Hoppa till huvudinnehåll

Studier är inte för alla - Jonathan är chef trots enbart grundskolepapper

jonathan sitter vid ett dukat restaurangbord. Han bär en mörkgrå kavaj och en vit skjorta.
Vägen till ett chefsjobb var inte särskilt rak för Jonathan Wiik jonathan sitter vid ett dukat restaurangbord. Han bär en mörkgrå kavaj och en vit skjorta. Bild: privat arbete,lägsta domstolen

I dag inleds ansökningstiden till högskolorna och universiteten. Jonathan Wiik sökte aldrig in - han hoppade av gymnasiet.

Lyssna på veckans avsnitt av Lägsta domstolen. Vi förklarar hur du söker in till utbildningar, vilka utbildningar som behövs mest och vilka studieorter som är bäst

Ungefär 15 procent av alla finländare utbildar sig inte mer än grundskolan. De flesta av dem inleder ändå en andrastadieutbildning men avbryter den och lämnar utan papper och intyg. Enbart en procent väljer att aldrig börja med en utbildning på andra stadiet.

Andelen varierar kraftigt mellan åldersgrupper, men enligt Utbildningsstyrelsen brukar man i runda slängar tala om 15 procent.

Jonathan är en high school dropout

29-åriga Jonathan Wiik från Vasa är en del av den statistiken. Han började vid Vasa Övningsskolas gymnasium 2006 men avslutade aldrig sina studier.

– Det handlade om en personlig utveckling som tog fel väg, berättar Jonathan.

Det han syftar på var att saker där hemma inte var så bra. Han hade svårt att fokusera på studier och satte istället fokus på andra saker.

– Jag prioriterade att dricka mig full och röka mig hög hela tiden. Det var det som konsumerade min tid. Det gjorde mig apatisk och jag tappade intresse för allt annat.

Jonathan tog sig ändå till skolan varje dag. Han hängde i elevkårsstyrelsens rum och undvek klassrummen. Skolan var hans fristad där han fick vara sig själv.

– Jag kunde komma bort från allt annat och vara omringad av vänner.

Bytte ort med nytt hopp

Jonathan älskar musik och är en pianist med talang. Om han någonsin skulle komma vidare i studierna behövde det göras i musikens tecken. Efter det tredje gymnasieåret kom han in på Yrkesakademins musikutbildning i Jakobstad.

Under slutet av det första studieåret förälskade sig Jonathan i en medstuderande. Hon kom in på en dansutbildning i Umeå och Jonathan valde än en gång att avbryta studierna och flytta med.

– Jag ville prova nånting nytt och att byta land var väldigt tilltalande.

...vilket bara är en del av sanningen.

– Där kommer också drogerna in i bilden. Jag hade några skulder till människor jag inte ville träffa. De behövde jag inte se om jag flyttade till Sverige.

Umeå blev nästa fristad helt enkelt.

– Jag var ung och dum. Herregud, jag var ju en fullständig idiot.

Dags att dra vidare

Jonathan levde i ett samboförhållande i drygt tre år i Umeå varpå förhållandet tog slut.

– Då tyckte jag att Umeå hade blivit lite tråkigt. Det är en ganska liten stad och det fanns ingenting för mig att hämta där.

Sagt och gjort. Tre dagar senare hade Jonathan köpt en enkelbiljett till Köpenhamn.

– Klockan var 23:30 då jag kom till Köpenhamn. Jag hade en ryggsäck och en kappsäck. Det var snart sju år sen och nu är jag barchef och assisterande restaurangchef på landets mest high end steakhouse.

Det redde upp sig

– Det har ju gått bra tycker jag, konstaterar Jonathan.

Jonathan förklarar att hans mamma alltid haft som mantra hur viktigt det är med papper och intyg. Utan dem behöver man hävda sig själv på andra sätt.

– Ett chefsjobb inom den här branschen är inget man får första dagen. Du är tvungen att jobba hårt och göra ditt bästa.

Ett stort intresse för jobbet, mycket självstudier och en utåtriktad personlighet är vad som krävs.

Det slog nyligen Jonathan hur enkelt det är att vänja sig vid situationer och hur enkelt man tar saker för givet. Han såg sig själv som chef för sin arbetsplats redan då han började hoppa in som bartender.

– Jag blev chef för 1,5 år sen men det tog ett halvt år innan jag insåg att jag faktiskt hade uppnått det mål jag hade satt upp.

Inte känt sig begränsad

Sina akademiska ambitioner har Jonathan putsat bort för länge sen och han upplever att han hittat rätt i livet. Och det finns ännu meriter att skaffa utanför statligt stödda utbildningar.

– Till hösten ska jag utbilda mig till sommelier. Den utbildningen bekostar jag ur egen ficka men den öppnar ju ännu fler dörrar.

Jonathan kan inte heller minnas att han skulle ha känt sig utanför. Inte heller kan han påstå att han stött på fördomar.

Kan du ångra att du inte, så att säga, ryckte dig i kragen då du var 17?

– Nej. Jag kan ångra mina självdestruktiva val men resultatet av allt ångrar jag inte. Jag kunde citera Edith Piaf.

Nyligen publicerat - X3M