Hoppa till huvudinnehåll

Kafferuåtsigänget träffas bara för att tala svenska: "Vi pratar om allt utom våra egna sjukdomar och politik"

Kafferuåtsi i Nådendal har slipat ner tröskeln för finskspråkiga att våga tala svenska. Gänget har träffats en gång i veckan i många år.

- Vi är helt enkelt en informell intressegrupp som vill tala och lära oss bättre svenska. Ingen rättar om det blir fel, berättar Outi Hyöky.

Det hela började 2006 då Berit Nyyssönen bjöd in intresserade som ville tala svenska hem till sig i Nådendal på kaffe två gånger i veckan. Efter hennes död har gruppen fortsatt att träffas både i Nådendal och i Villnäs.

Outi Hyöky sitter vid sitt matbord i Villnäs
Outi Hyöky är dagens värdinna för "kafferuåtsi" i Villnäs. Outi Hyöky sitter vid sitt matbord i Villnäs Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,språkbad

Vanligtvis hålls träffarna i servicehuset Aurinkosäätiö i Nådendal, men då vi gästar kaffekalaset hålls det hemma hos Göran och Outi Hyöky i Villnäs. Några medlemmar har svenska som modersmål, men vem som helst är välkommen med på träffarna.

- De här människorna har blivit våra goda vänner och dem träffar vi oftare än vi träffar många andra vänner, fortsätter Outi Hyöky.

Paavo Juntinen sitter i en gungstol invid en öppen spis.
För Paavo Juntunen är träffarna ett viktigt sätt att upprätthålla svenskan. Paavo Juntinen sitter i en gungstol invid en öppen spis. Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,kafferuåtsi

Villnäsbon Paavo Juntunen lärde sig svenska då han jobbade i Sverige, men höll på att glömma bort språket så han flyttade tillbaka.

- Jag pratar rätt lite svenska annars, så det här gänget har därför blivit viktigt för mig. Här får vi prata om allt utom våra egna sjukdomar och politik. Ett undantag just nu är förstås coronan.

Bland sockerbetorna kunde man inte lära sig svenska

Elina Leino från Nådendal hade svårt med svenskan i skolan och skickades därför till Åland som ung. Hon trodde att jag skulle passa barn, men hamnade ut på sockerbetsåkern.

- På kvällarna var jag så trött att jag stupade i säng och orkade inte ens försöka prata. Efter två veckor gav jag upp och avskydde allt vad svenska och Åland hette.

Men hennes resa för att lära sig svenska tog inte slut där. Efter ett antal svängar landade vid Åbo Akademi och återvände dessutom till Mariehamn igen. Hon stannar fem år och kunde konstatera att ålänningar, trots hennes tidigare intryck, är mycket trevliga människor.

- Jag hittade det här gänget i samband med ett val, då vi ville fiska svenska röster. Men alla var så trevliga, så här blev jag kvar.

I dag brukar Elina Leino ibland agera räddande ängel då hon träffar vilsna svenskspråkiga muminturister.

Tuire Engblom, från Villnäs, hittade sin blivande man, som var svenskspråkig, redan då hon gick i skolan. Även om hon insåg att svenskan var viktig, vågade hon inte prata förrän hon flyttade till Överby i Esbo.

- En svenskspråkig kvinna skötte min son där och jag insåg att jag måste kunna prata med henne. Då kom jag över den där gränsen att jag vågar prata. Då vi senare flyttade vi till Pargas, var alla mina vänner svenskspråkiga, liksom mina barn, berättar Tuire Engbolm.

Men då flyttlasset sedan bar till Villnäs, fanns det ingen att prata svenska med och hennes svenskan höll på att rosta. Visserligen finns det svenska släktingar, men att samlas kring svenskan en gång per vecka betyder mycket.

- Jag njuter mycket av det här. Vi är i ganska olika åldrar och ganska olika som människor. Det är både roligt och intressant.

Kafferuåtsideltagarna Leila Vuotilainen, Elina Leino och Tuire Engblom poserar framför kameran
Laila Voutilainen, Elina Leino och Tuire Engblom har ingen tröskel då det gäller att öppna munnen på svenska. Kafferuåtsideltagarna Leila Vuotilainen, Elina Leino och Tuire Engblom poserar framför kameran Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,villnäs

Leila Voutilainen bor i Nousis, där man heller inte hör så mycket svenska.

- Vi reser ganska mycket och har vistats mycket på Åland varje sommar under de fyrtio år vi har haft båt. Det är mycket trevligare att vara där då man kan prata med människor. Dessutom besöker vi Sverige rätt ofta, men här i Finland blir det ganska sällan man pratar svenska.

Hon anser att folk i Finland har onödigt hög tröskel för att våga prata svenska.

- Det är över femtio år sedan jag tog studenten. När jag gick i skola skrev man bara och översatte från finska till svenska och tvärtom. Ingen vågade inte tala på den tiden. Men i dag har jag ingen sådan tröskel.

Leila Voutilainen har jobbat på ÅUCS och där uppskattade de svenskspråkiga patienterna hennes språkkunskaper.

Svenskan som en kontakt till forna tider

Nousisbon Paul Luotos släkt flyttade från Sverige till Finland för flera hundra år sedan. Att tala svenska är ett viktigt sätt att hålla kontakten till de svenska rötterna.

Paul Luoto sitter i ett rum med stockväggar
För Paul Luoto har svenskan blivit en passion. Paul Luoto sitter i ett rum med stockväggar Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,kafferuåtsi

Paul Luoto lärde sig svenska i skolan och talar i dag svenska med en del vänner. Förutom kafferuåtsi-träffarna går han på konversationskurs på Arbis i Åbo och har deltagit i andra kurser. Kurserna har stärkt språkkunskaperna ytterligare.

- Förr vågade jag inte prata, utan lyssnade bara, men en sådan tröskel har jag inte mera. För mig har det här varit en fin resa. Det känns nästan som en passion!

Läs också