Hoppa till huvudinnehåll

Från gravgården till Walden och Kvarnåsens topp - på påskvandring med författaren Bosse Hellsten i Lovisa

Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo.
Här på Lovisa gamla gravgård vilar bland annat författaren Runar Schildt. Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bosse Hellsten,författare

Vår promenad går sakta fram i närmiljön kring författarhemmet Villa Biaudet. Vi stannar ofta upp och Bosse Hellsten ger långa svar på frågor om livet i coronatider, om att skriva sina rötter, om de döda på gravgården, om den stora österbottniska romanen, om varför branta backar är nödvändiga och om boken man nu borde läsa.

- Jag brukar säga att långfredagen är min favorithelg för man behöver inte göra någonting och man behöver inte fara någonstans. Den har alltid varit höjdpunkten av alla helger. Jag har alltid haft svårt med midsommar och nyår. Julen är okej, men långfredag, det blir inte bättre än så.

Bosse Hellsten.
För Bosse Hellsten är långfredagen den bästa helgdagen, alla kategorier. Bosse Hellsten. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bosse Hellsten,författare

Mellan mindre och större trädgårdar glimmar Lovisaviken och till höger om oss reser sig den branta åsen. Sedan 2014 har Bosse Hellsten förfogat över Villa Biaudet.

- Jag har alltid haft en slags amerikansk dröm om att ha ett hus, ett ruckel, en plats där man skulle ha tid att att läsa och skriva utan att behöva göra så mycket annat. Leva enkelt och koncentrera sig på det man vill göra. Den drömmen förverkligas här.

Från sitt östnyländska hem har han siktet, tangentbordet och skrivmaskinen långt inställt på sina rötter, sin hembygd, sitt Österbotten.

- Jag har jobbat länge på en bok om min hemstad Kokkola och länge haft en dröm om en stor österbottnisk roman. Lovisa kan jag inte ännu skriva om så mycket. Vanligen då jag skriver om en plats så har det krävts ett längre avstånd.

Villa Biaudet i solsken.
Villa Biaudet ägs av Finlands svenska författareförening. Villa Biaudet i solsken. Bild: Yle/Mikael Kokkola småhus,villa biaudet

Till Karleby verkar avståndet nu vara exakt lagom långt.

- Kokkola tycks vara den jävla värsta platsen för mig att skriva om. Jag känner att det är en bok jag skulle vilja skriva, för Kokkola är ändå den plats där mina rötter är. Någonstans har vi alla våra rötter, oberoende om man vill det eller inte.

- Vanligtvis har man ett ganska komplicerat förhållande till sin hemstad. Hat och kärlek. När avståndet växer blir det mera kärlek. Jag vill inte skriva böcker ur ett hatiskt perspektiv, enda sättet att skriva är ett kärleksperspektiv mot människor och platser. Kanske jag skrev ur hat då jag var 20, men det vill jag inte göra mer.

Hans senaste bok, romanen Jökel gavs ut 2017. Om den skriver Marit Lindqvist bland annat följande för Svenska Yle:

Boken är på många sätt en berörande skildring av en författares kamp med och mot seglivade myter och cementerade föreställningar – en kamp som också innefattar ett skifte i den egna identitetsuppfattningen:

”Jag hade glidit in i spriten genom litteraturen. Jag skulle försöka krypa ut ur den sugande sumpmarken längs mina egna spår. Jag var död. Hjärtat slog, men jag var död. Död men kanske på väg mot uppståndelsen.”

Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo.
Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bosse Hellsten,författare

Med huskyn Banjo i spetsen börjar vi ta oss upp för åsens branta sluttning. Här finns stigar, rötter och stenar som Bosse Hellstens fötter kan innan och utan. Att ofta löpa, och löpa långt, är ett måste för honom.

- Jag har ett väldigt intimt förhållande till stigarna på åsen, för att orka sitta och skriva och läsa löper jag. Och då jag väntar på att börja skriva löper jag ännu mera för att uppnå någon slags animaliskt hundliknande tillstånd för att komma hem och vara riktigt slut.

Att löpa både tömmer huvudet och ger nya tankar.

- Den här stigen vi just kom upp för brukar jag löpa upp och ner länge. Här är idealiska förhållanden för att träna fjällöpning.

På somrarna löper han på fjällen i Norge.

- Att löpa är ett bra sätt att tänka eller att inte tänka på. I något skede får jag mina bästa idéer i uppförsbacken och ibland får jag inga alls. Tomhet och kreativitet.

Uppe på Kvarnåsen sätter vi oss på en bänk som är lite vådligt placerad uppe på en stor stenbumling. Bosse Hellsten tar fram några böcker ur en tygkasse. Böcker för just den här tiden av vår, påsk och epidemi.

Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo.
Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bosse Hellsten,författare

Hans val föll på klassikern Walden av Henry David Thoreau från 1854. En skildring av ett slags eremitliv i naturen.

- Det handlar om att hela världen kan finnas på gångavstånd från det ställe där du bor. Att med nya nyfikna ögon se på det som är väldigt nära. Det skulle få vara ett slags livsmål för mig också.

Det är svårt!?

- Alltså, det är svårt. Jag påstår inte alls att det är något jag behärskar utan det är något jag skulle vilja göra. Det är något jag försöker utsätta mig själv för också genom att gå och springa på de här stigarna.

- Om man inte är närvarande nu i sitt liv, det finns inget annat, så pissar man bort sin tid på något vis. Alla pissar bort sin tid. Jag pissar bort min tid, men jag skulle vilja ta vara på det lite mer.

Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo.
Bosse Hellsten tillsammans med sin hund Banjo. Bild: Yle/Mikael Kokkola Bosse Hellsten,författare

Hela påskvandringen finns att ta del av på Arenan med fler tankar om livet i coronatider, om att skriva sina rötter, om de döda på gravgården, om den stora österbottniska romanen, om varför branta backar är nödvändiga och om boken man nu borde läsa.

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland