserar utomhus. Bild: Yle / Janne Isaksson Pasi Mustonen

Pasi Mustonen har blivit något av en galjonsfigur i kampen mot hjärnskador inom finländsk ishockey. I sin roll som förbundskapten för Finlands damlandslag har han upprepade gånger vädrat obekväma frågor.

Han har varit tvungen att streta på i motvind, men det ihärdiga arbetet börjar bära frukt.

– Med god tur får jag efter det här programmet (Sportliv) inte ett enda samtal där jag blir utskälld för att jag berättar min åsikt. Så var inte fallet i fjol.

Avgör själva – se Sportlivs minidokumentär om Pasi Mustonen och den personliga kampen mot hjärnskador inom ishockey:

”När svackorna kommer finns det inget positivt. Då rasar allt in och det finns inget ljus överhuvudtaget. Då ger man nästan upp. Det är kolsvart. Ingen får komma i närheten av mig. Jag skulle inte släppa in min mamma i mitt rum då. Man förstår ju dem som fastnar i missbruk.”

-Johan Franzén, Expressen, december 2018

Citaten i bilderna är från tidigare spelare som lider av sviterna från en hjärnskada i hockeyrinken.

Ett beteende ingen får acceptera

Pasi Mustonen pratar passionerat. Formuleringarna är slipade, argumenten välmotiverade och åsikterna vässade. Han vill en gång för alla lägga ut texten kring vad han kallar ishockeyns ”i särklass största problem”.

– Jag vill först och främst betona att vi går åt rätt håll. Det finns en massa duktiga och kunniga och goda människor, tränare och uppfostrare inom finländsk ishockey. Men vi måste fortfarande göra mycket mera – och det fort.

I Finland finns ingen heltäckande statistik över hjärnskador bland spelare, men i Sverige registreras ungefär en hjärnskakning per omgång i såväl herr- som damligan. Samma problem finns på juniornivå.

En stor del av skadorna är lindriga och övergående – en del i värsta fall ödesdigra.

Pasi Mustonen sitter på ishockeyläktare bland publik.
Pasi Mustonen sitter på ishockeyläktare bland publik. Bild: Yle / Janne Isaksson ishockey,Pasi Mustonen

Mustonen greppar genast tjuren i hornen.

– Det här är en obehaglig sak att säga, och många vågar inte säga det högt, men jag vet det eftersom jag tränat otaliga lag och varit med och kokat den här soppan: Enligt min erfarenhet finns det i varje proffslag en eller flera spelare som upplever någon form av välbehag av att skada andra spelare.

– Graden av hur medvetet det sker varierar, men jag har sett det i omklädningsrum så många gånger, hur en spelare njuter och säger ”där fick han”. Det här beteendet får ingen människa acceptera.

”Jag klarar inte av att interagera med andra människor. Jag vaknar upp varje dag och är mer eller mindre tvungen att arrangera om allt i mitt huvud under de första timmarna av dagen och sedan göra en lista och försöka ta beslut för att få saker gjorda.”

-Tim Thomas, AP, december 2019

Mustonen poängterar att misstag sker och att ingen ska dömas för en isolerad incident, men när olyckorna och skadorna hopar sig måste hockeyfamiljen agera.

Här rannsakar den 59-åriga nuvarande landslagslotsen också sig själv och sitt förflutna.

– Jag skäms över mig själv som ung tränare. Jag har varit med och skapat den här kulturen och skickat de dolda budskapen som i omklädningsrummen tar sig uttryck i form av Hammurabis lag, öga för öga. Jag har suttit där och låtit bli att stoppa det.

– Den naturliga reaktionen när du blir frustrerad och irriterad är att hämnas. Om vi ledare då inte lägger upp tydliga gränser eskalerar hämndspiralen. En ledare måste alltid reagera och säga ifrån. Alltid, alltid. Det finns inga undantag.

En stor, stor majoritet av spelarna respekterar varandra, men det finns fortfarande några få som innerst inne inte respekterar andras hälsa― Pasi Mustonen

Mustonen är inne på sin sjätte säsong som landslagstränare och säger att han fortfarande får tampas med sina primitiva känslor när det hettar till och han känner sig själv och laget orättvist behandlat.

– Jag får hålla mig tillbaka för att inte ropa ut ’nu ska vi ge igen’. Jag vet exakt hur det känns. Vi tränare måste kunna ställa oss över det.

– Det finns spelare som avsiktligt skadar andra – och vi måste visa dem att det inte är acceptabelt.

”Min hjärnenergi har blivit otroligt begränsad. Jag har tvingats begränsa min vardag. Undvika att utsätta mig för situationer där jag får en massa intryck att ta in mentalt. Det blir liksom en baksmälla som kan hålla i sig i 3-4 dagar. Då har jag problem med allt i vardagen; skriva ett mejl, betala räkningar eller ringa ett samtal.”

-Marcus Magnertoft, Expressen, september 2018

Mustonen har inte mycket till övers för dem som skyfflar över ansvaret på den tacklade. Det är alltid tvärtom, säger han. Mustonen berättar om en diskussion med en elitspelare, som menade att han klarar av att stoppa varenda en tackling innan han rammar någon i huvudet. Det handlar bara om vilja.

Dagens hockeyspelare är starkare och snabbare än någonsin tidigare, och därigenom har farten i rinken och kraften i tacklingarna skruvats upp rejält.

– Vi kommer aldrig att helt slippa hjärnskador, det kommer alltid att ske olyckshändelser, men vi måste ha nolltolerans mot avsiktliga och undvikbara skador. En stor, stor majoritet av spelarna respekterar varandra, men det finns fortfarande några få som innerst inne inte respekterar andras hälsa.

Pasi Mustonen knyter skridskorna.
Pasi Mustonen knyter skridskorna. Bild: Yle / Janne Isaksson Pasi Mustonen

Saknas civilkurage bland tigande ledare

Alpo Suhonen.

Där förenklat Pasi Mustonens inledningsvis enda seriösa bundsförvant i den ensamma kampen mot hockeyns hjärnskador i Finland. Men på sistone har antalet allierade ökat.

Maktprofiler som herrlandslagskollegan Jukka Jalonen och FM-ligans styrelseordförande Heikki Hiltunen har tagit ställning, och Mustonen skönjer en klar attitydförändring.

Men fenomen som ”attitydförändring” och ”verksamhetskultur” byggs upp längs med årtionden och sitter djupt inrotade i ryggmärgen. De tar därmed också tid att montera ned.

– Det är en väldigt lång process. Vi har byggt upp en kultur där vi i viss mån tillåter våldet. Det är självklart att ungdomarna tar till sig det. Om lindrigt våld är tillåtet, så använder man det, säger Mustonen.

– Vi har alltför många människor inom sporten som inte säger ifrån, högt och tydligt.

Pasi Mustonen med silvermedalj runt halsen, VM 2019.
Pasi Mustonen har lett Finland till OS-brons, VM-silver och två VM-brons. Pasi Mustonen med silvermedalj runt halsen, VM 2019. Bild: Emil Hansson / All Over Press Pasi Mustonen

Varför tar inte fler ställning och säger ifrån?

– Det saknas civilkurage. Om du är av den åsikten att vi måste minska på huvudskadorna men ändå tiger, är det ett tecken på rädsla för den egna framtiden. För nästa arbetsplats, för följande lönecheck, för att den egna gemenskapen i denna subkultur börjar stöta bort dig. Därför väljer så många tystnaden. Det är helt naturligt, det är lätt att tiga.

– Jag utmanar härmed alla mina kolleger. Jag tycker varenda en tränare i FM-ligan, Mestis och damligan borde ta ställning. Vi borde alla i enad front visa vad vi tycker. Vi bär ett enormt ansvar som tränare.

“Det är oerhört skrämmande att leva då huvudet inte fungerar. Det är en sak vi tar för givet då vi är friska men då man förlorar kapaciteten att tänka klart, att ha känslor och att kunna se enkla samband mellan saker eller göra vanliga vardagliga sysslor drabbas man av en enorm skräck. Jag kände svindel, obeskrivlig rädsla och skräck, hat och ilska.”

-Tommi Kovanen, HBL, februari 2020

Mustonen understryker betydelsen av förebilder – och riktar också strålkastarljuset mot spelarhåll. Han vill se stjärnspelare kliva ut ur skuggan och tala ut. Han efterlyser Lejonens motsvarighet till Riku Riski.

– Någon måste stiga upp på barrikaderna, annars händer ingenting. Mest av alla hoppas jag på en en 17–18-åring, ishockeyns alldeles egna Greta Thunberg, som säger att ’ni håller på att beröva mig på min dröm, vakna, agera!’.

Tror hockeyn tappar utövare

Trappas inte arbetet mot hjärnskador upp kommer hela grenen att ta skada, anser Mustonen. Han menar att ishockeyfamiljen inte hör samhällets tysta signaler.

– Jag träffar allt oftare föräldrar som hoppas att deras barn, ofta son, inte ska välja ishockey. Vi har en ny generation med annorlunda moraluppfattning och de vill inte utsätta sina barn för samma saker som kanske min generation gjorde.

– Det är helt självklart att antalet utövare kommer att sjunka, till och med rasa. Det är väldigt simpelt, ungdomarna börjar spela innebandy eller fotboll istället eftersom risken för hjärnskador där är mindre.

”Hon är två år. Tittar på mig. Jag går iväg, biter ihop. Inombords kokar jag. Jag bär på så mycket aggressioner i min kropp, att jag ofta måste lämna de rum barnen är i. Jag reagerar ofta instinktivt och blir förbannad. Det skrämmer mig. Jag kommer få leva med sviterna efter hjärnskakningarna resten av mitt liv. Det känns både sorgligt och befriande att ha kommit till den insikten.”

-Sanny Lindström, Expressen, november 2017

Hur skulle då Pasi Mustonen själv tänka?

Om han hade en liten flicka eller pojke som börjat ta sina första stapplande skär på skridskorna, skulle Mustonen rekommendera ishockey?

– En flicka när som helst, utan att blinka. Mängden empati på damsidan är överlägsen i jämförelse och man hittar knappt någon som vill skada en annan spelare. Med en pojke skulle jag vänta tills vi fått till stånd märkbara förändringar. Vi måste skapa en trygg arbetsmiljö, säger Mustonen.

– Jag har blivit mer och mer optimistisk under det senaste halvåret med modiga människor som trätt fram. Vi är på väg i rätt riktning och vi kan fortfarande rädda hockeyn. Det är inte för sent – men det är bråttom.