Hoppa till huvudinnehåll

Spänd stämning i coronadrabbat Frankrike: “Ännu ser vi inte ljuset i tunneln”

Vit kvinna med skyddsmask och
Carola Holmberg-Laurency flyttade från Borgå till Frankrike som 19-åring, 1991, och blev kvar. I dag arbetar hon som avdelsningsskötare på ett regionalsjukhus. Vit kvinna med skyddsmask och Bild: Privat/Carola Holmberg-Laurency sjukhus

Över 25 000 bekräftade fall och över 1300 döda. Frankrike har gjort många omställningar i och med coronaviruset. Borgåbördiga avdelningsskötaren Carola Holmberg-Laurency gör tolvtimmarsdagar.

– Man är faktiskt ganska trött.

Carola Holmberg-Laurency har precis kommit hem efter jobbet, tolvtimmarsdagar är vardag nu.

Hon arbetar som avdelningsskötare på en regionalsjukhus i en förort till Paris. Vanligtvis jobbar hon på en lungavdelning, men den har nu stängts och byggts om till en coronaavdelning med isoleringsrum.

– Vi kan inte blanda coronapatienter med andra patienter.

Från början fanns det 16 platser, men det visade sig att det inte var tillräckligt. Nu finns det 34, och alla är upptagna.

– Ett litet regionalsjukhus som egentligen inte borde ta emot patienter som har corona, utan bara misstänkta fall, men nu börjar de andra sjukhusen vara fulla, därför har vi också fler och fler patienter som vi vet har corona.

TIllräckligt med personal – hittills

En akutplan har satts igång, och den innebär att personalen inte har rätt att ta ledigt. Andra mottagningar och dagkirurgin har stängt, utan personal därifrån skulle det vara svårt att klara det, berättar Holmberg-Laurency.

– Personalen är jätteduktig och ställer upp. Vi försöker hålla ihop och stödja varandra.

Men det är också en spänd stämning och ett slags rädsla i luften.

– Personalen är rädd att smittas, och vissa har blivit smittade. Precis nu fick den första på min avdelning corona.

Som avdelningsskötare jobbar Carola Holmberg-Laurency mer än många andra i personalen.

– De måste få tillräckligt med ledig tid så att de orkar i längden, för det här är bara början. Det blir värre och värre fall hela tiden, och eftersom intensivplatserna är slut blir det svårare fall på de vanliga avdelningarna.

Faran är osynlig, man vet inte var den finns.― Carola Holmberg-Laurency

Ett annat problem är bristen på material. När man går in i isoleringsrummen måste man byta dräkter varje gång.

– Alla som går in måste göra det, och nu har vi brist på vissa material så vi måste ändra på vårt system och återanvända vissa dräkter eftersom det ibland inte finns tillräckligt.

Allt har förändrats snabbt

På väg till och från arbetet får Holmberg-Laurency nästan varje gång visa upp papper på att hon har rätt att vara ute. Gatubilden har förändrats, nu är det mest långtradare på vägarna.

– Det är förbjudet att röra sig utan intyg. Du får handla, gå till läkaren, besöka banken och tobaksbutiken samt rasta hunden och motionera kort utomhus.

– Jag har nog inte tänkt att det skulle bli så här, att man inte kan gå ut. Det känns som om det skulle vara ett slags krig här.

Holmberg-Laurency berättar att många nu är rädda att gå till och i butiken.

– Faran är osynlig, man vet inte var den finns. Folk vill inte längre röra i frukter och grönsaker som inte kokas, det blir som en psykos i samhället.

Också förändringen på arbetsplatsen har varit omvälvande.

– Jag har aldrig tänkt att det skulle bli så här på sjukhuset. Så stor förändring på så här kort tid tror jag inte att någon sjukskötare eller läkare har trott att det skulle bli i Frankrike.

I början av tunneln

Än så länge ser inte Carola Holmberg-Laurency något ljus i tunneln för Frankrikes del.

– Nej, inte ännu, tyvärr. Det säger de också här, på nyheterna, att det här bara är början.

Man pratar om att det kan vara som värst den här eller nästa vecka, men Holmberg-Laurency tror att det kan ännu bli fler fall i tre, fyra veckor framåt.

– Jag har börjat skriva upp de här dödsfallen själv också, tills i måndags hade vi 860 stycken. Och då var det 186 på en dag. I söndags var det 112, så det ökar. Det känns obehagligt.

Dessutom ser hon en ökning av antalet unga patienter.

– Vi har till och med sådana som är i 20-årsåldern på min avdelning. Kanske 40 procent av patienterna nu är mellan 20 och 50 år. Det är inte enbart äldre som insjuknar svårt.

– Men det finns också de med få och lindriga symtom, de får åka hem.

Viktigt att lyssna på rekommendationerna

Precis som på många andra ställen runt om i världen har fransmännen tagit för vana att från fönster och balkonger applådera vårdpersonalen varje kväll.

– Det känns skönt att människor tänker på oss, säger Carola Holmberg-Laurency.

Hon berättar att sjukhuset också får hjälp av butiker som finns i närheten.

– Det finns ett bageri som hämtar mat åt oss gratis, det finns pizzerior som ger oss pizza och blombutiker som skänker blommor.

Holmberg-Laurency säger att det finns en speciell sammanhållning bland personalen på sjukhuset just nu, som också får dem att orka mer. Nu hoppas hon bara att alla skulle lyssna på de råd som ges.

– Det är jätteviktigt att stanna hemma och få stopp på det här viruset.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes