Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: En portalfigur inom finländskt kulturliv och en penisviftande medieapa – olika sidor av Jörn Donner ryms med i Kai Ekholms respektlöst respektfulla bok

Jörn Donner i samband med inspelningen av filmen "69".
Jörn Donner i februari 1969 i samband med marknadsföringen av filmen "69". Jörn Donner i samband med inspelningen av filmen "69". Bild: Wikimedia commons/Kaius Hedenström, Lehtikuva Jörn Donner

”Ingen kommer att kunna skriva en biografi om mig! Isåfall borde hen vara lika bildad och beläst som jag, och det är omöjligt!” konstaterade Jörn Donner i ett samtal med Kai Ekholm för ett antal år sedan.*

Men Kai Ekholm lät sig inte avskräckas, utan gav sig in i ett mångårigt projekt som förutom sittfläsk och goda läsögon verkade kräva en hel del uthållighet och nerver av stål:

”Ibland hatade och avskydde jag Donner och alla hans böcker, och min frus ’jag varnade ju dig’-min sa allt. Men varje morgon utmanade Donner mig att fortsätta arbeta.”

Ja, hur närmar man sig en man som under sitt 86-åriga liv hann ge ut mer än 60 litterära verk, skriva närmare 4 000 artiklar och kolumner i olika tidningar och tidskrifter, regissera ett drygt dussin filmer och producera 60 filmer.

En man som utöver detta var stadsfullmäktigeledamot i över tjugo år, satt i riksdagen i tretton år, var generalkonsul i Los Angeles i några år och också tillbringade en period i Bryssel som EU-parlamentariker.

För att inte tala om den privata sidan av en man som Donner med flera äktenskap och skilsmässor på sitt konto och ett antal barn från olika förhållanden.

Värikuva. Laajakuva. Seisoo. Taustalla korkeat kirjahyllyt. Helsinki, Pohjoisranta. 20.3.207
Jörn Donner (1933-2020) i sitt arbetsrum på Norra kajen i Helsingfors. Värikuva. Laajakuva. Seisoo. Taustalla korkeat kirjahyllyt. Helsinki, Pohjoisranta. 20.3.207 Bild: Rinna Härkönen / Yle

Det känns som ett övermäktigt sisyfosarbete eller ett veritabelt kamikazejobb att ringa in Jörn Donners olika roller som privatperson och politiker, som författare och filmmakare, som mediernas gunstling och åsiktsmaskin.

Men, skam den som ger sig – och Kai Ekholm säger sig kretsa kring Donners produktion ”såsom en spion kring ett krigsläger. Jag gör iakttagelser, letar efter taktiker, styrkor, svagheter och skenmanövrar. Jag går inte in genom huvuddörren, utan tittar på saker på distans. Därefter gör jag en ny rond. Det är kanske inte ett särdeles förnuftigt eller systematiskt sätt, men mitt studieobjekt är en sann jäkel som inte svalt ett enda av mina beten.

Jag lämnar efter mig en tråd som kanske kan rädda mig. Kanske den också kan vara andra till nytta.

Han var en Minotaurus vars grotta pryds av ben från dem som gjort försök innan. Donner är ett rörligt objekt, och man måste ständigt ställa in skärpan. Det är omöjligt att dra gränser och slutresultatet är ungefärligt eftersom han ständigt bytte åsikt, plats och identitet – oftare än någon annan finländare.”

Bibliotekarien och författaren Kai Ekholm.
Kai Ekholm är aktuell med boken "Jörn Donner, kuinka te kehtaatte". Bibliotekarien och författaren Kai Ekholm. Bild: Wikimedia commons/Heini Lehväslaiho © Kansalliskirjasto Kai Ekholm

En hyperaktiv arbetsnarkoman och rastlös själ

Till utbildningen är Kai Ekholm bibliotekarie, och vid sidan av sitt arbete bl.a. som överbibliotekarie på Finlands nationalbibliotek har han skrivit drygt trettio faktaböcker om såväl bokcensur under krigsåren som konststölder från antiken till idag. Ekholm har också ägnat sig åt skönlitterärt författarskap och gett ut några detektivromaner.

I boken Jörn Donner, kuinka te kehtaatte träder han in i den labyrintiska grottan för att skapa sig en bild av denna Minotaurus – en hybrid till hälften människa, till hälften tjur.

En tjurskallig människa som alltid gick sina egna vägar och en rebellisk rabulist som inte drog sig för att häckla såväl president som fosterland, men också en nyfiken person som intresserade sig för såväl världspolitik och global samhällsutveckling som lokala kulturfrågor.

En hyperaktiv arbetsnarkoman och rastlös själ som alltid hade minst sju olika projekt på gång samtidigt. Och som var glad om tre av dem gick i mål.

Pärmen till Kai Ekholms biografi över Jörn Donner.
Pärmen till Kai Ekholms biografi över Jörn Donner. Bild: Docendo kustannus Jörn Donner,Kai Ekholm,biografier

Kai Ekholm är tydlig med att han i första hand fokuserar på Donner som författare och intellektuell. Filmskaparen Donner överlåter han till andra som är bättre insatta i ämnet att forska i, och Donners släkt- och familjeband redogör han för enbart i korta ordalag.

Tråden som Kai Ekholm lägger ut följer i princip en lineär linje från vaggan till graven, men Ekholm drar sig för att kalla sitt verk för en regelrätt biografi. Ekholm vill hellre se sin bok som en praktisk introduktion eller ett kommentarspår till Donners liv och produktion.

Fokus ligger framför allt på vilka inre och yttre faktorer som kom att påverka Jörn Donner att i unga år engagera sig politiskt, vilka förebilder från när och fjärran som gjort intryck och satt avtryck i hans liv och i hans skapande - och inte minst, vilka spår Donner lämnar efter sig i det finländska kulturlivet: vad är mistligt och vad är omistligt?

En del skrutt och några diamanter

Kai Ekholm är påläst och låter sig inte provoceras av studieobjektets nyckfullhet eller gyckelspel.

Ekholm visar tillbörlig respekt för mångsysslaren Donner, men han är inte blind av beundran eller av oförbehållsam vördnad utan han vågar såväl ifrågasätta som kritisera föremålet för forskningen.

Det säger sig självt att det finns såväl skrot och skrutt som kärnbränsle och diamanter i ett vittomfattande livsverk som i mer än sex decennier byggdes ut med oförminskad energi.

I Jörn Donners omfattande produktion är det framför allt reportageböckerna som Kai Ekholm lyfter fram som lysande fyrbåkar.

I böcker som Rapport från Berlin (1958), Rapport från Donau (1962), Nya Boken om Vårt land (1967) och Världsboken – Ett reportage (1968) möter vi en ung och ambitiös journalist som ville skriva om en värld och ett Finland i förändring:

”Jag tycker om den unga Donners nyfikna och uppriktiga sätt att skriva. Allt han ser blir till en enhetlig erfarenhet också sextio år senare”, konstaterar Kai Ekholm.

Men också boken om fadern Kai Donners resor i Sibirien (I min fars fotspår, 2006) och boken om Jörns farmor Minette Munck och hennes ungdomskärlek K. F. Eneberg (Kärlekens Ingenmansland, 2002) får godkänt.

I dessa böcker lyckas Donner som person träda tillbaka för att fokusera på och levandegöra sin far och sin farmor på ett sympatiskt och inkännande sätt, konstaterar Ekholm.

Två av Jörn Donners verk om historiska personer och släktingar.
Två av Jörn Donners verk om historiska personer och släktingar. Bild: Yle/Marit Lindqvist Jörn Donner,Kai Donner,böcker

Vad beträffar Donners skönlitterära produktion är Kai Ekholm mer reserverad, och det gäller framför allt romansviten om industrisläkten Anders som Donner skrev elva böcker om under perioden 1974-2001.

Enligt Ekholm är många av böckerna i serien platta och långrandiga, syrefattiga och sentimentala.

Såpoperor och självbiografier

Redan i de tidiga reportageböckerna skrev Jörn Donner utifrån ett tydligt jag-perspektiv, och under decenniernas lopp har han i bok efter bok ägnat sig åt olika grader av autofiktion.

Kai Ekholm förundras över att läsarna inte tröttnade på att gång på gång i bok efter bok läsa om Donners uppväxt och om hans faderslöshet, om Berlin och om Stockholm, om tiden på Svenska filminstitutet och om Harry Schein, om återkomsten till Finland efter åren i Sverige, om kvinnor och om tobak, sex och sprit.

Ekholm beskriver Donner som en mästerlig librettist som i sextio år skrev på en opera om sitt liv:

”Hans böcker är såpoperor, feuilletoner eller talk of the town som består av skvaller och släkthistorier. Han tillhör genrens elit och vi njuter av att läsa det.”

Böcker av Jörn Donner.
En handfull av Jörn Donners autofiktiva verk. Böcker av Jörn Donner. Bild: Yle/Marit Lindqvist Jörn Donner

Men det var inte enbart i de uttalat självbiografiska böckerna som Donner hade en tendens att upprepa sig och att återanvända material från sina tidigare verk.

Med jämna mellanrum gav Donner ut böcker och gjorde filmer om platser och personer som intresserade honom – som Berlin, Europa, Finland, Sverige, Ingmar Bergman, Carl Gustaf Mannerheim och Elmer Diktonius.

Enligt Ekholm kan man se böckerna som ett slags tankesmedja där författaren för varje ny bok i ämnet utvecklade sitt tema.

Donner är som en torghandlare som lyckas dupera sin läsare genom att sälja in fjolårets sättpotatis, skriver Kai Ekholm.

Ekholm vs Donner

Som stilist är Kai Ekholm beläst, slagkraftig och underhållande och det är en njutning att läsa Jörn Donner, kuinka kehtaatte.

Ekholm har en dråplig humor och ett sinne för det absurda som han ger uttryck för i ett antal underfundiga formuleringar. Det är nästan som om Ekholm gått in för att bräcka Donner i dennes egen paradgren, dvs. slagfärdiga oneliners eller så kallade ”donnerismer”.

sauli niinistö, jörn donner, helsingin kirjamessut 2015, nauru,
Jörn Donner och president Sauli Niinistö samtalar på Bokmässan i Helsingfors år 2015. sauli niinistö, jörn donner, helsingin kirjamessut 2015, nauru, Bild: Leo Kosola / Yle

I början av boken utlovar Kai Ekholm en hel del kuriosa om Jörn Donner, ”allt som du inte velat veta om Donner”.

Men det är svårt att komma med så mycket nytt eller med stora avslöjanden när ”all is said and done” av Jörn Donner själv såväl i de självbiografiska texterna som i otaliga intervjuer i tidningar, radio och tv.

Det som Kai Ekholm däremot på ett förtjänstfullt sätt gör är att skapa tidsramar, sätta in saker och ting i sina rätta historiska, politiska, kulturella och sociala sammanhang.

Jörn Donner var en kameleont som spelade många olika roller och Kai Ekholm gör sitt bästa för att belysa olika sidor av såväl Donners person som hans produktion.

Vi får möta såväl den finländska kulturens stora portalgestalt Donner som "den penisviftande medieapan Donner" (Kai Ekholms val av ord, inte undertecknads) – en person som levde en stor del av sitt liv i och av offentligheten:

”I mer än 60 år var Donner den finländska kulturens arbetsnarkoman och den regerande alfahannen i finländsk litteratur. Vi har varit kopplade till hans blodomlopp och ämnesomsättning. Han har varit nationens neuros som det inte funnits något botemedel emot. Han gav offentligheten sitt allt: sin historia, sitt ansikte, sina äktenskap, sin själ, sin penis och sin cancer.

Det har varit nationell underhållning att utvärdera Donner som person. Han kände ingen skam. Man avundades honom till och med hans misslyckanden. Han gjorde provokationen till ett yrke. Man drog ut hans inälvor. När han dött hyllade alla tidningar honom och berättade hur viktig Donner varit för dem i deras liv.”

Jörn Donner Helsingin kaupunginvaltuuston kokouksessa sekä muita valtuutettuja
I flera decennier var Jörn Donner aktiv inom lokalpolitiken i Helsingfors. Jörn Donner Helsingin kaupunginvaltuuston kokouksessa sekä muita valtuutettuja Bild: Antti Kolppo / Yle Helsingfors stadsfullmäktige,Jörn Donner

Kai Ekholm närmar sig myten och mammuten Donner med friskt mod och stor empati.

Kapitel för kapitel skalar han av lager på lager av såväl påklistrade etiketter och skrikiga löpsedlar som fasader och bländverk resta i syfte att förvilla och förvirra.

Och framför oss står så slutligen en man som envetet simmade mot strömmen, en orädd sanningssägare som ofta använde sig av provokationen för att skapa debatt, en beläst och berest kosmopolit med internationell utblick, en rastlös och omättlig person som likt ormen Ouroboros åt sin egen svans.

* citaten ur boken är översatta till svenska av undertecknad.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje