Hoppa till huvudinnehåll

Kroppens "immunförsvarsmakt" och kriget inuti oss – här är våra små soldater som slåss mot virusen

Huvudbild.
Huvudbild. Bild: Henri Salonen immunitet

ATJOOO! Sirenen ljuder. En invasion av fientliga virus är ett faktum. Fiendens mål: att invadera dina celler och förslava dem, tvinga dem att tillverka otaliga kopior av sig själv. Men först måste de ta sig förbi försvararna, vilket är lättare sagt än gjort – försvararna är beväpnade till tänderna. Det här betyder krig!

Våra kroppar är otroligt komplicerade helheter med miljarder celler som var och en för sig är otroligt komplicerade helheter, små biologiska fabriker som tillverkar – oss. Med vårt DNA som ritning.

En kropp kan också jämföras med en suverän stat med cellerna som medborgare och hjärnan som president. Och bland det viktigaste en suverän stat har är ett fungerande försvar. Inte minst i tider då invasion hotar i form av fientliga virus.

En infektion, om det sedan handlar om virus, bakterier, svampar eller någon annan sorts patogena (fientliga) mikroorganismer, utlöser vad som på många sätt och vis påminner om ett regelrätt krig mellan två arméer. När din kropps suveränitet hotas av en invaderande hord mikrober står din immunförsvarsmakt i beredskap. Sammandrabbningen är oundviklig.

Trumpetstöten som startar anfallet kommer i form av en fientlig antigen som försvaret spanar in. Ordet är en sammansättning av antibody generator, antikroppsgenerator. Det är en kemisk substans på inkräktarens yta, ofta i form av ett protein eller en kolhydrat, som ditt immunförsvars radar spanar in. Fiendens uniform, liksom.

Nu går stora alarmet, och B-lymfocyterna, immunförsvarets officerare, börjar dela ut order i form av antikroppar, signalproteiner som säger åt de vita blodkropparnas pansargarde att rulla hitåt illa kvickt.

Nu går stora alarmet, och B-lymfocyterna, immunförsvarets officerare, börjar dela ut order i form av antikroppar, signalproteiner som säger åt de vita blodkropparnas pansargarde att rulla hitåt illa kvickt.
B-lymfocyterna övervakar mobiliseringen av trupperna. Nu går stora alarmet, och B-lymfocyterna, immunförsvarets officerare, börjar dela ut order i form av antikroppar, signalproteiner som säger åt de vita blodkropparnas pansargarde att rulla hitåt illa kvickt. Bild: Henri Salonen immunitet

I stridens hetta stiger också kroppstemperaturen. Immunförsvarsledningen vet nämligen att mikrober inte tycker om när det är för varmt, så det skickar små kurirer (cytokiner) till värmecentralen i hjärnans hypothalamus som beordrar musklerna att göra sammandragningar, vilket skapar värme. Du har feber.

Huden, vår första försvarslinje

Innan den invaderande virusstyrkan kommer så pass långt att det blir ett regelrätt slag, måste den ta sig förbi kroppens första försvarslinje. Och det är vår hud. Och redan där stöter inkräktaren på patrull. I epidermis, alltså överhuden, vaktar de så kallade Langerhanscellerna med sina långa, bläckfiskliknande armar som trevar och sonderar terrängen likt sökarljus.

Langerhans
Langerhanscellerna är hudens gränsbevakare och en del av immunförsvarets första försvarslinje. Langerhans Bild: Henri Salonen immunitet

Langerhanscellerna (eller de langerhanska cellerna) är vita blodkroppar och så kallade fagocyter (grekiska för cellätare, ungefär). Och de slukar bokstavligen inkräktare, om det sedan är mikrober, smutspartiklar eller kroppens egna, döende celler. Var består huvudsakligen av döda fagocyter som har uppslukat bakterier eller celler.

De langerhanska cellerna är det främsta ledet av fagocyter, bredaxlade och biffiga gränsbevakare. De slår på blåljuset och kör ner till larmcentralen (=lymfkörtlarna) i dermis (läderhuden) där de underrättar T-lymfocyterna (mer om dem senare) och delar med sig av vad de vet om fienden. Nu aktiveras lymfkörtlarna som omgående sätter igång med att göra infanterisoldater, det vill säga vita blodkroppar, som omgående skickas mot det det angripna området.

Lymfkörtlarna är en del av kroppens dräneringssystem, det lymfatiska systemet (eller bara lymfystemet) som också ingår i kroppens militärindustriella komplex, så att säga. I systemet ingår organ som mjälten, brässen, tonsillerna och benmärgen.

Fotsoldaterna och specialstyrkan

Huden är hur som helst bara en rutt som en invaderande styrka av mikrober kan ta. Immunförsvarskraften har fullt sjå 24 timmar i dygnet, för fienden lurar överallt. I varje andetag du tar, varje tugga mat du äter och varje klunk du dricker.

För att bemöta de här hoten har din immunförsvarsmakt grovt sett organiserat sig i två huvudsakliga armégrupper. Det nativa eller medfödda försvaret och det adaptiva, det som vår kropp utvecklar med tiden och erfarenheten.

Det nativa (eller ospecifika) immunförsvaret utgör de riktiga fotsoldaterna, den första försvarslinjen. De här trupperna har som sin främsta uppgift att agera snabba insatsstyrkor, att vara på plats direkt när en invasion/infektion hotar. Det här utan att nödvändigtvis veta någonting desto mer om vem det är som anfaller.

Till det nativa immunförsvaret hör flera olika sorters celler: makrofager, granulocyter och endotelceller. Av de här är makrofagerna (“allätarna”) de viktigaste. De hör till de vita blodkropparna. De omringar och uppslukar inkräktarna och nedkämpar dem, med rena rama kemiska krigföringen faktiskt: reaktiva syreföreningar och proteinnedbrytande enzymer, med mera.

Av de här är makrofagerna de viktigaste. De hör till de vita blodkropparna. De omringar och uppslukar inkräktarna och nedkämpar dem, med rena rama kemiska krigföringen faktiskt: reaktiva syreföreningar och proteinnedbrytande enzymer, med mer
Makrofagerna slukar allt suspekt som kommer i deras väg. Av de här är makrofagerna de viktigaste. De hör till de vita blodkropparna. De omringar och uppslukar inkräktarna och nedkämpar dem, med rena rama kemiska krigföringen faktiskt: reaktiva syreföreningar och proteinnedbrytande enzymer, med mer Bild: Henri Salonen immunitet

Makrofagerna har också som uppgift att underrätta specialtrupperna från det mer avancerade, adaptiva immunförsvaret om det som pågår. De tillkallar kavalleriet, liksom, via kemiska signaler och genom direkt interaktion via olika receptorer.

Olika vävnader har sina egna respektive kårer av makrofager. I huden kallas de som sagt langerhanska celler. I levern går de under beteckningen kupfferceller. Också i lungornas alveoler finns det makrofager.

Makrofager har också en egenskap som vilken general som helst skulle betala nästan vad som helst för att förse sina soldater med. Makrofagerna har den fantastiska förmågan att genomgå celldelning när de anländer till slagfältet (platsen för infektionen). De kan multiplicera sig själva, med andra ord!

Också det skulle säkert en general uppskatta, att det medfödda försvarets olika avdelningar inte tänker värst mycket för sig själva. Det medfödda försvaret har inget immunologiskt minne, till exempel. Det är försvarets hårda knytnäve som bara har en handfull instruktioner: slå hårt och slå fort.

Det medfödda försvaret inkluderar också allsköns passiva komponenter, lite som minfält, taggtråd och diverse hinder. Huden hör delvis hit, den är en ogästvänlig miljö för mikrober i sig. Men också magsäckens saltsyra, olika slemhinnor och luftvägarnas cilier eller flimmerhår ingår i den här försvarslinjen.

Elitsoldaterna: kavalleriet till undsättning

Ett steg upp på gradskalan har vi sedan det specifika eller adaptiva försvaret. Nu snackar vi om specialstyrkorna, inklusive underrättelsetjänsten och kontraspionaget. Och rena rama 007-agenter med rätt att döda, faktiskt.

Också här hittar vi vita blodkroppar beväpnade med diverse specialfunktioner avsedda för en enda sak: att göra processen kort med fienden. Men det adaptiva försvarets divisioner är lite mer invecklade till sin uppställning och kräver lite mer mobilisering. Det kan ta uppemot en vecka innan det adaptiva försvarets kavalleri dyker upp på slagfältet. Men då de en gång kastar sig in i striden är också de skoningslösa mot invaderande virus och andra inkräktare.

En av de viktigaste avdelningarna inom det adaptiva försvaret, och inom hela din immunförsvarsmakt, är B-cellerna eller B-lymfocyterna. Också de är en sorts vita blodkroppar. De bildas i benmärgen. Benmärgen är för övrigt lite som kroppens Dragsvik, där nya rekryter trycks fram och utbildas för sina respektive uppdrag.

B-cellen deltar inte så mycket direkt i striderna. Den är lite som en general eller överste som tar emot inkommande rapporter och delar ut befallningar till underlydande celler, befallningar i form av antikroppar.

Antikropparna är en sorts proteiner som immunförsvaret använder för att identifiera och sortera diverse fiender som virus, bakterier eller parasiter. Med hjälp av antikropparna för B-cellerna bok över inkräktare de stöter på, så att de snabbt och effektivt ska kunna aktivera motoffensiven nästa gång samma hot uppenbarar sig.

B-cellen deltar inte så mycket direkt i striderna. Den är lite som en general eller överste som tar emot inkommande rapporter och delar ut befallningar till underlydande celler, befallningar i form av antikroppar.
B-cellerna håller koll på fiender som har kommit och gått. De blir smartare för varje sammandrabbning. B-cellen deltar inte så mycket direkt i striderna. Den är lite som en general eller överste som tar emot inkommande rapporter och delar ut befallningar till underlydande celler, befallningar i form av antikroppar. Bild: Henri Salonen immunitet

B-cellernas färdigheter beror helt på vilken sorts utmaningar de har varit med om i det förgångna. De blir mer erfarna och smartare med tiden, varje gång du utsätter dig för olika sorters infektioner. Isolerar du dig för mycket, går du aldrig någonsin ut, då kommer du att vara en enkel måltavla för fienden den dag du går ut eftersom ditt adaptiva försvar i praktiken är helt otränat.

När vårdpersonalen tar blodprov på dig för att utreda vilken sorts infektion du har, analyserar de det totala antalet vita blodkroppar, och till exempel just vilken typ av B-celler som dominerar i blodet. Det här berättar om vad ditt adaptiva försvar har haft för sig och vem det har kämpat mot, liksom.

T-cellerna: officerare och agenter

Vid sidan av B-lymfocyterna strider en annan avdelning av specialstyrkor med sina egna taktiska positioner: T-lymfocyternaeller T-cellerna. De mognar i brässen (thymus, därav namnet T-cell) som är belägen bakom bröstbenet.

T-cellerna uppträder i tre olika skepnader: T-hjälparcellen, mördar-T-cellen och minnes-T-cellen.

T-hjälparcellen kan jämföras med en fältofficerare som utgör den aktiva länken mellan generalerna och trupperna ute i fält. Den patrullerar i lymfsystemet. Där kan den till exempel bli kontaktad av en makrofag. Makrofagen har slukat en fientlig mikrob, varefter den har begett sig till närmaste lymfknut. Där rapporterar makrofagen om sitt fynd för T-hjälparcellen genom att visa upp fiendens “flagga”, eller antigen. Det här hjälper hjälpar-T-cellen att känna igen fienden ifall att den dyker upp igen senare.

Hjälpar-T-cellen kommunicerar också med B-cellerna och mördar-T-cellerna.

Mördar-T-cellerna, ja. Cytotoxiska T-celler kallas de också. De är kroppens egna små James Bond-celler eller elitsoldater som kallas in för att göra processen kort med infekterade celler.

Virus fungerar som sagt så att de tar sig in i våra celler där de programmerar om cellens “fabrik” till att tillverka kopior av viruset självt. Och en sådan cell är förlorad, helt enkelt. Då återstår ingenting annat än att tillkalla mördar-T-cellen som kommer och injicerar dödligt “gift” (ett specifikt protein) i den infekterade cellen för att ge nådastöten åt den.

B-cellen deltar inte så mycket direkt i striderna. Den är lite som en general eller överste som tar emot inkommande rapporter och delar ut befallningar till underlydande celler, befallningar i form av antikroppar.
Mördar-T-cellerna, immunförsvarsmaktens agenter med rätt att döda celler som förlorats åt fienden. B-cellen deltar inte så mycket direkt i striderna. Den är lite som en general eller överste som tar emot inkommande rapporter och delar ut befallningar till underlydande celler, befallningar i form av antikroppar. Bild: Henri Salonen immunitet

Alternativt kan mördar-T-cellen också beordra den infekterade cellen att begå självmord, rätt och slätt. Apoptos eller programmerad celldöd kallas det här. Mördar-T-cellen beordrar för övrigt inte den här sortens kamikazeoperationer bara för virussmittade celler, utan också för cancerceller.

Mördar-T-cellerna kan arbeta självständigt “bakom fiendens linjer” (utan order från högkvarteret), men de jobbar ofta i samarbete med hjälpar-T-cellerna som bistår dem med “license to kill”-koordinater.

Sedan har vi ännu minnes-T-cellerna, som kan jämföras med krigsveteraner, som sitter på den fördjupande kunskapen om, och minnet av, fiender som de har drabbat samman med. På ett motsvarande sätt som B-cellerna har de som uppgift att föra bok över kroppens interna krigshistoria. Inte av nostalgiska skäl, men för att vara bättre förberedd nästa gång samma fiende stormar murarna.

Vaccinerna uppdaterar kroppens virusskydd

Kroppen behöver ju numera inte nödvändigtvis bli utsatt för fullskaliga invasioner för att ett minnesspår ska kunna skapas. Det är för det här ändamålet vi har vacciner. Vacciner kan jämföras med träningen soldater får där man visar upp fiendens olika kännetecken, kanske till och med en död fiende, och bekantar dem med fiendens stridstaktik. På det här viset vet soldaterna vad de har att vänta sig och kan förbereda sig därefter.

Vacciner är med andra ord som inplanterade minnen av krig som aldrig har utspelat sig på riktigt. Immunförsvaret får en dos av neutraliserade virus eller bakterier som de kan “smaka på” och lägga på minnet för eventuella framtida behov.

Minnet av gångna infektioner kan också överföras till nästa generation, till ofödda barn som inte ännu har utsatts för patogena mikrober, och därmed inte tränat upp sitt eget adaptiva försvar. Antikroppar från mamman förs då över via placentan under graviditetens tre sista månader. Hos de övriga däggdjuren är det vanligt att antikropparna överförs via den första råmjölken strax efter födseln. Hos fåglarna kommer antikropparna via äggulan.

Mikroskopiskt sabelskrammel just nu

I skrivande stund föreligger en större risk än normalt att immunförsvarsmakten kan ställas öga mot öga med en fiende som den aldrig har råkat ut för tidigare, viruset SARS-CoV-2, eller i folkmun bara “coronan”. I de flesta fall kommer striden inte att resultera i någonting desto värre än då våra gamla arvfiender influensavirusen går till anfall. För många av oss blir det aldrig ens någon strid överhuvudtaget att snacka om.

Men för vissa slutar det hela tyvärr i ett nederlag. Inte minst för de äldre vars immunförsvar inte längre orkar ta strid mot COVID-19.

Därför är det viktigt att vi utkämpar våra egna interna slag, om det går dithän, så avskilt från våra svagare fränder som möjligt. Bakom våra vallgravar av social distansering.

Men om vi kan undvika krig så är det ju alltid smartast, också när det gäller det interna kriget mot mikroberna. Man ska välja sina strider, sägs det ju, och just den här striden undviker man helst tills förstärkningarna – ett vaccin – hinner anlända.

Uppdatering 10.4 kl. 18:16: Tillagt uppgift om antikroppars överföring till barnet även via placentan.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap