Hoppa till huvudinnehåll

”Jag ville först inte passa bollen åt någon”

Pyry Soiri flyttade tillbaka till Finland som 16-åring och fick lära sig taktik och hur man spelar i ett lag.

Landslagsyttern Pyry Soiri växte upp i Afrika och har spelat fotboll på rödfärgade sandplaner, duschat i regnet och förlorat matcher mot barfotabarn. Han är ett levande bevis på att vägen till toppen kan se ut på många sätt.

– Jag bor där på Islandsgade, säger Pyry Soiri när vi kör förbi hans hem i Esbjerg på den jylländska västkusten.

Ett lustigt sammanträffande eftersom Soiri blev något av en hjälte på Island i oktober 2017, då han i sin landslagsdebut kvitterade mot Kroatien och samtidigt hjälpte Island att säkra en plats i fotbolls-VM 2018.

Soiri har inte ännu varit på Island, men så fort tillfälle ges har han tänkt besöka sagornas ö, där han fortfarande har lite av kultstatus.

– Folk hör fortfarande av sig, kommenterar på sociala medier och sådant, berättar Soiri.

I samma kvarter finns också Finlandsgade. Finland har alltid varit viktigt för Soiri. Hans mamma Iina har alltid talat finska hemma med barnen och överallt där de bott har kontakten till den finska gemenskapen och andra finländare i området varit viktig.

När det för ett par år sedan var dags att välja mellan Namibias eller Finlands landslag, föll valet självklart på blåvitt.

Pyry Soiri visar upp ett fair play-kort
Pyry Soiri deltog i Helsinki Cup när han var i Finland på sommaren. Pyry Soiri visar upp ett fair play-kort Bild: Privat, fotograf Heli Siikamäki Pyry Soiri

Soiri är född i Ekenäs, men hans första minnen är från Helsingfors och lägenheten på Högbergsgatan.

I samma hus bodde hans bästa kompis Erno. Det var med Erno han gick på Pallopojats fotbollsträningar på Johannesplan – alltid när han var i Finland. Varje sommar spelade han också i Helsinki Cup med PPJ och senare med PoHu.

“Vi rusade ut och duschade när regnet öste ner”

När Soiri var i tre-fyraårsåldern gick flyttlasset till Moçambique och huvudstaden Maputo. Han minns stranden och höghuset där de bodde. På gården fanns det alltid någon att spela eller leka med.

– Och när det regnade rusade alla barn ut. Om det öste ner kunde vi duscha i regnet.

Soiri gick i portugisisk förskola, ett språk han dessvärre så gott som glömt.

Favoritmaten var ostron. Men sådana har han inte ätit på många år. Det går helt enkelt inte.

– En gång åt jag alldeles för mycket och började må illa. Efter det har jag inte rört ostron, säger han med ett skratt.

Allt som allt blev det tre år i Moçambique. Efter det tog mamma Iinas jobb dem till Namibia – där alla kallar honom Hidipo.

Det är 9 000 kilometer från Namibia till Finland. Vägen till A-landslaget har varit ännu längre. Den har präglats av barfotafotboll och rödfärgade sandplaner – men också av rasism och utanförskap efter flytten till Finland. Men Soiri fortsatte att jaga sin dröm – nu är han högaktuell för EM 2021.

Se Sportlivs minidokumentär om Pyry Soiri:

Namibia ett andra hem

Soiri har dubbelt medborgarskap. Han är både finländare och namibier. Själv var han senast där och hälsade på i december.

– Vi har en stor släkt från pappas sida. Jag har också en storebror och en storasyster som bor där.

Pappan har han ingen kontakt med. Men de andra släktingarna följer noggrant med hans fotbollskarriär.

– De brukar titta på matcherna och vi pratar ofta fotboll när jag är där.

För Soiris släktingar ter sig livet som fotbollsproffs både spännande och intressant.

– Jag har släktingar som aldrig har varit i Europa, så de tycker det är häftigt.

Strax utanför Esbjerg finns en plats Soiri gärna vill visa. Vi åker längs stranden förbi Hjerting och raden av lyxiga villor med utsikt över Nordsjön. En stund senare vänder vi in på en smal sandväg, som slutar vid en stängd grind. Vi stiger ur bilen och fortsätter till fots genom skogen.

Och där, framför våra ögon öppnar sig en sandstrand, som fortsätter så långt ögat når. Och havet.

Nere vid vattenbrynet tränar en man sin häst, annars är stranden helt öde. I dag är det grått och regnsjukt. Den råkalla vinden piskar i ansiktet.

För Pyry Soiri är den här platsen speciell. Den påminner om Henties Bay Swacopmund i Namibia, där familjen har en tomt och kanske en vacker dag bygger ett hus.

– Här är det lite grönt, men där är det bara sand. Sanddynerna möter havet på samma sätt som här, säger han.

Namibia är hans andra hem, dit han alltid längtar. Till Namibia kan han inte resa så ofta, men till den här stranden kan han komma när som helst.

– Men det måste nog vara sol för att det ska kännas som hemma, säger han med ett skratt och drar upp huvan.

Hans föräldrar gav honom namn som skulle fungera oberoende av var han befinner sig. Han heter Pyry i Finland, Henri internationellt och Hidipo i Namibia.

Det var i Namibia som Soiri började spela fotboll i skolans lag. Men det var inte särskilt organiserat. Det var träningar en gång i veckan, som ibland ställdes in, till exempel om det regnade.

– Då blev jag ledsen. Jag väntade så på att få gå på träning.

Enligt Soiri var det lite så överallt. Man spelade för skojs skull, för att vara tillsammans och ha något att göra.

"Jag hade alltid mat på bordet, men alla hade det inte så bra"

Soiri gick i Windhoek International School, en skola med i snitt lite mer välbärgade elever.

– Där fanns killar med häftiga fotbollsskor men som inte var speciellt duktiga på att spela, konstaterar Soiri och småler.

– Ofta spelade vi mot skolor där barnen spelade barfota eftersom de inte hade några skor. Och vi förlorade nästan alltid mot dem.

Pyry Soiri med sin storebror Giorgio
Pyry Soiri och hans storebror Giorgio i Namibia. Pyry Soiri med sin storebror Giorgio Bild: Privat, fotograf Iina Soiri Pyry Soiri

I Namibia förstod Soiri också att vara tacksam över det han hade. Och att man måste jobba hårt för att komma framåt i livet. Men också hur viktig familjen är, hur viktigt det är att hålla ihop.

– Min mamma har gett mig ett bra liv. Hon såg till att jag alltid hade mat på bordet. Det var många som inte hade det så bra.

I Namibia föddes också Pyrys lillebror Juri. Och trots att pojkarna har en rätt stor åldersskillnad är de bästa vänner.

När jag frågar Pyry Soiri var hans hem är, svarar han utan att blinka.

– Mitt hem är där mamma och lillebror är. Just nu är de i Sydafrika. Men de få gånger jag hinner träffa dem, känns det alltid som att komma hem – oavsett var de är.

"Man kunde inte sparka så hårt då mamma stod i mål"

När Soiri var tonåring flyttade familjen till Tanzania. Tiden där beskriver Soiri med värme. Människorna, stranden, klimatet, maten... ja, livet lekte.

Tanzania var tryggt, inget våld och man kunde röra sig fritt.

Soiri gick i International School of Tanganyika och spelade fotboll i skolans lag. Dessutom spelade han med andra nordbor i föreningen Valhalla.

– Vi hade en familjematch en gång i veckan, mamma var också med och spelade. Hon stod i mål.

Soiri skrattar åt minnet.

– Visst var det lite konstigt att anfalla när mamma var målvakt, man kunde ju inte skjuta så hårt då.

Matcherna spelades på en plan med röd sand. Och sanden färgade allt, fotbollskängor, strumpor och kläder som mamma sedan måste tvätta.

Han tyckte väl att jag var kaxig. Jag ville ju bara dribbla bollen förbi alla― Pyry Soiri

– Oftast cyklade jag till matcherna, men åkte man bil måste man alltid sitta på en handduk eller något.

Det var också i Tanzania som Soiri började drömma om att spela fotboll på riktigt. Ofta fick han höra att han var duktig, men hans tränare i skollaget var inte lika förtjust.

– Han sa att jag aldrig kommer att bli fotbollsspelare. Visst, det är svårt att lyckas om du kommer därifrån. Och så tyckte han väl att jag var lite kaxig. Jag ville ju bara dribbla bollen förbi alla.

Soiri säger själv att han inte brukar gå och fundera på gamla grejer, men när han tecknade sitt första kontrakt med MyPa kändes det bra. Han ville visa att tränaren hade fel, och det hade han lyckats med.

"Det har alltid varit min dröm att få spela i Finlands landslag."

Pyry Soiri gjorde sin landslagsdebut 6.10.2017. Han har spelat 24 landskamper och gjort fem mål.

Mobbning och rasism

När Soiri fyllde 16 flyttade familjen tillbaka till Finland. Till Kouvola och Myllykoski där morföräldrarna bor. Soiri var ivrig över flytten och såg fram emot att få spela i MyPa. Men livet i Myllykoski var till en början ingen dans på rosor.

– Jag flyttade från en skola med 50 nationaliteter till en skola där jag var den enda med afrikanskt påbrå. Jag stack ut och det kändes konstigt.

Soiri berättar att han ibland kände sig ensam. Det hände också att han blev mobbad, på grund av saker som han inte kunde påverka.

– Visst mötte jag också rasism. Det var folk som sa saker som blev fel, men nog blev jag retad också. Det var nog en hel del konflikter i början.

Ville bara tricksa

Men fotbollen gav honom kompisar, bra typer och goda vänner som man kunde prata med om allting, också de negativa känslorna.

Soiri fick också vänja sig vid en helt annan träningsintensitet. Träningar fyra dagar i veckan och matcher på veckoslutet. Det var helt nytt.

– Jag var jätteivrig i början och tänkte att vad häftigt att jag får spela så här mycket! Jag ville aldrig missa en enda träning.

Soiri fick också märka att det var mycket han inte visste om fotboll. Taktik och lagspel till exempel.

– Jag minns att jag till en början inte ville passa bollen åt någon. Jag ville bara tricksa själv, för så hade jag ju alltid gjort.

Det tog tid för Soiri att anpassa sig till den finländska fotbollskulturen. Han fick feedback direkt, utan omsvep och kände att man försökte tygla honom. Samtidigt var han ivrig att lära sig mer.

– I början hade jag svårt att förstå varför det jag gjorde inte var bra. Jag tyckte ju själv att jag var skicklig.

Soiri flyttade från MyPa till VPS år 2015.

"Det var ett bra beslut. I Vasa växte jag upp till en ung man."

Så småningom började han förstå sig på lagspel och vikten av att spela tillsammans för att vinna matcher. Processen tog tid, och det första året blev det inte värst mycket speltid. Soiri fick också byta position från center till ytter.

– Jag konstaterade att okej, men sedan förstod jag att det var ett bra beslut. Jag kunde utnyttja mina styrkor som ytter.

I skolan trivdes han sådär.

– Jag var nog mera på fotbollsträning än i skolan.

Men mamma gav inte upp. Hon såg till att han skötte sina studier och fixade stödundervisning hemma. Våren 2014 blev Soiri student från Kouvolan yhteiskoulu.

I januari 2015 var det dags att packa väskorna igen. Soiris agent Ville Lyytikäinen ansåg att ynglingen behövde komma vidare i sin karriär. Destinationen blev Vasa och VPS.

– Jag är tacksam över att han pushade mig vidare, det var en bra tid att växa och bli en ung man.

Pyry Soiri, VPS 2016.
I Vasa fick Soiri prova på att bo ensam. Pyry Soiri, VPS 2016. Bild: Marko Tuominiemi / All Over Press Pyry Soiri

Dödsbudet och flytten till Vitryssland

Strax före jul 2016 nåddes Soiri av ett dödsbud. Agenten och goda vännen Ville Lyytikäinen hade dött. Det hände väldigt plötsligt och Soiri tog det hårt.

– Det var en tung tid, speciellt julen var tuff.

Ett par månader senare var Soiri redo för nästa steg i fotbollskarriären. Soligorsk, Vitryssland.

De pressade oss till bristningsgränsen― Pyry Soiri

Vardagen i Vitryssland var väldigt annorlunda. Spelarna mer eller mindre bodde på träningsanläggningen och spelarna tränade oftare och hårdare än vad Soiri var van vid från tiden i Finland.

– De pressade oss till bristningsgränsen, både fysiskt och psykiskt. Men jag gillade det.

Klubben hade en bra säsong, Soiri fick vara med och kämpa om ligaguldet, det första i klubben på tio år. Dessvärre förlorade de den sista matchen.

Det efterlängtade telefonsamtalet

Soiri hade spelat i Finlands U21-landslag och Namibia hade hört av sig till honom med en plats i herrlandslaget. Själv ville Soiri vänta, beslutet kändes väldigt stort.

– Medan jag satt på bussen, jag minns att vi hade en ledig dag, så ringde "Rive" (landslagets chefstränare Markku Kanerva) och bad mig komma med. Det kändes overkligt.

Soiri hade ännu ett par timmar kvar av bussresan. Där satt han och hade svårt att förstå vad som egentligen hade hänt.

Resten är historia.

Till sin egna förvåning fick han genast debutera – och vilken debut det blev. Soiri kvitterade till 1–1 mot Kroatien och hemmapubliken tystnade. Den dagen glömmer han aldrig.

– Det var ju bara helt galet! Det fanns inga ord, jag bara skrek rakt ut.

Se målet:

Det enda Soiri saknade i Vitryssland var stabilitet. Under tiden i Soligorsk hade han haft tre olika tränare. Det var dags att se sig om efter något nytt.

Österrikiska parentesen

Följande destination blev Wien, Österrike och klubben Admira Wacker. Wien beskriver Soiri som en vacker stad, men han trivdes inte speciellt bra. Han upplevde att det var svårt att få kontakt med folk och dessutom var klubben inne i en förlustspiral.

Serien i sig höll en bra nivå och Soiri kan bra tänka sig att återvända ifall erbjudandet kommer.

– Jag har inte stängt några dörrar. Det finns ju 14 lag i serien... säger han och småler.

"Man ska inte ta någonting för givet"

När möjligheten kom att flytta till Danmark och lilla Esbjerg på Jyllands västkust tvekade han inte.

Klubben visade tydligt att de var intresserade och Soiri hade hört mycket positivt om Danmark av andra finländska spelare, så han packade sina tre kappsäckar och stack.

Klubben hade en bra säsong bakom sig och förväntningarna var höga. Men riktigt så bra har det inte gått i år. När julpausen var över i februari låg klubben näst sist i Superligan.

Pyry Soiri på stadion i Esbjerg
Soiris kontrakt med Esbjerg fB är treårigt och sträcker sig till juni 2022. Pyry Soiri på stadion i Esbjerg Bild: Yle/Anki Karhu Pyry Soiri

För Soiri började 2020 mindre bra, då han åkte på en axelskada under en träningsmatch i Turkiet. Men han hade tur i oturen och slapp operation.

Som det ser ut nu har han all tid i världen för rehabilitering. När nästa match spelas vet ingen. Själv hade Soiri sett fram emot att komma i form till slutspelet och hjälpa klubblaget, och senare spela EM med Finland.

För Soiri finns det inget som är viktigare än fotboll och efter att ha flyttat runt i världen hela sitt liv, spelar det inte så stor roll var han bor. Bara han får göra det han älskar. Drömmen är att en vacker dag få spela i Chelsea, men vägen dit är fortfarande lång.

Efter att ha bott i sju olika länder har Soiri lärt sig åtminstone en sak.

– Man ska inte ta någonting för givet och man måste jobba hårt för att nå sitt mål. Då kan det bli verklighet.