Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”E do klein? - Kyss de i ässoli!” Axel Åhman skriver om män som känner sig obekväma i sin mansroll

Axel Åhman.
Axel Åhman debuterar med novellsamlingen "Klein". Axel Åhman. Bild: Erik Åhman författare,axel åhman

För tre år sedan tilldelades Axel Åhman tredje pris i Arvid Mörne-tävlingen för novellen ”Bastutronen” - en novell som prisjuryn beskrev som ”en uppfriskande novell där både maskulinitet och språkpolitik kläs av i en allt hetare bastu”. Idag ger Åhman ut en hel samling noveller där det övergripande temat kan sägas vara maskulinitet.

När jaget i en av novellerna tvekar inför att anta utmaningen och klättra upp på en ko för att rida på henne skrattar kompisen rått och undrar: ”E do klein?”.

Vad svarar man på det?

Ja, ”Kyss de i ässoli” är väl det enda adekvata svaret i den situationen – för man vill ju inte visa sig klen, feg och rädd när man står där i kohagen framför en stor svart ko som piskar irriterat med svansen.

Axel Åhman debuterar med en samling noveller som befolkas av män i olika åldrar som inte passar in, som känner sig obekväma eller som är rädda för att bli utpekade som svaga och avvikande på något sätt.

Män som gör så gott de kan, men som trots det känner sig otillräckliga eller handfallna – vare sig det gäller att hitta en Vise-grip i verkstygslådan även om man inte har en susning om hur en dylik tingest ser ut, eller att inte vilja dricka sig redlös så fort man blivit torr bakom öronen trots att alla ens kompisar super sig raketfulla.

Det sociala spelet i små sammanhang

Klein består av elva noveller och samtliga berättelser utspelar sig på den österbottniska landsbygden eller i mindre sociala sammanhang.

Ibland kan ju grupptrycket och det sociala spelet bli alltför påfrestande i dylika kontexter, och det kan krävas både mod och dumdristighet att våga sticka ut.

Eller som det heter i en av novellerna: ”Att vara annorlunda på en liten ort kan vara både en gåva och en förbannelse.”

Pärmen till Axel Åhmans bok "Klein".
Pärmen till Axel Åhmans bok "Klein". Bild: Schildts & Söderströms förlag noveller,axel åhman

Ta till exempel Sven i novellen ”Stora vägen” som sägs vara rätt så smart även om han ser dum ut där han går genom livet med munnen på vid gavel: ”Slapp käke, hängande haka och gapande käft. Han påminde om en abborre som ännu inte insett att den håller på att kvävas.”

Sven har sina rutiner – varje morgon cyklar han över stora vägen för att inta sitt morgonkaffe på den sunkiga bensinmacken mitt ute på åkern. På macken sitter också ett sammansvetsat gäng vid sitt stambord, men Sven får inte vara en del av gänget om inte någon av gubbarna råkar vara bortrest.

Många av männen och killarna i novellerna är rädda för att bli förlöjligade, utskrattade eller mobbade för att de inte beter sig som man borde göra, eller för att de inte vill, kan eller vågar göra ”som alla andra”.

De dras med känslor av skam och underlägsenhet, men också revanschlust och en vägran att låta sig kuvas och strömlinjeformas.

Förnedringen och förorättelsen som förföljer en

Det är glädjande att se ett litet uppsving för novellen som form i den samtida finlandssvenska litteraturen.

I höstas debuterade Malin Slotte med en fint sammansatt samling korta berättelser, Fia och andra noveller. I likhet med personerna i Axel Åhmans noveller befolkas också Slottes texter av ett antal människor som känner sig bortkomna, bortvalda, åsidosatta och utanför.

Såväl Slotte som Åhman visar en stor värme och empati för sina karaktärer och båda har en också skarp blick för det sociala spelet.

Som i den tidigare belönade novellen ”Bastutronen” där berättarjaget råkar sätta sig på den bästa platsen i simhallens bastu:

”Drömplatsen på tre skoplängders avstånd från kaminen, mellan de båda ämbaren och med den enda skopan. Jag är kungen, den enväldige härskaren, den obestridlige kejsaren av karabastuns tron.”

Män badar bastu år 1941.
Män badar bastu år 1941. Bild: Krigsmuseet CC BY 4.0 Bastu,bastubad

Men drömplatsen förvandlas så småningom till en mardrömsplats när det tjugoåriga berättarjaget ”med slarvigt rakad pung” och med stigande envishet försöker bevisa sin manlighet och sin värmetålighet inför ett gäng bastanta gubbar från vattengympan. Det blir en i sanning svettig maktkamp.

Att inte förlora ansiktet är minst lika viktigt som att inte förlora mot ens värsta konkurrent från skoltiden – även om det gått fjorton år sedan man senast drabbade samman på fotbollsplanen eller om döden kommit emellan som en gudasänd skiljedomare.

Förnedringen och känslan av förorättelse förföljer en genom livet och gör sig påmind på de mest överraskande sätt – som när man ser skrytbilder på sociala medier eller när man försöker tvinga i sig smörgåstårta.

Klein är en imponerande debut – inte minst eftersom Axel Åhman har en fin förmåga att balansera mellan det tragiska och det komiska, mellan det dråpliga och det olustiga.

Åhman är också en hejare på att komponera snygga och välsittande liknelser, som när den utflyttade österbottningen kommer till hembyn på semester och har svårt att hitta rätt ton i barndomens språk:

”- Knäppt att va jär. Tänk hur e förfallit, på bara några år, sa han med den dialektala rösten som lät ostämd. Den som mindes rytmen men saknade klangen och tonerna. Som ett instrument han slutat spela på.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje