Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Det är det oupphörliga med ångesten som gör den så svår att uthärda” - Sofia Torvalds skriver om sin återkommande ångest

Författaren och jorunalisten Sofia Torvalds.
I boken Ångestgudinnan skriver Sofia Torvalds om ångest. Författaren och jorunalisten Sofia Torvalds. Bild: Cata Portin Sofia Torvalds

I dessa coronatider känner väl var och en av oss stundvis en del oro och även ångest inför framtiden, men hur är det att ständigt gå omkring och bära på en malande och tryckande ångest som inte släpper greppet om en:

”Jag tänker att min ångest är som en väska, en obekväm väska som jag måste släpa med mig och önskar att jag kunde låsa in i ett skåp någonstans så att jag kunde vandra fritt på stan”, skriver Sofia Torvalds i inledningen till essäboken Ångestgudinnan som utkommer i dag.

Under ett år skriver journalisten och författaren Sofia Torvalds dagbok för att kunna granska och analysera sina känslor och upplevelser av ångest.

Torvalds närmar sig mörkrets kärna genom att likt en seismograf registrera sitt eget beteende och sina egna känslor för att försöka få svar på i vilka situationer ångesten uppstår, hur och var ångesten känns, hur den tar sig uttryck, och vad hon kan göra för att lindra den.

Samtidigt går Torvalds i dialog med olika läkare, journalister och författare som skrivit om ångest ur olika synvinklar. Hon speglar sig i deras texter, söker tröst och bekräftelse.

Slutresultatet är en insiktsfull och berörande skildring inifrån ett illamående som jag är övertygad om att många kan känna igen sig i – enligt uppgift upplever var fjärde människa överväldigande ångest, de mest utsatta är kvinnor, många är under 35 år gamla och bor i USA eller i Västeuropa.

Också de som inte har erfarenhet av vare sig akut ångest eller allvarlig fobi får en välbehövlig lektion i hur påfrestande och outhärdligt det kan vara att dras med återkommande känslor av ångest och oro.

Pärmen till Sofia Torvalds essä "Ångetsgudinnan".
Pärmen till Sofia Torvalds essä "Ångetsgudinnan". Bild: Schildts & Söderströms förlag Sofia Torvalds

Torvalds beskriver ångesten på en tiogradig skala från vag oro med känslor av spänning och vaksamhet till plågsam rastlöshet och olidlig smärta.

Ångesten kan ta sig olika uttryck: som i Sofia Torvalds fall kan man vara rädd för obekanta mediciner eller för olika tesorter som man tror att kan ge konstiga biverkningar, man kan ha en förhöjd hälsoångest och oavlåtligen vara uppmärksam på diffusa symptom i kroppen, man kan vara rädd för höga höjder eller för spindlar.

Många av de tillsynes irrationella rädslorna bottnar i en farhåga för att tappa kontrollen över de mest vardagliga situationerna och en skräck för annalkande katastrofer, som att insjukna i en allvarlig (och i värsta fall dödlig) sjukdom, eller för att förlora sina nära och kära i sjukdom eller i olyckor.

En rädsla för att bli övergiven, att inte vara accepterad eller älskad.

Ångest, ångest är min arvedel

Också i sina tidigare böcker har Sofia Torvalds skrivit om frågor som ligger henne varmt om hjärtat, teman som kräver mycket av författaren själv eftersom hon utgår från personliga erfarenheter och sätter sig själv (och sina närmaste) på spel.

I boken Hungrig (2013) skrev Torvalds om föräldraskap och ätstörningar, i Bliv du hos mig (2016) tog Torvalds fasta på sin egen släkthistoria som präglas av separationer och uppbrott.

I båda dessa böcker liksom i den nu aktuella boken är frågan om föräldraskap central, liksom frågan om arv och miljö.

Sofia Torvalds letar efter rötterna till sin mångåriga sociala ångest i den egna släkthistorien, och hon konstaterar att fobier och trauman som drabbar en i barndomen ökar sannolikheten för ångest i vuxen ålder. Riskfaktorer är bland annat skilsmässa mellan föräldrarna, psykisk ohälsa hos föräldrar och familjevåld.

Frågan om vilket arvegods man ger till sina barn, vilka rollmodeller och förebilder som medvetet - och framför allt omedvetet - präntas in i barnen är givetvis central. Men också frågan om vilka möjligheter man har att styra skutan så att skadorna minimeras - ifall man råkar köra på grund, vilket händer då och då.

”I min släkt förekommer självmordsförsök och självmord och alkoholism och depression och bipolär sjukdom. I min släkt förekommer också kreativitet och glädje och manisk aktivitet och stor beslutsamhet.

Ljus. Mörker. Glädje som fyller en till brädden så att man svämmar över och gör andra glada, och en sorg som är djup och svart som en kolgruva.

Dessa ångestar och känslor av okuvlig aktivitet har jag gett i arv till mina egna, stackars barn.”

Oron är med andra ord inte enbart personlig och privat, utan omfattar också den närmaste familjen som lever tätt inpå en person som kämpar med såväl psykiskt som fysiskt illamående.

Regndroppar
Regndroppar regndroppar

Ångesten skapar givetvis friktion i ett parförhållande, men Sofia Torvalds konstaterar att hon är tacksam för att hon har en man som i mångt och mycket är hennes motsats.

Där Sofia Torvalds är AC, växelström som ständigt byter riktning, är hennes man DC, likström som alltid har samma riktning.

När Sofia går upp i varv sitter han lugnt och säkert i båten, han balanserar upp och sätter saker och ting i sina rätta proportioner.

I beskrivningen av relationen till den närmaste familjen finns dock svårhanterliga känslor av skuld – skuld över av att inte klara av att handskas med olika situationer i vardagen eller över att inte förmå tygla sina rädslor.

Le, även om ditt hjärta värker

När Sofia Torvalds skriver om sina relationer till vänner och bekanta handlar det framför allt om känslor av skam.

Sofia Torvalds skriver om hur hon anstränger sig för att hålla skenet uppe i olika sociala sammanhang. Hon bemödar sig om att alltid vara glad, positiv och rolig för att dölja hur illa hon stundvis mår.

Hon skriver om hur hon kämpar för att inte låta det egna illamåendet ta för mycket plats. Om rädslan för att bli utesluten ur en gemenskap för att hon riskerar att bli alltför självupptagen i sin ångest och därmed besvärlig och jobbig att umgås med.

kahvi
kahvi Bild: Henrietta Hassinen / Yle kaffe,Kahvi,kaféer,kaffekoppar,kaffebuske,Fika,Café-restauranger,espresso,Espresso House

Om ångest och fobier är den ena sidan av myntet är kreativiteten och produktiviteten den andra.

Det finns de som hävdar att ångestfyllda och neurotiska människor är de bästa arbetstagarna eftersom de inte tar några risker, och för att de kollar igenom saker och ting grundligt.

Det skadar ju inte heller att vara kreativ och rastlöst produktiv, vilket många med ångest verkar vara - inte minst för att hålla ångesttankarna stångna.

Att shoppa och att resa dämpar ångest

Vem skulle jag vara utan min ångest? Det är en fråga som Sofia Torvalds ställer sig, men eftersom tanken väcker alltför mycket oro släpper hon den och försöker på olika sätt lära sig att hantera ångesten i stället.

Under det år som Sofia Torvalds skriver om sin ångest går hon aktivt och medvetet in för att ta itu med sin sociala fobi, sin oro och sin ångest - hon uppsöker en psykiater för att få en diagnos, hon går i terapi, hon motionerar och hon gör olika andnings- och avslappningsövningar. Det verkar hjälpa, åtminstone till en del, liksom rutiner och sociala kontakter.

I övrigt är det framför allt shoppandet som åtminstone tillfälligt lyckas dämpa ångesten, liksom att resa:

”Jag mår nästan alltid bättre när jag reser. Det är någonting med att vara på ett nytt ställe som gör mig till en ny person. Det är något med nyfikenheten jag känner inför nya platser, dofter och människor som lyfter mina tankar bort från mig själv. (---)

Jag shoppar av samma orsak som jag gillar att resa. När jag ser mig själv i den nya tröjan, de nya byxorna, den nya jackan ser jag för en stund mig själv sådan jag vill vara.”

Att shoppa och att resa är inte hållbart i längden, så Sofia måste försöka hitta andra sätt att tygla sitt illamående.

Zsar Outlet Village.
Zsar Outlet Village. Bild: Tiina Karppi / Yle fabriksbutiker,shopping,affärer

Kanske man kan säga att Ångestgudinnan är ett försök att beveka och besvärja ångesten, ett sätt att klä av ångesten dess förklädnad och skildra den för vad den är - i all dess sårighet och sjabbighet, obarmhärtighet och okuvlighet, trasighet och tröstlöshet.

Men just i denna tröstlöshet finns en tröst, i att försöka sätta ord på de innersta tankarna och i att kunna dela med sig av de egna upplevelserna.

Det som för Sofia Torvalds känns som ett egoistiskt projekt – att dyka ner i sin ångest för att kunna handskas med den och för att göra den meningsfull – har resulterat i en viktig, och inte minst välskriven, bok som kommer att vara meningsfull också för många andra. Inte minst i dessa tider då var och varannan av oss känner djup oro inför framtiden.

Lyssna på en presentation av boken i Vega Dag (26.03.2020):

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje