Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Jag vet inte när vi ses igen, men jag tänker på pappa mer än någonsin

Ingågen till en biograf, på väggen syns affischer på filmer. Inflikad i en cirkel är Nicke Aldens ansikte.
Nicke Aldén är en av programledarna för det tvåspråkiga kulturreseprogrammet Egenland som hittas på Yle Arenan. Ingågen till en biograf, på väggen syns affischer på filmer. Inflikad i en cirkel är Nicke Aldens ansikte. Bild: Yle/Mikael Kokkola biograf,kino marilyn

Jag träffade min pappa för tre veckor sedan. Nu har jag ingen aning om när jag får träffa honom nästa gång. Men mer än någonsin tidigare vill jag veta exakt var han befinner sig. Det har blivit ombytta roller mellan honom och mitt tonårsjag.

I skrivande stund klassas alla personer över 70 år som en enda grupp av människor. En grupp som ska ta avstånd från oss övriga. En grupp som uppmanas stanna hemma så långt det går. Isolerade från fysisk kontakt med nära och kära. Alla besök undanbedes.

Det är ett tungt läge för oss anhöriga som bor långt borta från våra föräldrar, speciellt nu då resor inom landets gränser helst ska undvikas. Jag och pappa bor nästan 500 kilometer ifrån varandra.

Senast vi sågs var i Lovisa. Jag råkar vara på besök i min gamla hemstad och pappa och jag bestämmer oss för ett biobesök. Vi ska se Klaus Härös nya film, "Livet efter döden”.

Det är ett tungt läge för oss anhöriga som bor långt borta från våra föräldrar, speciellt nu då resor inom landets gränser helst ska undvikas

Jag kommer till biografen tidigare än pappa. Jag ser ett bekant ansikte bland dem som redan köpt en biljett och väntar på att få gå in i salongen. Det är vaktmästaren från mitt gamla högstadium. Han hälsar glatt och vi byter några ord med varandra. Åldern kommer på tal. Han är över 70 år han också.

Filmen ska precis börja. Vi går in i salongen med pappa, vi sätter oss längst bak i ena hörnet. Det känns som en genuin stund bara mellan honom och mig. En sådan har vi inte haft på länge. Vi småpratar, konstaterar att filmen intresserar i lilla Lovisa.

Salen är till två tredjedelar full. Jag öppnar en påse med nötter då ljusen slocknar. Pappa är redan smått irriterad på mitt prasslande. Jag skrattar till. Pappas frustration överraskar inte mig det minsta.

Biografsalong.
Kino Marilyn i Lovisa Biografsalong. Bild: Yle/Mikael Kokkola biograf,Kino marilyn Lovisa

Handlingen i filmen känns bekant. Mamman i familjen har dött. Begravning ska ordnas. Speciellt scenen där sonen ser sin mammas kropp för sista gången får en klump att fastna i min hals.

Exakt så där var det. Minnena sköljer över mig på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Sedan fortsätter filmen med en hel del dråpligheter för att lätta upp stämningen fram till begravningen.

Speciellt scenen där sonen ser sin mammas kropp för sista gången får en klump att fastna i min hals

Sluttexterna rullar. Ljusen tänds i salen. Pappa vänder sig mot mig och konstaterar att han tror att många kunde känna igen sig i filmen. Alla har ett förhållande till döden på något sätt. Jag nickar instämmande. Fortfarande överraskad av hur överrumplad jag blivit av det jag nyss sett.

Utanför salongen ser vi pappas grannfru som också sett filmen. Jag går ikapp henne och hälsar, det tar en stund för henne att inse vem jag är. Hennes ansikte brister ut i ett varmt leende och hon omfamnar mig. Hon pratar på sin breda Pernådialekt. Hon är över 85 år.

Pappa skjutsar mig till Helsingforsbussen med sin röda skåpbil. Jag tackar för allt, mat och husrum och det blir en halvklapp på axeln mellan oss. Precis som alla andra gånger han skjutsat mig till busstationen i Lovisa vinkar vi ännu åt varandra medan han kör iväg. Som vi alltid brukar.

Jag behöver egentligen inte vara orolig. Pappa är i väldigt gott skick för sin ålder. 72 år och håller igång. Ingen övervikt och knoppen är klar. Jag vet om betydligt yngre karlar som är i betydligt sämre skick än han.

Men ändå vägrar jag ta honom för givet. Och det är den här tanken som nu gör sig påmind då nationen befinner sig i ett historiskt undantagstillstånd.

Men ändå vägrar jag ta honom för givet

Men jag är ändå orolig för honom, orolig för alla andra personer som är över 70 år. Min gamla högstadievaktmästare, grannfrun från granngården till mitt barndomshem, mommos syster Aini-mummu i Toivakka som fyllde 96 år för några dagar sedan, min gamla mentor Ingrid från barndomens teatersammanhang, mina fastrar och många, många fler.

Det som tröstar mig är att jag vet att jag kan hjälpa deras situation med att hålla mig på fysiskt avstånd. Men i tanken finns de alla närvarande. Mer än någonsin tidigare.

Nu får jag inte fysiskt träffa pappa på ett tag. Jag bor för långt borta, i Vasa. Vi träffas inte så ofta i alla fall, men just nu känns det extra tungt.

Videosamtal och telefonsamtal finns, men det är inte samma sak. Vi är isolerade på var sitt håll. Han för sitt eget bästa, jag för hans bästa.

Vi är isolerade på var sitt håll. Han för sitt eget bästa, jag för hans bästa

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje