Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Det är något slags Knausgårdskt projekt, eller hur?” Philip Teir skriver om förälskelse och skilsmässa i nya romanen Jungfrustigen

Författaren Philip Teir.
Äktenskapskriser, uppbrott och livslögner är ett tema som Philip Teir skrivit om i sina tidigare verk. Författaren Philip Teir. Bild: Helen Korpak Philip Teir

Äktenskapskriser, uppbrott och livslögner är ett tema som Philip Teir skrivit om tidigare, men i romanen Jungfrustigen utgår författaren mer eller mindre uttalat från egna erfarenheter.

Det är julfest på förlagets kontor och Richard minglar runt lite planlöst innan han landar i ett mötesrum där alla rökare samlas för att skvallra och skåla.

Kvällen ser inte ut att bjuda på några större överraskningar förrän en kvinna i mörkblå klänning stiger in i det mörklagda rökfyllda rummet och av misstag tänder lampan i taket. Med ens är det som om allt blir upplyst och osäkrat i Richards liv.

Han känner en oemotståndlig dragning till den eleganta Paula samtidigt som han är smärtsamt medveten om det omöjliga i att låta de oväntat starka känslorna ta överhanden.

Richard är nämligen lagom lyckligt gift sedan femton år tillbaka med sin tonårskärlek Sonja, och paret har två barn, Nelly på 13 år och William som fyllt 10.

Familjen lever ett tryggt, småtråkigt och invant medelklassliv i Tölö, men så plötsligt står Paula där som en lockelse från en främmande och exotisk värld, som ett löfte om att ett annat liv är möjligt, till och med eftersträvansvärt.

Sporadiska och tillsynes oskyldiga meddelanden på Facebook mellan Richard och Paula övergår snart i långa lunchpromenader i Brunnsparken och sena kvällar på krogen.

Frågan är hur länge Richard kan intala sig själv att relationen mellan honom och Paula bara är djup vänskap, hur länge han kan leva i lögn och förnekelse. Och hur länge Paula finner sig i att vänta ut hans velande och vacklande beslutsångest.

Kärnfamiljens kris

Äktenskapskriser, uppbrott och livslögner är ett tema som Philip Teir skrivit om i sina tidigare verk, framför allt i romanerna Vinterkriget (2013) och Så upphör världen (2017).

Tillsammans med den nu aktuella Jungfrustigen bildar dessa tre romaner ett slags trilogi över kärnfamiljens kris där Teir skildrar den otillfredsställelse, den instängdhet och den ensamhet som många – i detta fall medelålders män – kan uppleva.

I debutromanen Vinterkriget skriver Teir om ett långvarigt äktenskap som faller samman på grund av att 60-åriga Max Paul känner utdragen leda och en dag drabbas av nyväckt lust att uppleva lycka sedan han träffat en före detta student.

I Så upphör världen tillbringar det gifta paret Erik och Julia en sommar tillsammans med barnen i sommarhuset i Österbotten.

Det blir en sommar som präglas av oro, hemligheter och lögner. Att något är ruttet inom den tidigare så solida kärnfamiljen understryks av en oangenäm kloaklukt som sprider sig i huset.

I Jungfrustigen får vi följa hur den förnöjda familjefadern Richard drabbas av en lika oväntad som överrumplande kärlek (”Det är som om jag hittat något jag inte visste att jag ledate efter (---) som en förlorad pusselbit”) och hur han efter djupa samvetskval slutligen beslutar sig för att bryta upp från äktenskapet med Sonja och bli varannan vecka-pappa till Nelly och William.

Pärmen till Philip Teirs roman "Jungfrustigen".
Pärmen till Philip Teirs roman "Jungfrustigen". Bild: Schildts & Söderströms förlag Philip Teir,romaner,finlandssvensk skönlitteratur

Inkännande och insiktsfullt om skilsmässa

I del ett av romanen skildrar Philip Teir förtjusningens första fladdrande låga och förälskelsens alltuppslukande eufori medan del två fokuserar på tiden efter skilsmässan.

Hur ska man lyckas värna om anständiga och fungerande relationer frånskilda föräldrar emellan, går det att navigera mellan olika viljor och åsikter i en nyfamilj utan att köra på grund då och då?

Richard och Paula har flyttat in i en gemensam lägenhet och allt borde vara upplagt för ett liv i lyckorus.

Men plötsligt lägger Richard och Paula märke till ett djävulskt pipande ljud som verkar tillta i styrka för varje sekund som går, och som förvandlar lägenheten till ett ”surrande magnetfält i en science fiction-film”.

Likt tinnitus tar det enerverande ljudet snart över och hotar att ödelägga Richards och Paulas jungfruliga samliv i sin linda. Kärleken och omtanken smutsas ner av gräl om städning och uppfostringsprinciper.

Philip Teir skriver inkännande och insiktsfullt om den vånda som Richard känner inför uppbrottet från det invanda och välkända, om den smärta och sorg som lägger sig som ett lätt frosttäcke över det förflutna, och den valhänta viljan att göra gott och att göra rätt – inte minst för barnens skull.

En nyckelroman under fiktionens fernissa

I min bokhylla står Philip Teirs romaner rygg mot rygg med Henrik Tikkanens adressvit, en händelse som ser ut som en tanke – i synnerhet som Teirs senaste roman ju också bär en Helsingforsadress som titel, Jungfrustigen.

Anspelningen på Tikkanens självbiografiska bokserie är inte en tillfällighet.

I Jungfrustigen ansluter sig Philip Teir självmant och smidigt till en finlandssvensk tradition av författare som i mer eller mindre förtäckta ordalag skriver utgående från egna erfarenheter.

Det står utom allt tvivel att Jungfrustigen är en nyckelroman där Philip Teir skriver om verkliga personer, platser och händelser i lätt maskerad form.

Under fiktionens fernissa kan författare skriva om det mest personliga och privata utan att tvingas redogöra för eller ta ställning till vad som är sant och vad som är falskt, vad som är fakta och vad som är fiktion.

Den italienska författaren Italo Calvino lär ha sagt att sanning inskriven mellan två pärmar blir fiktion, och fiktion skriven mellan två pärmar blir sanning.

Att Philip Teir medvetet skriver in sig i den autofiktiva traditionen understryks när romanens huvudperson Richard träffar sin förläggare för att få höra dennes synpunkter på den text som han håller på att skriva.

Förläggaren undrar om det är något slags Knausgårdprojekt som Richard har på gång, och om Richard upplever att han har tillräckligt med distans för att skriva om en skilsmässa samtidigt som han själv är mitt uppe i en.

I Jungfrustigen finns en tydlig strävan efter uppriktighet och ärlighet, en vilja att skildra den ambivalens och den kluvenhet som Richard känner inför ett oåterkalleligt livsval.

På många sätt känns Jungfrustigen just som en skildring inifrån en ömmande och sårig smärtpunkt där Richard slits mellan känslor av otillräcklighet och osäkerhet, mellan tillförsikt och tro på en kärlek som övervinner alla känslor av skuld, och tvivel på den egna förmågan att hantera en situation som påverkar allt och alla – inte minst de egna barnen, men också släkt och vänner som kan ha svårt att acceptera en ny tideräkning.

Lyssna på en presentation av boken i Vega Dag (12.03.2020):

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje