Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: 30 år sedan alla tiders mest ”blåvita” Stanley Cup-seger – Kurri, Tikkanen och Ruotsalainen i nyckelroller när Edmonton vann utan Gretzky

Mark Messier, Kevin Lowe och Jari Kurri.
Mark Messier, Kevin Lowe och Jari Kurri i Oilers Stanley Cup-vinnarlag från 1990. Mark Messier, Kevin Lowe och Jari Kurri. Bild: B Bennett / Getty Images Edmonton Oilers,Mark Messier,Jari Kurri,Stanley Cup,Kevin Lowe,NHL-kolumn

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar den här kolumnen bakåt i NHL-historien. Den här gången står våren 1990 i tur. Edmonton Oilers spelade för andra säsongen utan 99:an och baksmällan efter den nio säsonger långa Gretzky-festen såg till att börja med ut att fortsätta. Men till slut blev det dynastins femte titel – och en med ett stort finländskt avtryck.

Sommaren 1988 betydde ett steg ut i det okända för Edmonton Oilers. Klubben som var första tidigare WHA-lag att vinna Stanley Cup hade på våren firat sitt fjärde mästerskap på fem år och varje gång hade gänget letts på isen av världens bästa hockeyspelare – Wayne Gretzky.

Halvguden hade spelat för Edmonton alla nio säsonger som klubben spelat i NHL. Han var lagkapten, valdes till ligans värdefullaste spelare åtta gånger, vann poängligan sju gånger och fick priset som slutspelets bästa spelare två gånger. Gretzky var i princip lika med Oilers.

Beskedet om att Gretzky skulle flytta till Los Angeles slog ner som en bomb i NHL-världen – och som en atombomb i Edmonton. Gretzky var så stor, så älskad i staden och bland sina lagkompisar att tanken på Oilers utan den spinkige killen med Jofa-hjälmen kändes overklig.

Luckan som Gretzky lämnat blev tydlig den första säsongen som Edmonton halkade ut i rinken utan sin fixstjärna. Oilers slutade trea i sin division och blev utslaget i slutspelets första omgång – av Gretzky och hans Los Angeles Kings.

Oilers agerade dörrmatta när 99:an blev störst genom tiderna

Säsong två utan ”The Great One” verkade igen handla för det mesta om Gretzky. Det var just mot Oilers den 15 oktober 1989 han gick förbi Gordie Howe som alla tiders poängkung i NHL. Och på vilket sätt sedan.

Tangeringen av Howes 1850 poäng kom med en assist i första perioden och fortsättning följde: med 53 sekunder kvar av matchen kvitterade Gretzky matchen till 4–4 med en backhand och till slut förnedrade Oilers forna allt i allo sina tidigare lagkompisar genom att avgöra i förlängningen.

Kanske det var den upplevelsen som slutligt väckte Kurri, Tikkanen, Mark Messier, Glenn Andersson och de övriga mångfaldiga Stanley Cup-vinnarna. När lagen igen möttes i slutspelet – nu i andra omgången – så svepte Oilers serien i fyra raka matcher och med målskillnaden 24–10.

Speciellt Esa Tikkanen hade en nyckelroll. ”Tiki” spelade serien som fastklistrad i sin forne kapten och var en stor orsak till att Gretzky bara noterade 1+0 i serien – och att 99:n brände propparna totalt. Dessutom sköt Tikkanen själv fyra mål på fyra matcher.

Med Gretzky ur vägen kunde inget rubba dynastins sista segertåg

I första omgången fick Edmonton kämpa i sju matcher för att slå ut Winnipeg, men svepserien mot Los Angeles fick det nygamla Oilers igång på allvar.

Nytt var att John Muckler hade tagit steget till chefstränare och Glenn Sather blivit GM på heltid, att målvaktsgiganten Grant Fuhr var skadedrabbad vilket öppnade dörren för Bill Ranford och att lagets bästa målskytt 88/89, Jimmy Carson, lämnat Edmonton efter en säsong.

Jimmy Carson vägrade helt enkelt spela för Oilers, laget dit han motvilligt skickades från Los Angeles som en del av Gretzky-affären. Det hjälpte inte att Carson var lagets bästa målskytt säsongen 88/89 och tvåa i poäng efter Jari Kurri. Han trivdes inte och trejdades till Detroit.

Gammalt och tryggt var att Kurri, Messier, Andersson, Tikkanen, Kevin Lowe, Randy Gregg, Charlie Huddy och Steve Smith av dynastins kärngrupp fortfarande fanns kvar i laget.

Dessutom fanns elitbacken Reijo Ruotsalainen igen med i gänget. Den magiska skridskoåkaren som tre vårar tidigare anslutit sig till mästarlaget hade igen precis passligt till slutspelet fastnat i GM Glen Sathers trejdhåv. ”Reksa” blev den puckförande pusselbiten Oilers saknade säsongen 88/89.

Paul Coffey – som lämnat Edmonton redan sommaren 1987 – och Gretzky gick inte att ersätta, men även utan dem var Oilers ligans bästa lagbygge, bara självförtroendet höll samma klass. Det fixade 4–0-segern över Gretzkys gigantiska skugga.

Därifrån framåt gick dynastins sista version inte att stoppa.

Mike Keenans Chicago stod upp men blev till slut överkörda

Efter Los Angeles väntade Norris-divisionens etta Chicago Blackhawks i konferensfinalen. Chicago coachades av ”Iron Mike” Keenan som stod bakom Philadelphia-bänken då Flyers tog stryk av Edmonton i finalserierna 1985 och 1987 och hade ett brinnande behov att slå Oilers.

Blackhawks leddes på isen av enormt skickliga centern Denis Savard, den iskalla avslutaren Steve Larmer, en ung Jeremy Roenick och backgiganten Doug Wilson. Det stora problemet var att ingen av de tre målvakter som Keenan använde i serien höll samma nivå som Bill Ranford i Oilers-målet.

Blackhawks lyckades till och med ta en 2–1-ledning i matchserien, sen tog ändå Oilers över och vann tre matcher i sträck. De två första med uddamålet, men i den sjätte blev Blackhawks knockade. Edmonton ledde 7–1 efter två perioder och vann till slut med 8–4.
Finaldags.

Grundseriens bästa lag vann bara en match i finalserien

Boston Bruins var enda laget i NHL som spelade ihop över 100 poäng i grundserien 1989/90. I slutspelet fortsatte Bruins att gå som tåget och förlorade sammanlagt en match i slutspelets divisions- och konferensfinaler.

Bostons viktigaste spelare var före detta Edmonton-målvakten Andy Moog, sylvassa målskytten Cam Neely, som gjorde 55 mål i grundserien – och såklart 80-talets största NHL-back, Raymond Bourque.

Finalserien var en repris från 1988. Då svepte Oilers serien 4–0 med Wayne Gretzky i högform (43 poäng på 19 playoffmatcher). Nu lyckades Bruins vinna en match och reducera serien till 1–2, men i matcherna fyra och fem gjorde Boston sammanlagt två mål – Oilers nätade nio gånger.

I praktiken var det kanske ändå första finalmatchen som avgjorde serien. Jari Kurri gav passningen till Petr Klimas 3–2-segermål i tredje förlängningsperioden. Före det hade Bill Ranford i Edmonton-kassen räddat 50 skott, medan Moog kom undan med 28 räddningar.

Tre finländare i centrum av händelserna när en epok avslutades

Bruins-lägret chockades av att trots ett massivt övertag inte lyckas vinna matchen och var inte mentalt redo för match nummer två. I den sköt Oilers fyra mål i andra perioden och rymde till en ful 7–2-utklassning. Uppförsbacken blev för stor, trots segern i match nummer tre.

Edmontons femte Stanley Cup på sju säsonger avslutade de stora dynastiernas period – och är som alla säkert vet Oilers färskaste titel. Ur finländsk synpunkt sticker den här segern ut på grund av nyckelrollerna som lagets tre finländare spelade i titelracet.

Alla tre var visserligen också med i slutspelet tre år tidigare. Nu kunde ändå ingen säga att Kurri levde på Gretzky och både Tikkanen och Ruotsalainen lämnade den här gången betydligt större avtryck längs med slutspelsstigen.

Reijo Ruotsalainen var Sathers Coffey-surrogat

GM Glenn Sather var pinsamt medveten om att Paul Coffey hade lämnat en enorm lucka efter sig i Edmontons backtrupp vad gällde åkstyrka och puckförande. En ny Coffey fanns inte, men Sather hade ett gott öga till Reijo Ruotsalainen som var med redan under Coffeys sista vår i Oilers.

Reijo Ruotsalainen vann Stanley Cupen två gånger.
Reijo Ruotsalainen vann Stanley Cupen med Edmonton Oilers två gånger. Reijo Ruotsalainen vann Stanley Cupen två gånger. Bild: Graig Abel Collection / Getty Images Reijo Ruotsalainen,Edmonton Oilers

Den flygande finländaren som inför säsongen lämnat Europa för New Jersey hade inte hittat sin roll i Devils och var ett lätt byte för Sather några veckor innan slutspelet började. I Oilers fick Ruotsalainen spela en sådan hockey som han gillade och resultatet blev en succé för båda parter.

Skridskovirtuosen var Edmontons näst effektivaste back i slutspelet och nia totalt med 2+11 på 22 matcher. Sather kunde verkligen gratulera sig själv. Speciellt som den då färska 30-åringen också övertygade defensivt och delade andra platsen i lagets plus/minus-statistik med +13.

Allra mest imponerade Ruotsalainen i Edmontons ”mandomsprov” mot Gretzkys Los Angeles. 1+4 och +5 på fyra matcher var ”Reksa” som bäst. Kronan på verket blev slagskottet på mål i den fjärde matchens förlängning – Joe Murphy slog in returen och Oilers gick vidare.

Ruotsalainen spelade för övrigt aldrig mera i NHL efter att ha vunnit två Stanley Cup-ringar på två försök med Edmonton.

Esa Tikkanen som allra bäst – då gjorde han allting

För andra gången i sin karriär snittade Tikkanen mer än en poäng per match i slutspelet och hans 13 mål på 22 matcher var personligt rekord och näst bäst i mästarlaget. Med 24 poäng var han också fyra i den interna poängligan och femma i hela slutspelet.

”Tiki” hade fyllt 25 år i januari och var inne i sin bästa period som hockeyspelare. För honom passade det egentligen bra att Gretzky lämnade laget. Det var väl egentligen först då som den på många sätt svårtydda Helsingforskillen på riktigt blev en av Oilers absoluta kärngrupp.

Esa Tikkanen var en av Oilers ledande spelare.
Esa Tikkanen var en av Oilers ledande spelare. Esa Tikkanen var en av Oilers ledande spelare. Bild: Focus on Sport / Getty Images Esa Tikkanen,Edmonton Oilers

Gretzky hade alltid hållit en viss distans till Tikkanen och närmast tolererat honom. Det måste med andra ord ha hört till 99:ans mest frustrerande upplevelser någonsin att ha Tikkanen som sin skugga i slutspelsserien och dessutom i praktiken bli nollad av sin forne lakej.

Tikkanens insats mot Gretzky kan ha varit den viktigaste individuella prestationen i mästarlaget 1990, men långt ifrån det enda verkligt tunga lyftandet som han gjorde på väg mot Stanley Cup-paraden.

Mångsidigheten sticker ut: ”Tiki” gjorde två mål i numerärt underläge, vilket var delat bäst i slutspelet, nio mål med 5-mot-5 (näst bäst), 13 mål totalt (tredje bäst) och var med 10,1 skapade mål fjärde i den statistiken. Samtidigt var han Oilers mest utvisade forward i slutspelet.

Esa Tikkanen årsmodell 1990 gjorde verkligen allting.

Eller som Marty McSorley, rinkpolisen som var Tikkanens lagkompis i Oilers men bittra motståndare i Los Angeles, beskrev Gretzkys plågoande: ”Du kan brotta ner honom, du kan knocka honom, du kan få honom att verka groggy, men han stiger alltid upp och bara fortsätter”.

Kurri avslutade sin tid i Oilers som den stora vinnaren

För Jari Kurri blev säsongen 1989/90 den sista på hans sagolikt framgångsrika tid i Edmonton. Under 10 säsonger vann han ligans skytteliga, tangerade ett fortfarande gällande rekord för mål i slutspelet, gjorde över 50 mål i grundserien fyra gånger om och vann fem Stanley Cup-titlar.

Fyra av titlarna och alla de övriga nämnda bragderna hade kommit som Wayne Gretzkys högra hand. Och enligt många så kallade experter i Nordamerika tack vare just den rollen. Samma experter förväntade sig att Kurri skulle visa sig vara ganska medelmåttig utan Gretzky.

Redan Kurris första säsong utan Gretzky tystade tvivlarna mer eller mindre totalt. Nummer 17 gjorde för sjätte gången under sin karriär över 100 poäng, för sjunde gången över 40 mål och var med 44+58 för första gången poängetta i Oilers.

Ett stort ”men” blev ändå kvar då Edmonton åkte ur playoff i första rundan, vilket inte hänt sedan 1982. Men också det här sista frågetecknet suddades ut säsongen 1989/90. Kurri gjorde 93 poäng på 78 matcher i grundserien och 25 poäng på 22 matcher i slutspelet – i Oilers andra kedja.

Hela åtta av poängen i playoff levererade han dessutom i finalserien mot Boston – och även det enda hattricket av en Oilers-spelare våren 1990.

Det största storhetsbeviset var ändå att han nu i allas ögon fick höja Stanley Cup-bucklan på raka armar – inte som Wayne Gretzkys assistent – utan helt som sig själv: Jari Kurri, en av alla tiders största hockeyspelare.

Tack för att du läste.

Källor: oilersnation.com, Great Book of Hockey (Publications International, 1991), hockey-reference.com, nhl.com, hockeydb.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport