Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Handen gömmer ett språk – det utrotningshotade teckenspråket lyfts fram i sjuttiotalsklassiker för barn

 Skådespelarna Sofia Molin och Sofia Törnqvist på scen med varsin docka som är klädda i samma kläder som de själva.
Skådespelarna Sofia Molin och Sofia Törnqvist har många olika element att hålla reda på i den omväxlande pjäsen. Skådespelarna Sofia Molin och Sofia Törnqvist på scen med varsin docka som är klädda i samma kläder som de själva. Bild: Lina Lohiluoto Åbo Svenska Teater

­Vad betyder det att äga ett språk? Var gömmer sig språket? Och var kan man hitta sitt språk om man saknar ett? Det är högaktuella frågor som dryftas i den uppdaterade sjuttiotalspjäsen Prinsessan som inte kunde tala.

Pjäsen är urspungligen skriven av den finlandssvenska barnboksförfattaren Christina Andersson. Den sattes upp av Skolteatern redan 1975 och filmades även för skol-tv. Därefter glömdes klassikern mer eller mindre bort, tills den nu fyrtiofem år senare återkallats till scenen.

Klassiskt sagorum med livliga figurer

I regi och dramatisering av Ylva Edlund har pjäsen nu antagit formen av rörlig musikteater på fyra språk, där frågeställningar kring flerspråkighet, identitet och tillhörighet ventileras utifrån den klassiska sagans form.

På scenen sammansmälter svenska, finska och vårt lands två nationella teckenspråk, det finlandssvenska och det finskspråkiga. Språken inflätas i rytmer, sånger, musik (Sofia Finnilä), dans och rörelse i en illustrativ enkel scenografi av Lars Idman.

I centrum står en klassisk sagoprinsessa (i denna föreställning spelad av Jarl Hanhikoski) med krona på huvudet. Eftersom prinsessan inte hör så kan hon inte tala, och nu följer en intensiv jakt efter ett språk till prinsessan som tenderar bli allt mer sorgsen i sin starkt begränsade ljudlösa tillvaro.

Jarl Hanhikoski spelar prinsessan. Här står han tillsammans med Stina Liman
Jarl Hanhikoski och Stina Liman. Jarl Hanhikoski spelar prinsessan. Här står han tillsammans med Stina Liman Bild: Matti Haro Åbo Svenska Teater

Barnen Algot (Sofia Molin) och Vilgot (Sofia Törnqvist) ger sig ut på jakt bland dansande harar, sjungande sagofigurer (bland dem Stina Liman) och drakar för att hjälpa prinsessan. Och de upptäcker snart att ”handen gömmer språket” och att ”språket tränger Draken”.

Pjäsen har en klassiskt lycklig upplösning, och binds ihop på slutet, även om pjäsen stundvis känns aningen riktningslös. Handling och målsättning tenderar att drunkna i enskilda fragmentariska och underhållande rörelsescener, som säkert som sådana hjälper till att hålla den yngsta publiken koncentrerad.

Användningen av dockor är krävande

Det är många utmanande roller, trådar, språk och element att jonglera med för de fyra skådespelarna som ändå lyckas hantera upplägget med precision och entusiasm. Pjäsen bjuder också på många olika ingångar oavsett publikens ålder.

De små dockorna som framträder som identiska kopior av Algot och Vilgot känns något överflödiga. Lite kan man problematisera användningen av dockor på scenen, vilket är en ytterst krävande metod som kräver eftertanke. Här blir användningen av dockorna mera som en form av illustrativ tilläggsrekvisita, men ett eget livsutrymme på scenen tilldelas de inte.

I pjäsen ingår olika dockor. På bilden syns tre dockor, varav de två första klädda i färgglada plagg och den tredje i en mörk kåpa.
Bruket av små dockor på scenen är ett av många varierande inslag i den turnerande musikteaterpjäsen. I pjäsen ingår olika dockor. På bilden syns tre dockor, varav de två första klädda i färgglada plagg och den tredje i en mörk kåpa. Bild: Lina Lohiluoto Åbo Svenska Teater

De udda inkluderas till en helhet

Den ursprungliga pjäsen skrevs under en tidsperiod i sjuttiotalets Finland då man kunde skönja en ökad förståelse för språklig och kulturell mångfald, samtidigt som den lingvistiska forskningen började intressera sig för teckenspråk.

I dag är det finlandssvenska teckenspråket ett utrotningshotat minoritetsspråk, vilket bidrar till att pjäsen känns extra angelägen just nu. Men pjäsen tjänar också andra syften än de rent informativa upplysningsmässiga aspekterna.

Det vackert tecknade teckenspråket lämpar sig extra bra i den välgjorda koreografiska visuella helheten och implementeras på ett naturligt sett.

Scenkonst ger också annars utrymme för många olika kommunikativa och varierande språkdräkter. Det som annars kan betraktas som lite udda, i det här fallet teckenspråket, inkluderas effektivt och dess egenvärde framträder som ett värdefullt uttrycksmedel jämbördigt med de andra utrycksformerna.

Myndigheterna står upp för språklig mångfald

Pjäsen synliggör också den moderna flerspråkigheten som blivit en del av den globala världen vi lever i. Den anknyter också till dagens verklighet med flyktingströmmar och nyanlända som kanske hårt traumatiserade ska skapa sig ett nytt liv i en främmande kultur på ett språk de inte behärskar.

Prinsessans öde drabbar inte endast personer som har en funktionsvariation, utan det har plötsligt blivit en del av miljontals människors vardag.

Vem är jag utan mitt språk? Vem blir jag när det fråntas mig?
I det här sagolandet ber kungen och drottningen om hjälp av landets befolkning för att de tillsammans ska kunna hitta prinsessans språk.
Också i vårt land behövs förståelse från myndighetshåll för språkliga minoriteter och språklig identitet.

Pjäsen är ur den bemärkelsen en viktig påminnelse om språkets betydelse på både individ- och nationell nivå.
Här utvecklas förväntad dissonans i stället till en förenande samklang. Ett gemensamt samspråk uppstår som har förmåga att tränga långt utanför de lingvistiska ramarna.

Föreställningen har producerats av Produktionshuset och producent är Anki Hellberg-Sågfors. Under våren turnerar pjäsen i samarbete med Åbo Svenska Teater och under hösten 2020 i samarbete med Unga Teatern.

Läs också