Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Jag miste min pappa och på grund av coronakrisen är allt kring hans död besvärligare än vanligt

Ett tänt ljus och Pekka Palmgrens kommentarsstämpel
Ett tänt ljus och Pekka Palmgrens kommentarsstämpel Kommentar,dödsfall,döden

När en familjemedlem dör blir de anhöriga kvar med ett massivt pappersarbete att bearbeta vid sidan av sorgen. I den här kolumnen reflekterar Pekka Palmgren kring hur den pågående coronaepidemin försvårat allt ytterligare.

Min far dog tidigt på söndagsmorgonen den 29 mars 2020. Han blev 97 år gammal. Han insjuknade i början av mars i hög feber, hade andnöd och blev intagen på Haartmanska sjukhuset i Helsingfors. Jag fick inte träffa honom på grund av de stränga restriktionerna gällande besök.

Jag frågade den vårdande läkaren om han hade blivit smittad av coronaviruset men det trodde läkaren inte. Han testades aldrig. Jag frågade också om hans sista stund var kommen. Det trodde läkaren inte, utan skickade hem honom till det boende där han och hans fru, min mor, bott sedan tre år tillbaka. Jag fick inte heller nu träffa honom. Två dagar senare dog han.

När en nära anhörig dör kommer det alltid som en chock. Oberoende om man har varit förberedd eller inte. Det har jag fått höra av vänner som förlorat någon nära. Nu har jag också egen erfarenhet.

foto
foto Bild: Pekka Palmgren Minnesceremoni

Jag var förberedd på att min far skulle dö. Han var ju redan nästan hundra år - ändå svallar känslorna. Jag kan bara tänka mig vilken störtflod av känslor som sköljer över en människa då man förlorar en familjemedlem utan någon som helst förvarning.

Papperskriget drabbar den anhöriga

Att det skulle bli en del pappersarbete kände jag till. Jag är ändå överrumplad av mängden av dokument som ska skaffas, undertecknas av alla delägare i dödsboet, skickas till banken, försäkringsbolaget, skattemyndigheten, församlingen, magistraten, begravningsbyrån, telefonbolaget - olika myndigheter och företag.

I coronatider är dessutom allt lite svårare. Så gott som alla jag kontaktar meddelar genast att telefonväxeln är överbelastad. Begravningsbyrån har delat på personalen så att hälften jobbar växelvis hemifrån varannan dag för att hindra att smitta ner varandra.

Bankens, försäkringsbolagets och skatteverkets telefontjänster rings ner av bland annat desperata företagare. Personal jobbar på distans.

Jag blir samtidigt överraskad av den mängd empati som jag får ta del av. De allra flesta jag kontaktar börjar med att beklaga min sorg. Stadens krigsveterantjänst talar vackert om att man ska ge sig tid att sörja. Men det finns inte speciellt mycket tid. Dokument ska beställas, undertecknas, formulär fyllas i och skickas runt.

Att hålla handen kan vara tröstande även med gummihandskarna på

När pappa dog fick jag besöka mamma på boendet - iförd gummihandskar och ansiktsmask. Det var inte alldeles lätt att komma i rätt sinnesstämning. Vi anpassade oss trots allt båda två till rådande krisläge.

Jag antar man med ögonen, som ju syns ovanom ansiktsmasken, kan signalera både sorg och sympati. Att hålla handen kan vara tröstande även med gummihandskarna på.

Jag fick inte gå till dödsbädden

Jag fattar naturligtvis att ett besöksförbud på äldreboendet är nödvändigt i dessa tider. Att inte få träffa sin far på hans dödsbädd är ändå traumatiskt.

Min far hade svårt att tala på grund av den andnöd som plågade honom men han gjorde i alla fall ett tappert försök att ringa mig kvällen innan han gick bort.

Telefonen ringde och jag såg på displayen att det var far. Jag svarade men han hade svårt att få fram orden. Han försökte säga någonting men jag uppfattade inte vad. Jag frågade om han hade smärtor och jag tror att jag uppfattade ett nej som svar.

Just nu kämpar jag alltså med ämbetsbevis, jag lever-bevis som jag själv ska ha, och en hel massa fullmakter bland annat för att sköta dödsboets ärenden och annat som hör till och undrar varför det måste vara så invecklat och omständligt för de närmast sörjande.

Det finns planer på att underlätta papperskriget

Enligt en advokat intervjuad av Yle kan denna dokumentruljans i värsta fall ta upp till år. En bred arbetsgrupp under ledning av Skattemyndigheten har redan berett frågan och strävar efter att så småningom göra förvaltningen lättare för anhöriga efter en familjemedlems bortgång.

Nya kapellet vid Sandudds begravningsplats
Nya kapellet vid Sandudds begravningsplats Bild: Yle/Pekka Palmgren kyrka,kapell

Begravningen kommer att bli en liten tillställning - bara 8 personer får närvara på grund av smittorisken. På begravningsbyrån får jag höra att många föredrar så kallad direktkremering i nuläget.

Det betyder att den avlidne kremeras först och jordfästning hålls efter det. Det gör man för att kunna skjuta upp jordfästningen tills restriktionerna är upphävda så att fler kan vara närvarande. Vid jordfästningen kan man sedan lägga blommorna vid urnan, inte på kistan.

I Finland dör cirka 50 000 människor varje år. Denna vår är en särskilt besvärlig tid att dö.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes