Hoppa till huvudinnehåll

Ni fick ventilera påskens familjeliv i coronans tidevarv: "Det är inte läge för dagis-shaming nu!"

Två vuxna och två barn, ett i barnvagn, ute på promenad i naturen.
Påsken 2020 blev en på många sätt minnesvärd påsk, inte för alla på ett bra sätt. Två vuxna och två barn, ett i barnvagn, ute på promenad i naturen. Bild: Mostphotos familj,barn (familjemedlemmar),föräldrar,föräldraskap,promenadvägar,barnvagnar,promenad

Amanda Audas-Kass, Antti Koivukangas och Linn Jung agerade emotionellt stöd för era känslor, svarade på era frågor och diskuterade familje- och socialt liv under en påsk överskuggad av coronaviruset.

Kommunikatören och trebarnsmamman Linn Jung, läsambassadören, modersmålsläraren och trebarnsmamman Amanda Audas-Kass och kommunikationsplanerare samt tidigare mångåriga Yle Sporten-medarbetaren och tvåbarnspappan Antti Koivukangas hade på onsdagskvällen fullt upp med att chatta med diverse föräldrar ute i Svenskfinland.

Här ett sammandrag av chatten.

Vi hade en fin påsk efter omständigheterna men påskdagen kändes extremt dyster för min del. Saknade att träffas med storfamiljen och äta gott samt kyrkbesök. Men det är ju inte så farligt i sig, bara besvikelse. Det som är tungt nu är dotterns nattsömn (11 månader). Nattammandet gjorde comeback och finns inte riktigt kraft att avvänja nu.

Amanda: Påsken var märklig. Lite som allt annat är nu. Kändes ändå otroligt skönt att "bara" ta hand om barn och mat och hem och hus och inte också ett heltidsjobb på sidan om. Nästan avslappnande. Fast det för några veckor sedan hade varit jäääättejobbigt. Kan SÅ relatera till att sakna storfamilj och kyrka. Och besvikelsen. Inte farlig, men stor i alla fall. Kan faktiskt SÅ relatera också till nattstrul och noll krafter till att ta itu med det. Vi borde bilda klubb.

Tre kvällar i rad nu har vår treåring somnat EFTER halv tolv. Det är ju helt orimligt. Vi BORDE ta i med hårdhandskar, men det finns inga hårda handskar kvar efter en dag med tre barn hemma och jobb och skola... Bara riktigt mjuka vantar. Som ingen trilskande treåring någonsin somnat till.

Antti: Känns som det där äter av den där episka egentiden - våra juniorer går plikttroget i säng 21, känns faktiskt speciellt skönt att ha den biten "på raden" i dessa tider.

Linn: Jag tror vi är många som känner igen det där att reserverna är extra usla just nu! Men det vet vi alla fall säkert - den här påsken, med dåligt väder och mycket ensamhet, kommer att vara sämre än nästa år! Nästa års påsk - aj vad vi ska vara tillsammans!

Linn Jung vid sin dator
Linn Jung. Linn Jung vid sin dator Bild: Yle/Chanette Härus företag,företagare,Egenföretagare,Bertills & Jung

Hej alla! Jag är så trött så jag knappt vet vad jag heter. Mitt jobb kräver stor koncentration och med båda barnen hemma är det helt omöjligt ibland. Jag fick offra påsken och jobba istället för att klara en deadline som jag redan hade fått extra tid för. Nu tryckte jag just på send och fattar inte hur jag ska orka så här...

Antti: Huh huh, det låter verkligen inte enkelt. Man känner krav på nacken från så många håll just när det blir så där. Tenderar också att jobba massor utanför den egentliga arbetstiden, men sen känner jag att det jämnar ut sig med den tid sönernas skolgång snor av 8-16 uppmärksamheten.

Linn: Kan verkligen relatera! Jag jobbar dag och natt just nu. Men det hör väl lite till i en internationell kris. Alla får lägga manken till, på ett eller annat sätt. Vi får ha förståelse för att alla inte riktigt orkar just nu, men de som orkar får kriga lite extra. Kämpa på! Snart skiner solen - då blir vi lite piggare automatiskt!

Amanda: Oj, Heidi. Suck och stön och tusen hejarop till dig. Det ÄR helt omöjligt ibland. Också fast jag fick ha påsklov kan jag relatera till din trötthet. Själv stiger jag upp och jobbar någon timme innan resten av familjen vaknar (det är väl fördelen med att de somnar kring midnatt), men det känns inte heller riktigt hållbart i längden. Gick väl an när det var några veckor, men nu...

Påsk var superskönt, men måndagskvällen var deppigast hittills. Då kände jag verkligen att vi inte ser något slut på detta. Vi har en treåring hemma med två distansarbetande föräldrar. Resultatet är att vi vuxna jobbar pass för att hålla barnet vid gott mod och knappt ser varandra före kl. 22. Och vi har en medlem med immunbrist i vår familj, så jag förstår verkligen inte hur vi ska kunna ta oss ur den här situationen. Vi kommer knappast att kunna ha barnet i dagis p.g.a. smittorisk ens då restriktionerna lättas. Ingen ljusning syns för mig just nu.

Linn: De räcker till, vi får helt enkelt prioritera lite annorlunda. Jag accepterar att jag är lite hålögd och grå under våren.

Amanda: Ja, hjälp! Det här med att vuxna i en familj går i omlott känns på något sätt både oundvikligt och omöjligt just nu. Hur ska man lösa det?

Antti: Den där vardagen låter verkligen krävande, på fler sätt än ett. Riskgrupperna är ju de vi skall vara mest (och längst?) måna om att skydda, och då är man säkert på sin vakt på ett helt annat sätt.

Amanda Audas-Kass står mellan bokhyllor i ett bibliotek och tittar in i kameran och ler.
Amanda Audas-Kass. Amanda Audas-Kass står mellan bokhyllor i ett bibliotek och tittar in i kameran och ler. Bild: Yle/Markus Bergfors läsambassadör,amanda audas-kass

Hej, ofta läser jag om hur trött man är, att mycket är jobbigt och negativt. Är det några här som ser det som ett unikt tillfälle att verkligen syna sin egen/sin familjs situation. Tycker det är synd att många inte "orkar" då familjen är samlad.. ursäkta min fråga men borde inte detta ses som kvalitetstid och just ett unikt tillfälle att verkligen se vad man som familj bör jobba på.

Linn: Tudelat! Man vill ju att barnen ska ha hobbyer och vara aktiva. Men nog är det så skööönt att inte behöva vara taxitjänst varje dag. Njuter av att få laga mat i lugn och ro när ingen snabbtsnabbtsnabbt behöver äta före 18.00-träningen.

Antti: Jag hittar massor med positivt i den vardag vi nu upplever, problemet blir sen när det bara håller i sig. Mina söner gör saker för tillfället som jag aldrig hade drömt om (läser, tecknar, deltar i hushållsjobbet) men det har ju egentligen inget val. Jag skulle så unna dom kompishäng på riktigt och inte online eller på en sporadisk cykeltur nu och då. Tveeggat svärd.

Amanda: Egentligen håller jag med. Det här är faktiskt en möjlighet att analysera den situation man har. Jag har själv insett att min puls är högre än någonsin nu under arbetsdagen men helt sjukt låg sedan efteråt. Vardagskvällarna nu är fest. Och jag tycker absolut att det är bra att fundera på om det måste vara så hårt tempo på till vardags som det faktiskt är.

Saknar de ensamma timmarna jag får när barnet är i skolan

Påsken och lite extra ledighet gjorde gott för orken. Tvååringen tillbaka på dagis efter några veckors paus nu vilket är skönt. Det dåliga samvetet för att ha honom på dagis är mindre än det dåliga samvetet jag kände för att vara otillräcklig för både barnet och mina elever tidigare.

Antti: Varje val är individuellt och jag är bombsäker på att du valt rätt Jenniefia - vi valde att hålla yngre sonen hemma, trots att han kunde gå i skolan. Främst för att han säkert skulle ha blivit avundsjuk på äldre brodern.

Amanda: Bra där! Ibland måste man välja mellan ett dåligt samvete eller ett annat. Då är det ju absolut bäst att välja det dåliga samvete som sparar flest nerver. Good for you!

Linn: Det är INTE läge för dagis-shaming nu! De som behöver ha sina barn i dagis ska ha dem i dagis. Ingen orsak alls till till dåligt samvete.

man sitter med dataskärmar bakom sig
Antti Koivukangas. man sitter med dataskärmar bakom sig Bild: Yle/Jyrki Karjalainen idrott,jakobstad

För mig som ensamstående förälder och närvårdare med skiftesjobb så kom och gick påsken som vilken annan helg som helst.. Det dåliga samvetet som förälder över att jobba när det e storhelger, och behöva lämna tonåringen ensam hemma.. Inte kul!
Både jag och dottern saknar vardagen och det "normala", och jag tror knappast jag är ensam om det.. Jag kanske är en dålig förälder som säger att jag saknar de ensamma timmarna jag får när dottern är i skolan och jag e ledig, men då är jag det! Det här är inte lätt, inte för någon. Men vi får göra det bästa av det.. Undrar om jag är ensam att känna så här?

Lycka är att få 5 timmar ensam hemma medan dottern är i skolan och jag får pynja med vad jag vill när jag är ledig.

Men som ensamstående, med distansundervisning, jobb och allt annat man ska sköta, ja tiden tycks inte räcka till för att tänka på en själv. Hur gör jag för att jag ska få njuta av "egen tid"? Ja, det finns inte just nu. Men det kommer väl sen igen. Alla föräldrar behöver egen tid, eller har jag fel?

Be safe!

Antti: Du har så rätt att det ger utslag på Richterskalan.

Amanda: Jag tycker du ska stornjuta av fem timmar ensam hemma! Det är lycka och det ska få vara lycka utan dåligt samvete. Nästan precis alla människor behöver tid för sig själva ibland. Ta dig den utan dåligt samvete! Jag har varit ute och gått eller sprungit utan barn varenda dag i coronatid hittills och tänker fortsätta med det. Helt utan dåligt samvete. Det är min livsnerv just nu.

Linn: Jag kan ärligt säga att jag är en 100 % halvkass förälder. Mest på den sämre sidan. Ändå har jag bestämt mig för att ingenting blir bättre av att jag har dåligt samvete. Oftast mår jag lite bättre om jag accepterar läget. Vi gör alla så gott vi kan med det förutsättningar vi har! Barnen tycker ändå - hur usel jag än är på min uselskala - att jag är den bästa tänkbara mamman. Vill jag i alla fall tro! :)

Pappa jag vill att vi sen reser ulkomaille, då den här coronan far bort― Noah, 8

Det är intressant att känna efter vad vi egentligen saknar just nu. Vi har märkt att det är de enkla sakerna som vänträffar, bibliotek och simhall. Misstänker att restaurangbesök också kommer att komma med på listan då recepttestningsivern har lagt sig och då vi ätit oss genom att halvfabrikat tillräckligt många gånger.

Amanda: Jamen visst. Det enkla, det vanliga, det vardagliga, det lilla. Fatta vad stort det kommer att kännas sedan! Vi kommer ju att sväva på moln hela tiden.

Antti: "Pappa jag vill att vi sen reser ulkomaille, då den här coronan far bort" - Noah 8 år idag. True dat.

Linn: Jaa! Så mycket vi tog för givet innan det här. Men nu är det läge att ringa alla gamla vänner och tanter och släktingar!

Det känns som att familjen går sönder av denna situation. Två av tre barn går i 1-3 klasserna och vi alla skulle må mycket bättre om de fick gå i skolan. Allt är bara ett enda arbete nu, med barnens uppgifter och föräldrarnas jobb, som dessutom kräver mer än vanligt pga situationen.

Linn: I den situationen är vi också, plus föräldrar som jobbar mer än vanligt. Mitt råd: Dra ner på kraven! Ät mer färdiga spenatplättar. Slarva med läxorna om det krävs. Det blir nog människor av de barn som fick riktigt usel undervisning i några månader under våren 2020.

Antti: Det finns verkligen en orsak till den samhällsstruktur våra föräldrar byggde upp, det är ingen överdrift att säga att det ÄR Groundhog Day-läge - deltar själv i ett forskningsprojekt just nu och är ombedd att skriva dagbok över min kommunikation, och som den ordsmed jag ändå är börjar jag ha slut på både idéer, synonymer och inspiration..... Keeping it together som helhet är nog tufft just nu

Amanda: Oj nej. Ingen enda familj ska behöva offras på coronans altare. Prata med lärarna, sänk kraven i samarbete med dem. Prata igenom ordentligt hemma. Och på riktigt - om det inte går får så små barn väl vara i skolan?

Nu kör jag 100 procent mjukisbyxor

Jag förstår att många inte mår bra av att känna sig isolerade och ensamma men alltså min största önskan just nu är att vara ensam. Vanligtvis hinner jag andas 2h/dag när den yngre sover och äldre är i dagis men nu är vi alla hemma och går varandra på nerverna dygnet runt. Eftersom jag är föräldraledig tror jag det också handlar om att allt som gjorde att jag kände mig som en egen person är borta.

Linn: Men vet du, den personen kommer snart tillbaka! Den är bara på paus. Allt och alla är lite på paus nu.

Amanda: Jag tror att alla vi med små barn kan relatera till just det där. Vadå isolation? Vadå ensamhet? Vadå lugn och ro? Vadå tid för egna hobbyer? Jag lider så med dig. Vilt förslag: ge din äldre skärmtid när den yngre vilar och köp tillbaka din egna tid. Så har vi alltid jobbat.

Antti: För mig är den främsta symbolen på var jag landat "mjukisbyxorna" - i början av undantagstillståndet insisterade jag med jeans på "jobbet" men nu kör jag 100 procent mjukisbyxor. Jeans kanske inte gjorde mig till en egen person, men nu är jag den där hima-glidaren 24/7

Har era barn reagerat oroligt på något sätt? Min 10-åring tyckte det var fruktansvärt att mormor skulle vara ensam på påsken. Och när vi i butiken möter någon med munskydd (väldigt få här i mellersta österbotten) så har något av barnen sett lite oroligt på dem och frågat mig om de har smittan.

Antti: jag hatar att barnen inte får umgås med mommo, fammo och ukki just nu - det skulle finnas TID för det hur mycket som helst för just det, men som de 40-talister de är hålls de på skärmen

Linn: Ja, min tvååring skrek att hon såg Mårran vid ett trafikljus häromdagen (det var en person i galen gasmask och värsta skyddsutrustningen).

Jag vet att man inte borde få säga det här, men jag blir glad av att se barnen här runtomkring leka utelekar. Det är barn ute på gårdarna som leker, cyklar, bygger kojor och gräver i diken. Under alla mina år av föräldrarskap har jag tyckt att det är så sorgligt att barnen inte är ute o leker utan all fritid går åt till ledda hobbyverksamheter. Fast jag vet att barnen kanske egentligen inte borde...

Antti: 100%. Tre uppsättningar "rapoga" och dyngsura kläder gör liksom inte så mycket just nu. Skärmtiden, skoltiden, skogtiden. All good.

Linn: Men är det inte just coronakrisen i ett nötskal? Allt är tudelat!

Amanda: Jamen visst! Barn som plötsligt leker utomhus igen är ju en jättebra grej. Och det borde man visst få säga.

Bockabron i Kiisk i Pedersöre. Två personer med ryggsäckar och gummistövlar går över den smala träbron.
Bockabron i Kiisk var välbesökt som attan i påskhelgen. Bilden ändå tre år gammal. Bockabron i Kiisk i Pedersöre. Två personer med ryggsäckar och gummistövlar går över den smala träbron. Bild: Christine Bonn pedersöre

Jag vill gärna inflika att det finns hjälp att få om vardagen blir för övermäktig! Exempelvis vi på öppenvårdsenheten Avokki vid Vasa mödra- och skyddshem jobbar med familje- och närståendevåld, utmaningar i föräldraskapet, problem i parförhållandet och kriser som kan uppstå i livet. För om Coronavardagen blir för jobbig och tung finns det människor som gärna lyssnar, stöder och hjälper!

Amanda: Jättebra poäng! Viktigt att komma ihåg! Också nu finns hjälp att få. Ingen familj ska gå sönder eller offras på coronans altare. Punkt.

Linn: Ja, det är viktigt att minnas, att man inte ska bita ihop alldeles för länge! Behöver man utomstående hjälp ska man räcka ut en hand. Helst redan igår!

Det där med skogen är bara så fantastiskt. Alla ska dit nu. Hela världen doftar grillkorv. Ingen har rent hår. Ingen kommer ihåg hur klackskor känns. Läste nyss på FB om en kompis som skulle ut i tält och vakna i gryningen och se om orrarna spelar. Världen är upp och ner. Men på ett roligt och bra sätt.

Antti: faktiskt, vid Bockabron i Kiisk i helgen kändes det som läge att ta könummer, men alla respekterade varandra, höll avstånd och stortrivdes :)

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP