Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Att rädda euron kan kräva nytänk också i Finland

Bild från en demonstration i Grekland, en gammal man i handgemäng med kravallpolis.
I Grekland har den ekonomiska politiken redan länge mötts med ilska. Bild från en demonstration i Grekland, en gammal man i handgemäng med kravallpolis. Bild: Simela Pantzartzi / EPA Manolis Glezos,Grekland,demonstrationer,vänsterpartier,motståndsrörelser

I en värld där rationalistiska ekonomiska teorier länge ansetts utgöra de vises sten, är det lätt hänt att man bortser från att verkligheten ofta inte motsvarar teorin, skriver Johan Ekman.

Det här har vi flera bevis på. Hur många var inte de ekonomiska experter som dagen före finanskrisen ännu ansåg det omöjligt att en sådan kunde ske?

Och var det inte så att brexit också var omöjligt? Rent ekonomiskt hade britterna ju inget att vinna på att gå ut ur EU. Men det struntade Boris Johnson i och nu håller han hårt i makten som Storbritanniens premiärminister.

Historien snabbspolas och det som verkade otänkbart bara för några dagar sedan är nu ett seriöst alternativ

Nu är frågan om euroländerna under Nordeuropas ledning går mot valutaunionens splittring eftersom man inte förmår tänka utanför de strukturer man skapat.

Det verkar nämligen som om man underskattar en betydande variabel som är känslorna som bubblar under ytan i Sydeuropa.

Kriser innebär att allt inte är “som vanligt”

Kriser är ögonblick som får det som verkar vara självklart att inte längre vara det. Historien snabbspolas och det som verkade otänkbart bara för några dagar sedan är nu ett seriöst alternativ.

Det här innebär att ekonomiska dogmer och politiska sanningar inte längre tas för givna: det inbjuder till maktkamp mellan dem som försvara status quo och dem som vill ändra på den.

Den akuta frågan som nu ligger på euroländernas bord och som på fredag kommer att dryftas i riksdagens stora utskott här hemma i Finland gäller vem som ska ansvara för den ökade skuldbördan som euroområdet står inför.

Ska gemensamma euro-obligationer, så kallade “coronabonds” tas i bruk?

Det säger sig självt att en massiv stimulans av ekonomin kommer att behövas.

Medan hoppet är att de drastiska åtgärderna som stänger ner stora delar av ekonomin är relativt kortvariga kommer det att kosta mycket att kompensera för de inkomster människor förlorar på grund av viruset.

Den ilska som eurokrisen väckte i Sydeuropa ska inte underskattas

När redan högt skuldsatta medlemsländer spenderar mera kan det innebära att de står inför en liknande skuldkris som efter finanskrisen.

I ett sådan läge skulle de tvingas be om hjälp via den europeiska stabilitetsmekanismen, som i sin tur ställer krav på medlemsländerna att underställas villkor på nedskärningar och/eller omstruktureringar av ekonomin.

Nio europeiska länder, däribland Frankrike, Spanien och Italien, vill därför att euroländerna gemensamt tar på sig risken för åtminstone delar av de skulder som väntar.

Stora Tyskland och lilla Finland hör till de länder som drar i handbromsen. Rent rationellt kunde man anta att sydeuropéerna aldrig vågar gå så långt att de skulle äventyra den gemensamma valutans existens.

Men den ilska som eurokrisen väckte i Sydeuropa ska inte underskattas. Att åter tvingas dansa efter de nordeuropeiska ländernas pipa skulle väcka en indignation som mycket väl kunde splittra euron och till och med hela EU.

Högerpopulisterna väntar på sin chans

Högernationalister, som Marine Le Pen i Frankrike och Matteo Salvini Italien, har redan länge knackat på maktens portar. Trots att de inte lyckats ta den har de ett inflytande som går längre än vad deras procentuella stöd visar.

I flera år har deras ideologi fått allt starkare fotfäste och det påverkar också politiken mer allmänt. Om de nu kan peka på att länderna i norr inte ställer upp för dem utan tvärtom kör över dem, är det lätt hänt att de tar makten genom att vända euron ryggen.

Och det är det här som är poängen: den rationalistiska kalkyl som gör gällande att det inte ekonomiskt lönar sig att göra så kan mycket väl komma på skam.

Paradoxalt nog kan ökad överstatlighet vara det som också legitimerar nationalstaten

Vi ska heller inte lura oss själva och tro att de inte utgör en modell för nationalister och populister i Nordeuropa.

Vid sidan om den direkta frågan om skulden, handlar det här ändå om ifall mellanstatlighet eller ökat federalt beslutsfattande är lösningen.

Paradoxalt nog kan ökad överstatlighet vara det som också legitimerar nationalstaten.

Så var det också när det som nu är EU grundades. Då slog de ursprungliga sex medlemmarna av Kol- och stålunionen fast att ett tätare samarbete med överstatliga element skulle inledas.

Ändra på allt för att bevara allt som det var?

I motsats till vad som står i flera läroböcker, där man betonar att de europeiska staterna hade insett att nationalstaten måste ersättas med en överstatlig enhet för att spara mänskligheten från fler krig och fasor, kan man hävda att vad som skedde var motsatsen.

Historikern Alan Milward har på ett övertygande sätt lett i bevis att de som hävdar att den europeiska integrationen haft som avsikt att upplösa nationsgränserna har fel.

I stället menar Milward i The European Rescue of the Nation State att EU paradoxalt grundades just för att bevara nationalstaten.

Vi ska heller inte lura oss själva och tro att de inte utgör en modell för nationalister och populister i Nordeuropa.

Milwards poäng är att kriget hade minskat på nationalstatens legitimitet: nu måste alltså nationalstaten visa att den kunde skapa säkerhet och stabilitet genom överstatlighet.

Nationellt kunde man göra det genom ekonomisk politik som gick ut på stora offentliga investeringar i industri, boende och välfärd. Men det krävde också agerande över nationsgränserna.

Genom att förbinda sig till en viss del av överstatlighet visade man åt medborgarna att man inom ramen för en nationalstat, som grundade sig på så kallad koordinerad kapitalism, kunde garantera säkerhet och stabilitet.

Man vände alltså på huvudet den etablerade logiken för att kunna återställa ordningen.

Om inte de nordeuropeiska ledarna förmår släppa abstrakta teorier och rigida tankemönster, kan det mycket väl medverka till att omkullkasta det status quo de säger sig försvara.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes