Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Övergivna mödrar och våldsamma fäder i Johanna Boholms två nya böcker

Författaren Johanna Boholm.
Johanna Boholm ger ut två böcker i vår. Författaren Johanna Boholm. Bild: Edit Saarinen Johanna Boholm

Papp och Inna eller Inna och Papp – frågan är i vilken ordning man bör läsa de två böcker som Johanna Boholm ger ut i dag. Böckerna är förvisso fristående, men mellan dem löper tematiska trådar som binder dem samman.

Det handlar om födelse och död, om livets gång, om tidevarv som kommer och försvinner, om släkten som följer släktens gång. Om de årsringar som vi bär inom oss.

Om mödrar – övergivna, bortglömda, åsidosatta och utsatta mödrar.
Och om fäder – frånvarande, undanglidande, tafatta och våldsamma fäder.

En kall och blåsig majmorgon föds diktjaget i den prosalyriska boken Papp och hans första ord är ”Papp!”. Den lilla nyfödda gossen kämpar för att frigöra sig från sin mamm och letar febrilt efter sin papp, som han finner i lidret. Men så snart den skinntorra och förvirrade fadern är funnen suddas han ut och försvinner in i mörkret.

Pärmen till Johanna Boholms bok "Papp".
Pärmen till Johanna Boholms bok "Papp". Bild: Ellips förlag Johanna Boholm

På bara några sidor får vi se hur jaget reser sig från barnbördssängen, tar form och beger sig ut i världen. Hans plats i världen blir som banktjänsteman på bankkontoret i kyrkbyn.

Som banktjänsteman är han förstående och empatisk, lyhörd och inkännande – han ser och känner i sin egen kropp och själ de bekymmer hans kunder bär på.

Också i hyreshuset där han bor har han god insyn i grannarnas sorger och besvär. Han ser allt missnöje och all modfälldhet, all uppgivenhet och all utsatthet.

Han rör sig som en allvetande och allseende skugga och han drar sig inte för att krypa in i folks sinnen och medvetanden för att ta reda på folks innersta tankar och känslor, deras hemligheter och deras rädslor.

Han upptäcker ett hobbyrum i huset där han börjar skapa och forma olika uppfinningar med grejer som han beställer på postorder och med material som han hittar i skogen och i en avliden släktings kvarlåtenskap.

Papp är en märklig och fascinerande historia om utanförskap, om längtan och om frånvaro.

Det förflutnas ständiga närvaro

Papp är en prosalyrisk kortroman och Inna är en lång enhetlig diktsvit som består av fyra avdelningar.

Diktsviten handlar om den oberäkneliga Hans som utsätter både sin hustru Inna och sin dotter Evelin för våldsamma och hotfulla övergrepp med den stumma bruna gölen som vittne.

Diktsviten växer till ett tätt, obehagligt och gastkramande kammarspel om maktfullkomlighet och maktlöshet.

Pärmen till Johanna Boholms bok "Inna".
Pärmen till Johanna Boholms bok "Inna". Bild: Ellips förlag Johanna Boholm

Tidens gång samt generationernas avhängighet av och uppgång i varandra har varit centrala teman i Johanna Boholms författarskap ända sedan debuten med den prosalyriska berättelsen Bygdegård (2013).

I romanen Jag är Ellen (2016) fördjupades tematiken ytterligare och berättelsen kretsar i hög grad kring frågor om vad vi bär med oss från det förflutna, vilket arvegods vi kan skaka av oss och vad vi tvingas leva med, vare sig vi vill det eller inte.

Det oförlösta, det osäkra och det spruckna i tillvaron är något som Johanna Boholm återkommer till i sina texter, så också i de nyutkomna böckerna Papp och Inna.

Det finns många likheter mellan diktjaget i Papp och författarens arbete – båda iakttar och lyssnar in människornas innersta väsen, båda samlar på skrot och korn och ur det som andra kasserat, tappat bort eller glömt skapar de sina egna unika verk.

I sina texter skapar Johanna Boholm spännande litterära universum som hon laddar med ett egensinnigt bildspråk – ett bildspråk som anspelar såväl på mytologi som på folksång och -saga.

Hon har en förmåga att binda ihop olika tidsplan i ett skälvande nu och att låta röster från olika generationer ta plats i en enda ton, en enda röst.

Texterna utspelar sig i ett nött och sepiafärgat österbottniskt landskap, och i såväl Papp som i Inna är också det österbottniska språket centralt.

Språket i Johanna Boholms texter är mustigt, mörkt och molande, men på samma gång skört och sprött.

Och nej, det spelar ingen roll i vilken ordning man läser Papp och Inna, bara man läser dem.

Mer från programmet

Läs också