Hoppa till huvudinnehåll

Framtidens människa: Forever young – är det vad vi vill?

Futuristiskt piller, illustration. Psykedeliska färger
Futuristiskt piller, illustration. Psykedeliska färger Bild: Tom Backström pill

I Silicon Valley satsas hisnande dollarsummor på att utveckla metoder för att stoppa åldrandet. Viktor Granö hoppas att de ska misslyckas.

Under hela mitt liv har jag upplevt mig vara i otakt med min egen ålder. Som barn och tonåring var jag alldeles för liten för allt det som verkligen var värt någonting: för liten för att leva som hjältarna i filmerna och böckerna, för liten för att själv få några filmer eller böcker till stånd.

I tjugoårsåldern var jag ännu för ung för att göra mig gällande på riktigt, jag saknade den själsliga och sociala stadga som jag trodde mig behöva, och tänkte mig att nog kommer med åldern.

Så plötsligt var jag trettio och det motsatta slog in med full kraft. För sent att komma igång tidigt. För sent att skaffa de meriter jag redan borde ha.

Visst fanns väl en lucka där kring 25 någonstans, en punkt då ungdomens och mognadens kurvor för ett ögonblick korsade varandra i ett magiskt momentum, ett momentum jag dessvärre sumpade bort i en tragikomisk strävan efter en karriär som operasångare.

yleiskuva
"Vi måste lära oss dö", sjungs det i Richard Wagners opera Rhenguldet, här uppsatt i Helsingfors. yleiskuva Bild: Esa Syväkuru / Yle Finlands nationalopera,Rhenguldet

Men i själva verket tror jag inte det kunde varit så värst annorlunda. Tiden skenar mot och sedan blixtsnabbt över ett gyllene krön som man bara kan få syn på i backspegeln.

Vår samtid är fixerad vid ungdomen. Och så vitt jag vet gäller det förresten alla samtider som varit före vår. Vi dyrkar unga kroppar. Vi beundrar ung skaparkraft. Den som lyckas med något som ung, den lyckas verkligen.

Ingenstans bultar denna ungdomsvurm med samma intensitet som i den teknologiska tidsålderns hjärta: Silicon Valley, Silikondalen, denna mytiska plats vars namn, hur många gånger jag än hör det, ohjälpligt får mig att tänka på kroppsdelar som på konstgjord väg framhävts och skenbart föryngrats.

I Silicon Valley ligger föryngringen, eller åtminstone det uppbromsade åldrandet, högt på agendan. Inflytelserika och helt enkelt omåttligt rika män (ja, jag har faktiskt i sammanhanget bara läst om män, och föreställer mig att män åtminstone är överrepresenterade i denna grupp) investerar hundratals miljoner i forskning som mer eller mindre desperat letar efter ett slags vetenskaplig ungdomens källa.

Eller vetenskaplig och vetenskaplig, snarare är det väl "whatever works" eller "whatever may possibly work" som gäller. I sin bok Om framtiden skriver fysiker Martin Rees att:
"begäret efter ett längre liv är så kraftfullt att det skapar en marknad för exotiska behandlingar, med icke verifierad effektivitet.

Ambrosia, ett nystartat företag som bildades 2016, erbjuder chefer i Silicon Valley transfusioner av 'ungt blod'."

För vampyrism kan ju tänkas vara svaret, ändå?

Skugga av vampyr
Nosferatu - odödlig vampyrklassiker från 1922. Skugga av vampyr vampyrer,nosferatu

Anyway. Sergey Brin (Google) har lagt upp som uttalat mål att "bota döden", Larry Ellison (Oracle) menar att det är "obegripligt" att acceptera dödligheten, och den ryske internetmagnaten Dmitrij Itskov ämnar leva i 10 000 år. (Citaten ur Michio Kakus bok The Future of Humanity.)

Exakt hur det hela skulle gå till är förstås öppet. I den mest exotiska ändan finns idén om den digitala odödligheten, destillatet av hela teknologivärldens samlade fantasikraft: vi digitaliserar våra hjärnor, laddar upp våra själsliv på hårdskivor och lever ad infinitum.

På en mer jordnära (?) nivå hoppas man på genteknikens välsignelser.

En central del av det fysiska åldrandet handlar om att våra celler degenererar, och alltså med tiden börjar sköta sina uppgifter slarvigare och slarvigare.

Detta beror i sin tur i hög grad på de små felkopieringar och mutationer som sker när cellerna delar på sig.

Tagna för sig är dessa oftast helt harmlösa. Men årtionden av samlade små misstag blir, ja, dödliga som ålderdomen.

Möjligtvis kommer man i framtiden att kunna bromsa upp den här processen med hjälp av genteknik, och få cellerna att dela sig felfritt.

Men det är kanske mindre hoppingivande att sådana perfekta celldelningar redan förekommer i naturen – nämligen hos cancercellerna.

Men en del lovande ledtrådar har uppdagats. Reservatrol, ett ämne som finns i rödvin, saktar ner cellernas oxidationsprocess och har gett lovande, ungdomsupprätthållande resultat i djurförsök.

Vidare bromsas cellernas åldrande bevisligen upp om man stryper kaloriintaget. Man blir kanske trött och hängig, men får färre rynkor!

Marilyn Monroe (1953)
Är döden det enda sättet att förbli evigt ung? Marilyn Monroe. Marilyn Monroe (1953) Bild: AP Graphics Bank Marilyn Monroe,Yle Arkivet

Popvärldshistorikern Yuval Noah Harari påpekar i Homo Deus att vår förväntade livslängd, med förbättrad kost och medicin, stadigt förlängts under det senaste århundradet.

Den eviga ungdomen, menar Harari, är bara den logiska slutpunkten för denna process.

I senmedeltidens avlatshandel kunde välbärgade katoliker köpa sig evigt liv i paradiset. Kanske kommer våra silikonmiljardärer faktiskt att kunna köpa sig evigt liv på jorden.

Nej, nu börjar åtminstone jag själv få nog av mina ironiska spetsfundigheter. Jag visar tungan åt ungdomskulten.

Men är kanske min hånfulla överlägsenhet nu, nu igen, inget annat än ett symptom på min bitterhet över att stå utanför?

Jag ser hur skaparkraften svallar i spelvärlden, i somevärlden, i den programmerade musikvärlden – i hela den kultur som uppstått och som ständigt uppstår i de innovationsvågorna som strömmar ur Silicon Valley.

Själv har jag aldrig stigit upp på surfbrädet.

Viktor Granö på huk i ett utrymme med röda bänkar och graffiti samt skrot på marken
Viktor Granö har gjort poddserien "Framtidens människa - klicka på bilden för att komma till seriens sida på Arenan Viktor Granö på huk i ett utrymme med röda bänkar och graffiti samt skrot på marken Bild: Barbro Ahlstedt Viktor Granö

Men jag kunde ha gjort det. Jag var bland de första som växte upp med dator och mobil.

Men jag anammade från första början ett förakt mot allt som hörde till min generation, mot datorspel (lek utan lekens energi), mot hiphop (musik utan musikalitet), mot sociala medier (narcissistiskt tidslöseri).

Alla intressanta filmer, all litteratur värd namnet, och framför allt all bra musik var ju gjord för längesen, allra senast på 1970-talet.

Om någonting av värde över huvud taget längre kunde åstadkommas, då måste det hämta sina modeller där i det förgångna.

Kort sagt tog jag med hull och hår till mig det förakt mot min generations kulturyttringar som rådde i min föräldrageneration: bland babyboomergenerationen, de som föddes mellan krigsslutet och början av 60-talet.

Det föraktet ska inte blandas ihop med ungdomsförakt. Tvärtom söker man förgäves efter en mer renodlad ungdomskult än den som odlats bland de gamla hippierna.

Det är bara det att deras ungdomsdyrkan enkelspårigt riktar sig mot den egna ungdomen, mot den första och sista verkliga ungdomskulturen.

Och detta med en så övertygande kollektiv kraft att hela min generation i tonåren drömde om det omöjliga: att få vara med på Woodstock.

Så uppfostrades jag att dyrka en för evigt förlorad ungdomstid.

Max Yasgur och hans grannar på Woodstock-festivalen
Woodstock - en dröm förlorad i tiden. Max Yasgur och hans grannar på Woodstock-festivalen Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press Woodstock
Ett hippiepar med bar överkropp poserar framför tält år 1967.
Föddes längtan efter en evig ungdom i 1960-talets flower power rus? Ett hippiepar med bar överkropp poserar framför tält år 1967. Bild: Yle Hippie,hippierörelsen,Flower power

Låt oss nu tänka oss att silikonmiljarderna faktiskt gör sin sak, att det blir möjligt att sluta åldras. Det behöver förstås inte innebära att behandlingen blir tillgänglig för andra än just miljardärerna.

Men låt oss för diskussionens skull tänka oss att den blir det, att också du och jag kan genomgå behandlingen.

Låt oss anta ett förmånligt och för allmänheten tillgängligt piller som utan nämnvärda biverkningar skänker en ihållande ungdom så länge man fortsätter kuren.

Jag har en mycket stark aning om att så gott som var och en skulle ta pillret, senast efter ett par rynkor och de första grå håren. Varför inte hålla sig ung något år till? Och när man väl har satt igång – hur kan man då sluta?

När det sedan blir allt glesare mellan de åldrade ansiktena på gatan – vem vill då bli ett av dessa få?

Ja, kan man inte rentav tänka sig att det blir tabu att inte ta pillret, att det uppfattas som höjden av själviskhet att frivilligt försätta sig i den process som sakta men säkert för en mot ett kroniskt beroende av andras omsorg.

Kan man inte tänka sig att dessa framtidens åldringar blir jämförbara med, nej ännu värre, ännu mer själviska, än vår tids vaccinationsmotståndare?

Ebolavaccination
Vägran att vaccinera sig, en form av egoism. Ebolavaccination Bild: WHO Hemorragisk feber, Ebola,Guinea,Världhälsoorganisationen,West Africa,ring vaccination,vaccin

Vid en första anblick pekar detta scenario mot en total ekologisk katastrof. Om inga människor dör bort slutar det hela med att jorden begravs under ett berg av människor.

Men kanske löser sig det problemet liksom av sig självt.

I vår värld som den ser ut idag och hittills alltid har sett ut, åldras föräldrarna sakta medan barnen växer upp till vuxna för att sedan åldras parallellt med sina föräldrar. I silikonscenariot vi nu målar upp ser det annorlunda ut.

Där växer barnen upp och närmar sig sakta men säkert föräldrarna där de sitter fixerade vid sin självvalda idealålder.

Från familjekulturen försvinner hela dimensionen av omsorg om de äldre. Omsorg om barnen krävs förstås alltjämt, det kan inget piller rå på.

Men när vi nu förlorar det reciprokala kontraktet mellan föräldrar och barn, överenskommelsen om omsorgsutbyte där vi i tur och ordning sköter om varandra – försvinner inte redan där ett viktigt incentiv till att skaffa barn?

På samma gång upphävs allt som heter generationsväxling, arv och överlåtelse.

Mormor rockar på med samma energi och utseende som innan mamma föddes – varför skulle något överlåtas åt mamma, för att inte tala om åt mig?

Men är inte detta bara en tillspetsning av det vi redan ser idag, när makten och resurserna på ett aldrig förr skådat sätt koncentreras hos en generation som, hunna till pensionssnåret, visar mycket små tendenser till att lämna över något av denna makt och dessa resurser till oss yngre?

Ungdomspillret möjliggör en värld av allt mer tillspetsad individualism. Och så löser sig de ekologiska bekymren. Vem vill passa barn mitt under den ändlösa rockfestivalen?

Coachella 2014. Konstinstallationer: Lightweaver, by Stereo-bot; and Escape Velocity, the #CoachellaAstronaut, by Poetic Kinetics
Hur skall Coachella i Kalifornien få plats med alla 300 åringar som vill kolla in sitt favoritband? Coachella 2014. Konstinstallationer: Lightweaver, by Stereo-bot; and Escape Velocity, the #CoachellaAstronaut, by Poetic Kinetics Bild: Creative Commons / Sam Howzit coachella 2014

Men den aspekt av silikonframtiden jag uppfattar som allra mest beklämmande är att den gör livet meningslöst.

Ifall jag är för evigt ung har jag oändlig tid att göra precis vad helst som faller mig in. Jag har tid för oändligt många karriärer. Jag har tid för oändligt många långa kärleksrelationer.

Ingenting jag gör sluter ut ett enda alternativ. Inget val är slutgiltigt eller avgörande. Inget val är alls något val i egentlig mening. När allting hinner göras hinner allting göras om.

Nu lever vi våra liv mot dödens horisont. Vi är ändliga varelser. Och just i och med denna ändlighet blir våra liv meningsfulla. Mina val spelar en roll för hur mitt liv formas. När jag väljer, väljer jag vem jag är.

Genom val och handling, och genom velande och underlåtande, skapar vi, dag för dag, det som blir meningen i våra liv.
Det är denna insikt, om att livet inte är oändligt, om att jag i varje förbiilande stund avgör vem och vad jag blir, som gör oss vuxna, i den mån vi någonsin blir vuxna.

I silikonriket finns därför ingen vuxen. Hur många vuxna finns idag?

Jorden från rymden. Afrika och Euroa är synliga kontinenter.
Dödens horisont? Eller evighetens synvinkel? Jorden från rymden. Afrika och Euroa är synliga kontinenter. Bild: Pixabay CC00 jorden,rymden

Forever young
I want to be forever young
Do you really want to live forever?
Forever
Forever

Lyckligtvis sträcker sig min pessimism också till min tro på teknikens möjliga landvinningar. Så nej, jag tror aldrig jag ställs inför valet att ta pillret eller låta bli.

Åtminstone hoppas jag det. Jag är inte alls säker på att jag skulle vara vuxen nog att tacka nej.

I det första avsnittet av poddcastserien Framtidens människa diskuterar Viktor Granö tillsammans med familjeforskaren Anna Rotkirch om en framtid där vi kan välja att förbli unga för evigt. Lyssna genom att klicka på bilden nedan.

Läs mera:

Anna Rotkirch i Framtidens människa på Yle Arenan

Läs också