Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Lördagskvällen i Toronto då Lejonen lärde sig ryta – ”Team Terrible” chockade Wayne Gretzkys Lönnlöv i Kanada Cup 1991

Anders Nordenswan.
Anders Nordenswan. Bild: All Over Press kolumner

Under spelpausen påtvingad av covid-19 kommer den här kolumnen att blicka bakåt i NHL-historien. Inledningsvis handlar det om den sista turneringen som gick under namnet Kanada Cup. Året skrevs 1991 och Finland tog steget från en hockeydvärg, med några namnstarka spelare, till en utmanare färdig att hålla jämna steg med de bästa i liten rink.

NHL-arrangerade Kanada Cup spelades i fem repriser – 1976, 1981, 1984, 1987 och 1991 – och fem lag var alltid med: Kanada, Sovjetunionen, Sverige, Tjeckoslovakien och USA. Västtyskland var den sjätte inbjudna nationen 1984, medan Finland fick kämpa mot de stora i övriga fyra turneringar.

I september 1991 såg världen väldigt annorlunda ut än under föregående turnering fyra år tidigare. Sovjetunionen hade bara några månader kvar som nation och Berlinmuren, järnridån och det kalla kriget var redan historia.

Kanada Cup 1987 utmynnade i en episk kraftmätning där hockeyhistoriens två största spelare, Wayne Gretzky och Mario Lemieux till slut överglänste alla tiders bästa femma med Vladimir Krutov, Igor Larionov, Sergej Makarov, Vjateslav Fetisov och Aleksej Kasatonov.

Mario Lemiux på isen bakifrån sett.
Mario Lemieux var en av 1980-, 1990- och början av 2000-talets giganter inom ishockeyn. Mario Lemiux på isen bakifrån sett. Bild: / All Over Press mario lemieux

1991 spelade alla fem i NHL, något som ingen människa skulle ha kunnat förutspå fyra år tidigare. Av kvintetten som dominerat landslagshockeyn under 1980-talet var det bara Aleksej Kasatonov som hade en tillräckligt bra relation till coachen Viktor Tichonov för att vara med den här gången.

För Finlands del hade de gångna fyra åren inkluderat en första storturneringsmedalj – OS-silver i Calgary 1988.

Finlands NHL-spelare i Kanada Cup 1991 var räknade på en hands fingrar

År 1987 åkte Finland till Kanada Cup med stora förhoppningar. Då var färska Stanley Cup-mästaren Jari Kurri på toppen av sin karriär och yngre talangerna Esa Tikkanen, Petri Skriko, Mikko Mäkelä och Christian Ruuttu spelade i sina NHL-klubbars toppkedjor.

Lägg till att målvakten Kari Takko säsongen 1986/87 spelat 38 matcher för Minnesota North Stars och Reijo Ruotsalainen ledde en backtrupp med fyra aktiva och en frivilligt före detta NHL-spelare (Hannu Virta). Kanada Cup-laget 1987 var tvivelsutan tidernas starkaste Lejonlag – i teorin.

I praktiken blev det fem strykbastur med sammanlagda målskillnaden 9–23. Fyra matcher slutade i tremålsförluster, Sverige var två mål bättre. Lejonpälsen brännmärktes med nidnamnet ”Team Terrible” som myntats under Kanada Cup 1981, då Finland senast deltog.

Laget som tog flyget till Toronto i augusti fyra år senare hade därmed inga förväntningar på sig. Den låga profilen underströks av att största stjärnan, Jari Kurri, hade valt att spela säsongen 90/91 i italienska ligan för att kunna medverka i hemma-VM våren -91.

Faktum var att bara fem killar hade spelat säsongen 1990/91 i NHL: Esa Tikkanen, Christian Ruuttu, Petri Skriko, Teppo Numminen och Jyrki Lumme.

Ishockeytränaren Pentti Matikainen
Pentti Matikainen förde in Finland på rätt väg. Ishockeytränaren Pentti Matikainen Bild: / All Over Press Pentti Matikainen,Finlands herrlandslag i ishockey,Olympiska vinterspelen i Calgary 1988,Oulun Kärpät,HIFK Helsinki,ishockeytränare,Världsmästerskapet i ishockey för herrar

Coachen Pentti Matikainen var ändå den tidens version av Jukka Jalonen med sitt kunnande i att bygga ett lag som jobbar tillsammans kompromisslöst. ”Fööni” var också mannen som tre och ett halvt år tidigare lotsat Lejonen till Finlands första storturneringsmedalj i Kanada Cupens hemland.

Matikainens Kanada Cup-lag gjöt grundstenen för spelfilosofin som blivit Lejonens varumärke

Med Kurri i Italien var det hans mångåriga lagkompis i Edmonton, Esa Tikkanen, som gjort bäst ifrån sig säsongen 90/91 av lagets NHL-spelare. ”Tiki” hade stått för utmärkta 69 poäng i grundserien och fantastiska 20 poäng och hela 12 mål på 18 matcher i slutspelet.

Ingen fråga om att duon Kurri-Tikkanen var lagets ledstjärnor i Kanada Cup, men i övrigt var det ett lag med vissa likheter till VM-guldlaget från 2019: nederlagstippat och i sammanhanget anonymt, men bestående av spelare som trodde på sig själva mot vilket motstånd som helst.

Förstamålvakten Markus Ketterer hade vunnit tre raka finska mästerskap i TPS och fick stå fem matcher i turneringen. Lejonens eviga andraval, Jukka Tammi, spelade den resterande. Tredje målvakt var den kommande ”Globen-kungen” Jarmo Myllys.

Lumme och Numminen ledde backbesättningen vars övriga medlemmar var de tidigare NHL-backarna Ville Siren och Kari Eloranta (då Rögle/ div 1), kommande NHL-backen Janne Laukkanen, Timo Jutila som spelade i Luleå, Pasi Huura från Ilves och HV-71-ikonen Arto Ruotanen.

Anfallskedjorna toppades med aktiva NHL-spelare, men i stödtrupperna fanns också en handfull revanschsugna före detta NHL-spelare: fysiska Iiro Järvi, hockeymaskinen Raimo Summanen, skyttekungen i VM 1985 Hannu Järvenpää och juniorvärldsmästaren från 1987 Janne Ojanen.

Janne Ojanen gjorde bägge målen när Finland inledde Kanada Cup 1991 med att ta poäng av värdnationen i en match som slutade 2-2.
Janne Ojanen är en finsk landslagsikon. Janne Ojanen gjorde bägge målen när Finland inledde Kanada Cup 1991 med att ta poäng av värdnationen i en match som slutade 2-2. Bild: All Over Press Janne Ojanen

Med i truppen var såklart även Finlands mest omtalade unga spelare någonsin: 21-åriga Teemu Selänne. Den flygande Jokerit-forwarden som skulle göra 684 NHL-mål (728 med playoff inräknat) hade imponerat i vårens hemma-VM med 6 mål och 5 assist på 10 matcher.

Truppen avrundades med Jarmo Kekäläinen som åkt hiss mellan AHL och NHL i ett par säsonger och två trogna FM-ligaspelare: TPS-tvåvägscenter Pekka Tirkkonen och Ilves benhårda Timo Peltomaa, "Tinke" skulle följande vår knocka Kanada i VM-kvarten med ett hattrick.

Inte precis en trupp som fick NHL-kretsarna att imponeras. Men synar man laget litet noggrannare i sömmarna, så fanns här mycket av det som blivit Lejonens varumärke i storturneringar: spelare som vågar spela och plikttroget sköter försvarsuppgifterna.

Frågan är om inte Lejonens nuförtiden så självklara framgångsmodell – samarbetets ishockey –föddes på riktigt just i och med laget i Kanada Cup 1991?

Lejonens kedjor och backpar i turneringen

Turneringens inleddes med Pekka Tirkkonen som första kedjans center, men efter tre spelade matcher möblerade Pentti Matikainen om laget för resten av turneringen.
Kedjorna:
Esa Tikkanen – Janne Ojanen – Jari Kurri
Petri Skriko – Christian Ruuttu – Teemu Selänne
Hannu Järvenpää – Jarmo Kekäläinen – Iiro Järvi
Raimo Summanen – Pekka Tirkkonen – Timo Peltomaa

Backparen:
Teppo Numminen – Arto Ruotanen
Jyrki Lumme – Janne Laukkanen
Ville Sirén – Timo Jutila
Kari Eloranta – Pasi Huura

Den ökända, nuförtiden som tur före detta Hockey Night in Canada-”experten”, Don Cherry stämplade inför turneringen det här finländska landslaget som ett löjligt mjukt lag, totalt inkapabelt att klara av det fysiska spelet som krävdes för att hävda sig.

Enligt Cherry var finländarna killar som inte vågade tackla ens om motståndaren hade ögonen förbundna och en måltavla ritad på hakan.

Lejon eller mjukisdjur – premiären skulle bestämma turneringens riktning

Finlands första motståndare var regerande Cup-mästaren Kanada. Matchen var samtidigt turneringens öppningsmatch och spelades i hockeygalna Toronto inför drygt 14 000 åskådare.

Kanada var igen turneringens förhandsfavorit och ställde upp med ett lag som taget direkt ur NHL-hockeyns vem är vem. Bara den magiska men skadeförföljda Mario Lemieux och stjärnbacken Raymond Bourque tvingades ge återbud.

Coachen Mike Keenan byggde upp laget kring dubbla Kanada Cup-mästaren Wayne Gretzky – vem annars? 99:an hade hunnit fylla 30 år och hans sista säsong med över 50 mål var redan historia, men cirka 40 mål och drygt 100 assist per säsong var fortfarande rutinnivån för ”The Great One”.

Wayne Gretzky hörde till spelarna som glänste under Kanada Cup 1987.
Wayne Gretzky var den stora ledstjärnan 1991. Wayne Gretzky hörde till spelarna som glänste under Kanada Cup 1987. Bild: All Over Press Wayne Gretzky

Mark Messier, Dale Hawerchuk, Brent Sutter, Rick Tocchet, Luc Robitaille, Brendan Shanahan, Paul Coffey, Al MacInnis och Scott Stevens hörde till adjutanterna som garanterade att Gretzky fick det flankstöd han behövde. Mest omtalad i truppen var ändå 18-åriga jätten Eric Lindros.

Däremot platsade inte Steve Yzerman, Joe Sakic eller Cam Neely i ”Iron Mikes” trupp. Det trots att Yzerman hade fyra raka NHL-säsonger med 50+ mål och 100+ poäng bakom sig, Sakic stod för 109 poäng säsongen 90/91 och Cam Neely delade på andra platsen i skytteligan med 51 strutar.

Det var med andra ord ett handplockat Lönnlövslag som Finland skulle möta i den kanadensiska hockeyns självutnämnda huvudstad. Bara några år tidigare skulle Lejonen ha krympt till mjukisdjur redan i uppvärmningen.

Toronto, 31 augusti 1991: Kanada – Finland

I de tre tidigare mötena mellan Kanada och Finland i Kanada Cup hade Lönnlöven skjutit 24 puckar i Finlands bur. Lejonens totala saldo var tre mål. Det tog för övrigt sju minuter och elva sekunder för Kanada att göra tre mål på Finland i lagens första Kanada Cup-match hösten 1976.

Men Finland var inte som förut och det fick ett häpet Team Canada erfara inför en närmast förstummad hemmapublik och en journalistkår som inte ville tro sina ögon i mytomspunna Maple Leaf Gardens.

Visserligen var det ”Lucky-Luke” Robitaille som inledde målskyttet. 1–0 efter en spelmässigt jämn första period, där Finland försvarade organiserat och skickade nio skott mot Bill Ranfords mål, var ändå inte vad lördagspubliken eller hemmalaget i Toronto hade väntat sig.

Som så många gånger senare, så växte Lejonen i omklädningsrummet efter en bra första period mot förhandsfavoriten. Och knappa tre minuter in i andra perioden hände det: JVM-guldmedaljören från 1987, Janne Ojanen, slog in returen på sitt eget skott och hallen tystnade.

Nuvarande klubbpresidenten i Toronto, Brendan Shanahan, gav ännu Kanada ledningen i period två. Där tog det ändå slut och Gretzkys gäng fick inte in några knockoutslag trots att period två var spelmässigt Kanadas. Finland lyckades igen skapa även eget spel och hade 10 skott på mål.

Tredje perioden blev sedan – vill jag hävda – en vändpunkt i Finlands hockeyhistoria. Meningen är inte att förringa insatsen i vinter-OS 1988 mot Sovjet. Nu mötte Finland ändå inte bakfulla säkra mästare, utan världens bästa NHL-spelare inför sin hemmapublik i världens tuffaste turnering.

Tidigare årgångar av Lejonen skulle i 10 fall av 10 ha blivit överkörda i ett sådant läge. Nu blev det matchens bästa period för Finland. Skotten skrevs Finland 11, Kanada 12, men periodens enda mål sköt Janne Ojanen – igen på sin egen retur. Tvåmålsskytten representerade en ny generation.

2–2 meddelade resultattavlan när slutsignalen ljöd. Och trots att Markus Ketterer stoppade 44 skott, så var det lagets stenhårda arbete över hela rinken som avgjorde. Lejonen sköt också hela 30 skott mot Bill Ranford. Keepern belönades faktiskt som matchens bästa kanadensare.

Ett blad i Finlands hockeyhistoria hade vänts. Efter den här matchen har Finlands bästa möjliga landslag aldrig blivit överkört av världens ledande hockeynations motsvarande. I OS 1998 och OS 2006 lyckades Lejonen till och med slå Team Canada – både på isen och i sluttabellen.

Kanada vann till slut turneringen efter att ha slagit USA i finalserien. ”Team Terrible” placerade sig genast efter de två nordamerikanska lagen i grundserien och slutade därmed för första gången bland de tre bästa i en turnering med världens allra bästa hockeylandslag.

Gänget som stod upp mot Kanada i Toronto den 31 augusti 1991 skrev det första kapitlet på en fantastisk idrottsberättelse som hittills inkluderat en World Cup-final, en OS-final och tre OS-brons.

Tack för att du läste.

Finlands matcher i Kanada Cup 1991: Finland–Kanada 2–2, Finland–Tjeckoslovakien 1–0, Finland–Sovjetunionen 1–6, Finland–Sverige 3–1, Finland–USA 3–4. Semifinal: Finland–USA 3–7.
Bäst i interna poängligan: Christian Ruuttu 1+5, Petri Skriko: 3+2, Janne Ojanen 2+2, Esa Tikkanen 2+2, Janne Laukkanen 1+2, Jyrki Lumme 0+2.

Källor: The World Cup of Hockey (Pelletier, Houda, 2003), Leijonien tarina (Mennander, Mennander, 2003), hockeycanada.ca, wikipedia, youtube

Läs också

Nyligen publicerat - Sport