Hoppa till huvudinnehåll

Kvinnliga skådespelares karriär är inte längre över när de fyller 45 – Charlotte Rampling fick en ny karriär som 50+ och en första Oscarsnominering som 70

Charlotte Rampling tar emot en guldbjörn för sitt livsverk under Berlinale-festivalen 2019.
Charlotte Rampling under filmfestivalen Berlinale. Charlotte Rampling tar emot en guldbjörn för sitt livsverk under Berlinale-festivalen 2019. Bild: Hayoung Jeon Charlotte Rampling,Filmfestivalen i Berlin

Charlotte Rampling är en europeisk filmstjärna, berömd för sin Blick som utan ett enda ord kan berätta mera än flera sidor filmmanus. Här berättar hon om hur allting började, om sin depression, om varför hon hoppade av en Hollywood-karriär, och om sin framgångsrika comeback.

”För mig är filmen ett sätt att leva. Ett sätt att överleva.”

Det kan låta som en kliché, men i hennes fall verkar det finnas något djupare i påståendet, även om det handlar om något som hon sällan har talat om.

Charlotte Rampling i Nattportieren.
Charlotte Rampling i Nattportieren, 1974. Charlotte Rampling i Nattportieren. Bild: NonStop Entertainment Charlotte Rampling,Nattportieren,Liliana Cavani,Naisten maaliskuu

Charlotte Rampling har under sina 55 aktiva år hunnit med runt 140 filmer och tv-serier.

Hon gjorde stora roller både på 1960- och 1970-talen, såsom den kontroversiella klassikern Nattportieren som förbjöds i regissörens (Liliana Cavani) hemland Italien, och som i USA fick feministiska rollmodeller som Susan Sontag att uttrycka sitt obehag för filmen.

Men det är under 2000-talet som hon har nått sina största framgångar. Framför allt via filmen 45 years som gav henne en första Oscarsnominering, men det handlar också om en rad kritikerrosade europeiska filmer eller tv-serier som Dexter och Broadchurch.

Då jag läser på ser jag hur hon tidigt fick epitetet ”vacker men bitchy”, länge sades hon vara kall och avlägsen, senare har exempelvis Stockholms filmfestival beskrivit henne med orden ”få skådespelare har tagit den vita duken i besittning med samma grace, omedelbarhet och självklarhet, som Charlotte Rampling”.

En missad chans

Charlotte Rampling är i Berlin för att ta emot ett hederspris, och ställer samtidigt upp på samtal och presskonferenser.

Jag förbereder mig genom att köpa en bok om henne, en färsk bok som hon själv har varit med om att arbeta fram.

Boken om Charlotte Rampling.
Boken om Charlotte Rampling och en Berlingata. Boken om Charlotte Rampling. Bild: YLE / Tomas Jansson. Charlotte Rampling

Så går jag längs Berlins gator med boken i min väska, och ser plötsligt henne komma emot mig. Hon är ute på en promenad tillsammans med kameran som hon, hör jag henne senare berätta, började bära med sig för att kunna ge svar på tal när okända människor fotograferade henne på stan.

Fem sekunder efter att vi passerat varandra kommer jag ihåg boken i min väska, och inser hur lätt det hade varit att plocka fram den och be om en signering. Det hade inte ens varit påträngande, tack vare boken.

Men ögonblicket är redan förbi. Att springa efter henne, tänker jag, hade varit påträngande. Jag får lov att vänta på samtalet jag kommer att få vara med om.

Svartklädd och cool

Det finns något oerhört coolt med Charlotte Rampling.

På film är det hennes blick, att hon lyckas fylla ögonblick utan egentlig handling, den där hemlighetsfulla återhållsamma men skarpa blicken som skapar ett slags hemligt rum runt hennes filmkaraktärer.

Det finns ett långt liv inbakat i den blicken.

Charlotte Rampling i Berlin, 2019.
Charlotte Rampling i Berlin. Charlotte Rampling i Berlin, 2019. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling

Privat verkar hon lika cool. Stiligt svartklädd från topp till tå, och bestämd på ett varsamt sätt. En äldre människas liksom självklara bestämdhet och integritet.

Så kan hon säga ett enkelt ensamt ”nej” då hon får frågan om hon på något sätt kunde kommentera metoo-rörelsen. Och sedan tillägga att hon är en enstöring, att hon inte engagerar sig i grupper eftersom det lätt blir fel när enstöringar gör det.

Hon kan berätta att hon en gång hade en agent som tyckte att hon borde göra något åt sina hängande ögonlock, ”jag gav den agenten sparken”.

Eller att hon tackade nej till en Woody Allen-film (Stardust Memories 1980) för att hon hade ett litet barn hemma i Paris och inte ville lämna det för inspelningar i New York. ”Va, vill du inte vara med i min film”, härmar hon Allen.

Charlotte Rampling och Woody Allen från filmen Stardust Memories, 1980.
Med Woody Allen, 1980. Charlotte Rampling och Woody Allen från filmen Stardust Memories, 1980. Bild: Metro Goldwyn Mayer Studios Inc. Charlotte Rampling,Woody Allen

Det slutade med att hon ändå gick med, men krävde att hon med jämna mellanrum mitt i inspelningarna skulle kunna flyga hem till Paris.

- Då hade vi ännu Concorde-planen, så det var möjligt att göra.

- Det handlade om att också ha ett liv fast du är mitt inne i ett jobb, vi måste kunna jobba med film och ändå ha ett liv.

- Teatern är annorlunda, den är mer civiliserad och hanterbar. Den liknar mer ett vanligt arbete. Men filmen kommer in som en vampyr och för iväg dig, vill ta dig bort från allt som du i verkligheten ÄR, ditt normala liv och din familj.

Teater är för all del inget som Rampling gjort mycket av. För även om hon älskar teater, så hatar hon att repetera.

1960-talet var annorlunda

Charlotte Rampling föds i England 1946, går i fina skolor både i Paris och England, på grund av pappans arbete flyttar familjen ofta vilket gör att hon inte hinner skapa några djupa vänskapsband. istället är det den tre år äldre systern Sarah som blir hennes bästa vän.

Så blir det 1960-tal. Charlotte Rampling är ännu i tonåren då hon upptäcks på gatan och får modelluppdrag, dansar i Beatles-filmen A Hard Days Night, och flyter med i den nya tiden.

Charlotte Rampling 1970.
En ung Charlotte Rampling. Charlotte Rampling 1970. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling

- 60-talet i London var en tid av ungdomsrevolution, tjugo år efter kriget. Allt var annorlunda, kjolarna och musiken och språket och friheten, barer och restauranger, det var ett färgernas uppror överallt.

- Det som också var annorlunda på 60-talet var att man bara hängde ute och fick en roll någonstans. Det fungerade inte för alla men det fungerade för mig. Jag tänkte, tre år teaterskola, det hinner jag inte med.

- Och kanske jag inte ville bli skolad. Jag tänkte att jag vill göra det på mitt sätt. Jag vill tolka människor och situationer på mitt sätt, och lära mig på vägen.

Vägen till Nattportieren

Så gick det till. Rampling liksom drogs in i filmvärlden. Redan som 19-åring gjorde hon sin första stora roll, i filmen Georgy Girl 1966, som en ung kvinna som vill njuta av Swinging Londons nöjesliv och nya ungdomskultur och adopterar bort sitt barn. Redan där sås ett frö som får media att småningom klassa henne som Vacker men bitchy.

Charlotte Rampling i filmen Georgy Girl 1966.
Scen ur Georgy Girl. Charlotte Rampling i filmen Georgy Girl 1966. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling,Georgy Girl

Bara tre år senare övertalar den efterkrigstida regissörslegenden Luchino Visconti henne att komma till Italien för att göra The Damned.

Där spelar hon mot den 25 år äldre Dirk Bogarde som blir så imponerad av henne att han övertalar regissören Liliana Cavani att välja henne till huvudrollen för filmen som en hel filmgeneration fortfarande minns så bra; Nattportieren 1974, en tuff roll som hon gjorde som 27-åring, en roll som skulle komma att forma bilden av henne.

Här gestaltar Rampling och den 25 år äldre Dirk Bogarde ett sadomasochistiskt förhållande mellan en föredetta naziofficer och en koncentrationsläger-överlevare. En kvinna som naziofficeren utnyttjade under kriget, och som nu 12 år efter krigsslutet känner igen förövaren.

Natsiupseeri suutelee nuoren naisen kättä, taustalla kaksi keskitysleirivankia katselee. Kuva elokuvasta Yöportieri.
Med Dirk Bogarde i Nattportieren. Natsiupseeri suutelee nuoren naisen kättä, taustalla kaksi keskitysleirivankia katselee. Kuva elokuvasta Yöportieri. Bild: NonStop Entertainment Nattportieren,Charlotte Rampling,Dirk Bogarde,Liliana Cavani,Teemalauantai

Det är en film som beskriver inte bara nazikrigsförbrytares fortsatta liv som ostraffade medborgare utan också det såkallade Stockholmssyndromet, hur ett offer utvecklar en relation till förövaren.

- Regissören ville göra ett porträtt av naziskuld, men jag och Bogarde tänkte att det måste vara en kärlekshistoria. Konstig och oacceptabel och svårförståelig kanske, men det måste vara en kärlekshistoria.

- Man kan säga att det här aldrig skulle kunna hända mig, att det är hemskt, att man måste fördöma de här människorna. Men man vet inte vad som händer mellan människor i exceptionella situationer. Och det här baserade sig på en sann historia.

- Jag hade inte gjort den filmen om det inte varit intressant för mig, om det inte hade handlat om något så starkt och obestridligt och stort som någon form av kärlek.

Tackade nej till Hollywood

Så började det.

Charlotte Rampling kom in i branschen liksom av en slump, det ena ledde till det andra, hon har ända från början låtit sig hittas, men ändå undvikit att följa vilka stigar som helst.

Det fanns en tid då hon gjorde karriär i Hollywood. Det var en huvudroll för Woody Allen, hon spelade mot namn som Paul Newman och Sean Connory och Robert Mitchum och Mickey Rourke. Men det var något med begreppet underhållning som fick henne att ta ett steg tillbaka, berättar hon.

Charlotte Rampling och Mickey Rourke i filmen Angel Heart 2987.
Med Mickey Rourke i Angel Heart, 1987. Charlotte Rampling och Mickey Rourke i filmen Angel Heart 2987. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling,Mickey Rourke

- Jag har aldrig känt mig hemma i stora Hollywood-produktioner, jag kände mig obekväm där. Jag visste att jag inte skulle överleva i Hollywood, så jag bestämde mig för att istället göra arthousefilm i Europa.

- Jag ville hitta regissörer som ville ha mig av djupare orsaker än Hollywood-underhållning. Underhållning har aldrig attraherat mig. Och det hör till min natur. Om alla väljer en viss väg så väljer jag en annan. Det är tack vare det som jag har hållit mig levande och nyfiken.

”Kameran älskar mig”

Det, och den där fascinerande blicken, har fått den ena efter den andra regissören att önska just henne till sin film.

Charlotte Rampling i Berlin 2019.
I Berlin. Charlotte Rampling i Berlin 2019. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling

Själv har hon ett sakligt förhållande till den uppmärksamheten.

- Jag har alltid älskat relationen med kameran, för jag vet att kameran älskar mig.

- Jag minns första gången jag såg mig själv på en filmduk och tänkte, ahaa okej, jag förstår vad folk snackar om när de säger ”dina ögon”...

- Men det finns ingen metod. Mer än att spela någon så tänker jag att vara någon. Du gör något som är en karaktärs kärna, sedan bidrar du med alla dina känslor, och så uppstår en annan människa. Det ska vara något som bara händer, som av sig själv, omedvetet.

- Jag antar att... så har jag oftast också levt mitt liv, att jag använder mig av ett slags urinstinkt också i min vardag. Och det verkar fungera för mig.

Tragedin som blev en familjehemlighet

Här kommer vi in på det där vi började, hur filmen för Charlotte Rampling har blivit ett sätt att leva, och ett sätt att överleva. Hur hennes eget jag alltid har varit starkt närvarande i hennes roller.

Charlotte Rampling i Berlin under Berlinale Talents 2019.
Charlotte Rampling i samtal under Berlinale Talents. Charlotte Rampling i Berlin under Berlinale Talents 2019. Bild: Peter Himsel / Berlinale Talents. Charlotte Rampling

Filmerna är fiktiva berättelser men de jag har spelat med i handlar också mycket om mig, berättar hon. Och någonstans har hennes blick och närvaro att göra med den stora sorg som hon så länge förträngde.

Då måste vi gå in på hennes familjehistoria, där pappan och storasystern spelar så viktiga roller.

Pappan, Godfrey Rampling, var militärofficer och en friidrottare som vann en guldmedalj under Berlin-OS 1936.

Och så var det den tre år äldre systern Sarah, hon som länge var Charlottes enda vän. Sarah fick sin första långresa som 21års-present, till Amerika, där hon träffade en argentinare. En vecka senare var de gifta, tre år senare födde hon ett barn, och inte långt senare tog hon sitt liv.

Det blev en familjehemlighet som pappan höll för sig själv. Mamman fick aldrig veta vad som egentligen hade hänt, och först tre år senare berättade pappan sanningen om storasysterns död för Charlotte.

Så tog det ytterligare 15 år innan sorgen hann ikapp henne. Då dök hon ner i en djup depression, så djup att hon i flera år inte jobbade alls med film.

Depressionen är en ensam plats

I boken som jag köpte i en av Berlins många bokaffärer berättade hon för första gången om sin depression, som hon skriver hade att göra just med förnekandet av systerns död, att inte kunna sörja systern.

- Depressionen är en ensam plats. Det är oförklarligt. Jag hade allt och kände mig ändå så ödslig och övergiven. Människor föreslog att jag skulle komma på fester som kunde pigga upp mig, men de kunde inte se att det gick djupare än så.

- Det här att ständigt vara tvungen att börja som från noll, för att världen är död för dig, din passion för saker, allt är borta. Du måste bygga upp dig själv, från början, på nytt.

- Efter det har jag lärt mig att studera mig själv. Att komma igenom en riktigt djup depression gör att du verkligen lär dig att ta vara på dig själv bättre, så du ska kunna fortsätta leva.

Nystart som 50+

Under en period på nästan tio år gjorde hon mycket sparsamt med film. Efter att ha varit en europeisk filmstjärna, blev hon så ett exempel på att som 45+kvinna inte längre vara så eftertraktad.

Tills allt plötsligt svängde.

Alldeles i slutet av 1990-talet föreslog hennes agent att hon skulle träffa en ung fransk filmregissör, François Ozon, som hade en roll för henne.

Francois Ozon och Charlotte Rampling.
Med François Ozon. Francois Ozon och Charlotte Rampling. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling,François Ozon

- Jag hade fyllt 50, jag var inte en ung kvinna men jag var inte heller en gammal kvinna. Han var 32 och ville undersöka min ålders kvinnor, som en yngre man. Och för mig handlade det om att återvända till mitt liv som kvinna, som kvinna inom filmen.

- Han hade bara en idé om en kvinna som sitter på en strand, och ser sin man försvinna. Men han ville göra den tillsammans med mig. Han ville göra en film liksom om mig. Han sa inte det så, men det var det han ville.

Under the Sand (2000) blev Charlotte Ramplings nystart, som 50+.

Här spelar hon kvinnan Marie som undervisar engelsk litteratur i Paris, hon har ett bra liv, ett bra äktenskap sedan 25 år. Tills hennes man under en strandsemester promenerar ut i havet, och försvinner. Men Marie förnekar försvinnandet, och försöker fortsätta leva som om ingenting hänt.

Charlotte Rampling i Under the Sand.
I Under the Sand (Sous le sable). Charlotte Rampling i Under the Sand. Bild: /All Over Press Charlotte Rampling,Under sanden

Här finns personliga erfarenheter starkt närvarande. François Ozon hade bevittnat en liknande händelse som 11-åring, Charlotte Rampling hade sin storasysters självmord och åren efter det att relatera till.

Så inleddes en ny era i Ramplings karriär. En där regissörer liksom bygger sina berättelser utifrån Ramplings person, och som hon sedan fyller med sin lite hemlighetsfulla och samtidigt starka närvaro.

Oscarsnominering som 70

Resten är, som man säger, historia.

På 2010-talet castas Charlotte Rampling för tv-serier som Broadchurch, London Spy, Dexter, filmer som Melancholia och Red Sparrow, och får en första Oscarsnominering som 70 år fyllda, för sin roll i 45 years. En film om ett par som efter 45 gemensamma år måste förhålla sig till något som hänt för väldigt länge sedan, och som nu leder till en kris.

Tom Courtenay dricker te medan Charlotte Rampling tittar mot horisonten
Med Tom Courtenay i 45 Years. Tom Courtenay dricker te medan Charlotte Rampling tittar mot horisonten Bild: 45 Years Film Ltd 45 years

Och så är vi tillbaka där vi började. Ett liv där filmen blev en central del lite av misstag. Där filmen erbjudit en livsram, ett återkommande fast innehåll, och där hon har betalat tillbaka genom att fylla sina roller med det liv och de känslor och erfarenheter som hon bär med sig.

Allt det finns där som fond när Charlotte Rampling, denna utpräglat europeiska Parisbaserade filmstjärna, berättar att filmen för henne blivit ett sätt att leva. Ett sätt att överleva.

- Jag började tidigt, som 17-åring. Senare, när det hände saker som blev väldigt svåra i mitt liv, visste jag att jag kommer att fortsätta göra det. Eftersom filmen, det är mitt sätt att överleva.

- Och jag vet att jag aldrig INTE kommer att göra det. Jag har försökt att inte göra det, men jag måste återvända till det, eftersom det är mitt liv.

Artikeln baserar sig på samtal och presskonferenser under Berlins filmfestival och Berlinale Talents, och på boken "Who I Am" från 2017.

Läs också