Hoppa till huvudinnehåll

Pojken med de tre mammorna – det här är dokumentären om min pappa som var krigsbarn och vad det gjorde med honom

Min pappa föddes i januari 1940 i Nuijamaa i Karelen. Han var bara en vecka gammal när han döptes till Arto Joel Neuvonen. I dag heter han Björn Erik Lindroos. Det har han gjort redan länge.

Filmen om min pappa och min familj gjorde jag redan för över tio år sedan. Men temat med krigsbarn har igen diskuterats i medierna.

Det här är min familjs berättelse. Om vad krig gör med människor. Om vad separationer gör med människor. Och om överlevnad. Man kan få ett bra liv, trots allt.

Min pappa föddes av Ida Neuvonen och hans pappa hette Eetu Korhonen. Hans resa började tidigt i livet. Som bara tre veckor gammal fick hans familj ta sitt pick och pack och fly från sitt hem på obestämd tid. De fick två timmar på sig att packa. Pappan var inte med. Han var vid fronten där han senare blev svårt sårad.

En bild på Eetu Korhonen.
Eetu Korhonen En bild på Eetu Korhonen. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär,Film
En bild på Ida Neuvonen.
Ida Neuvonen En bild på Ida Neuvonen. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentärprogram

Resan med tåg till södra Finland tog tre dygn. Tåget anfölls av ryska stridsplan och människorna fick springa till skogs och gömma sig vid flera tillfällen under resan.

Väl framme fick min pappas familj plats på en gård i Nystad där de stannade över sommaren.

När resten av släkten åkte tillbaka till Karelen vägrade Ida. Hon trodde att de skulle hamna i fångläger förr eller senare om de befann sig för nära den ryska gränsen.

Och mamma Ida valde med ett hjärta svart av sorg att ge bort honom för adoption

En bild på Ida Neuvonen.
Ida Neuvonen kom aldrig över sorgen. En bild på Ida Neuvonen. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär

Hon stannade och började jobba på en ammunitionsfabrik, men det blev svårt att att få vardagen att löpa. Att vara ensamstående mamma i Finland år 1940 var någonting helt annat än det är i dag. Det fanns inga daghem.

Min pappa måste efter en tid bo på barnhem på grund av den ohållbara situationen med vardagspusslet. Och mamma Ida valde med ett hjärta svart av sorg att ge bort honom för adoption. Hon ville att han skulle få ett bra liv. Ett så bra liv som möjligt. Ett liv hon ansåg att hon inte kunde erbjuda honom. Det var en kärlekshandling.

Seportaget: Pojken med de tre mammorna
Min pappa i på barnhemmet. Seportaget: Pojken med de tre mammorna Bild: Yle / privat dokumentär,pojken med de tre mammorna

Vid påsktid år 1941 följde hon min pappa till tåget. Hon hade klätt honom i en den finaste dräkten så att han skulle se fin ut när han kom till sin nya familj. Då var min pappa cirka ett år och tre månader gammal.

Ida återhämtade sig aldrig från den här separationen. Hon valde att inte skaffa sig fler barn under sitt liv. Och varje år vid påsktider isolerade hon sig och "blev lite snurrig", som hennes syster Elvi uttryckte det.

Min pappa adopterades till en finlandssvensk familj i Hangö. Han fick sitt nya svenska namn som han har i dag. Hans adoptivmamma hette Agnes Lindroos, hon som blev min farmor.

En bild på Agnes Lindroos.
Min farmor Agnes En bild på Agnes Lindroos. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär

Han hade det bra. Men kriget fortsatte. År 1944 bombades det tåg som min pappa och Agnes åkte med. De hade besökt farfar vid fronten. Min farmor Agnes skadades under tågöverfallet och togs in på sjukhus.

Pappas nya familj beslöt efter en lång tvekan att min pappa skulle åka som krigsbarn till Sverige.

Från resan över minns han inte mycket. Inte mycket mer än att han var olycklig och kanske bråkig och att han blev instängd i ett mörkt utrymme för att lugna sig

Han åkte med båt från Åbo. Hans äldre syster följde honom till båten.

Från resan över minns han inte mycket. Inte mycket mer än att han var olycklig och kanske bråkig och att han blev instängd i ett mörkt utrymme för att lugna sig.

Mamma Siv, Ove och Lilleman.
Tant Siv, Ove och min pappa Lilleman. Mamma Siv, Ove och Lilleman. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär,Tyskerunger

Han kom till Sverige i mitten av juli 1944, till tant Siv och farbror Alf. De hade en egen son som var bara några år äldre än pappa. Han fick en lekkamrat, han fick en bror.

En bild på barn på en strand.
Kerstin, Lilleman och Ove En bild på barn på en strand. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär

Tiden i Sverige var lycklig. Det var en ljus tid. I en snäll familj som tyckte om honom. De kallade honom Lilleman och de hade gärna behållit honom.

Men det ville inte hans mamma Agnes i Finland, så min pappa återvände till Finland redan i december 1944. Hans krigsbarnstid blev kort, under ett halvt år. Han återsåg aldrig Siv och Alf eller deras son.

Min pappa återvände först som vuxen till Karelen. Då för att träffa släkten. Sin biologiska mamma hann han aldrig träffa, hon dog år 1992. Han hann bli bekant med sin moster Elvi. Utan henne hade vi inte vetat det vi vet i dag om hans första tid i livet.

Elvi var den som hade tagit hand om min pappa under tiden i södra Finland och det var Elvi som sökte upp min pappa när han var i vuxen ålder och presenterade honom för släkten.

Min pappa har har haft tre mammor i sitt liv. Det är kanske bättre att ha tre än att inte ha någon mamma alls, men tre är ändå för många.

Att ha tre mammor på olika håll betyder att du har separerats från dem vid olika tillfällen under ditt liv. Separationer under barndomen lämnar spår. Att skicka bort runt 70 tusen barn från Finland under kriget har lämnat stora spår och oläkta sår.

En bild på Ida Neuvonen.
Ida som födde min pappa En bild på Ida Neuvonen. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentärprogram
En bild på Agnes Lindroos.
Agnes som han växte upp med En bild på Agnes Lindroos. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär
Mamma Siv i Sverige.
Och tant Siv i Sverige. Mamma Siv i Sverige. Bild: Charlotte Lindroos/Yle dokumentär

Alla krigsbarn kom inte tillbaka och de som kom, kom kanske söndriga eller utan ett gemensamt språk att tala med sin ursprungsfamilj.

Psykisk ohälsa förknippad med utsatthet under barndomen kan överföras till följande generation. Det visar en ny studie om barn till de finska krigsbarnen som evakuerades till Sverige under andra världskriget.

Jag kan inte annat än hålla med.

Källa:
Studien genomfördes av forskare vid Uppsala universitet, amerikanska forskningsinstitutet National Institutes of Health (NIH) och Helsingfors universitet och publicerades i den vetenskapliga tidskriften JAMA Psychiatry.

Här kan du läsa mera:
Anna Takanens bok om finska krigsbarn har fått många att vittna tillbaka: "Det finns så mycket obearbetad sorg kring krigsbarns berättelser"

Här kan du se en intervju med Anna Takanen:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje