Hoppa till huvudinnehåll

Framtidens människa: Kan vi vinna mer än vi förlorar när maskinerna tar våra jobb?

Illustration av Sokrates huvud i neonfärg på ett kretskort.
Illustration av Sokrates huvud i neonfärg på ett kretskort. Bild: Tom Backström arbete

Artificiell intelligens lyfts ofta upp som hotbild: datorerna tar våra jobb! Då kan det vara lugnande att veta att automatisering genom tiderna skapat minst lika många nya jobb som den tagit kål på.

Men kan vi tänka oss en ännu bättre utgång? Kunde en tilltagande arbetslöshet tvärtom vara en frigörelse?

(Sedan jag i mitten av februari skrev den här essän har arbetsmarknaden ställts inför ett helt annat hot än automatiseringen. Eller snarare: utöver automatiseringen.

Men när business as usual inte längre finns som alternativ är det precis rätt tillfälle att överväga djärva alternativ. Texten får stå som den står.)

Automatisering av mänskligt arbete har ägt rum så länge människan skapat verktyg. De senaste århundradenas industrialisering, från spinnrocken till biltvätten innebar en dramatisk automatisering av det manuella arbetet.

Med datorerna och särskilt den artificiella intelligensen (AI) automatiseras också allt större delar av tankearbetet. Datorerna sorterar och kalkylerar med kapaciteter ingen människa kan drömma om att tävla med.

År 2004 klådde AI den regerande världsmästaren i schack. År 2016 fick också den regerande världsmästaren i det oerhört komplexa östasiatiska brädspelet Go se sig besegrad.

Asiatiska spelet Go.
Professionella Go-spelaren Lee Sedol spelar mot datorprogrammet AlphaGo. Asiatiska spelet Go. Bild: EPA/JEON HEON-KYUN Go-spelare,spel,brädspel,artificiell intelligens,Lee Sedol

Där det under 1800- och 1900-talen i hög grad var lågavlönat kroppsarbete som "automatiserades bort", är det idag kontorsarbetet som är mest hotat.

Miljardären Mark Cuban, ägare till NBA-laget Dallas Mavericks, kastar ur sig att om han nu var student, skulle han hellre studera filosofi än mjukvaruutveckling eller bokföring (ur Aaron Bastanis bok Helautomatiserad lyxkommunism (Fully Automated Luxury Communism, 2019).som vi snart återkommer till).

Det är förstås betryggande för mig som studerat filosofi, men jag tycker mig också ana ett mått av förakt gentemot mitt fack.

*
De konstnärliga yrkena lyfts ofta upp som särskilt svårautomatiserade. Men det är jag mindre säker på.

Redan på 90-talet utvecklade David Cope ett AI-program som utan mänsklig inblandning komponerade musik i Bachs tradition och gjorde det så bra att till och med Bachkännare lurades.

"Ja men datorprogram utgår bara från modeller som redan finns, de skapar inget nytt!"

Vad innebär det då att skapa något nytt?

Själv tänker jag ungefär såhär: kreativ verksamhet handlar om att behärska reglerna och traditionen för en viss verksamhet (som schack eller Bachs musik) för att sedan vidga denna tradition genom att föra in nya idéer och intryck.

Men dessa nya idéer och intryck kommer ju också någonstansifrån. Alltså blir det nyskapande i själva verket att skapa nya kombinationer av det som redan finns. (Där ser ni nyttan med min utbildning!)

Viktor Granö på huk i ett utrymme med röda bänkar och graffiti samt skrot på marken
Viktor Granö har gjort poddserien "Framtidens människa" - klicka på bilden för att komma till seriens sida på Arenan Viktor Granö på huk i ett utrymme med röda bänkar och graffiti samt skrot på marken Bild: Barbro Ahlstedt Viktor Granö

Så om vi nu låter Copes Bachprogram utvidga sin databas med, säg, indonesisk folkmusik och Lady Gaga?

Nej, ingen av oss sitter tryggt på sin pall i arbetslivet. Vi kan alla bli överflödiga vilken dag som helst.

*

Som den åttiotalist jag är har jag alltid haft ett häftigt inre motstånd mot villkoren för förvärvsarbete, mot att arbetsgivaren kan diktera vad jag ska göra och hur, var och när jag ska göra det. I synnerhet har just det där med arbetstiden provocerat mig gränslöst.

Att sälja min arbetsinsats, det har jag ingenting emot, utan tycker tvärtom att det är trevligt och smickrande när någon vill betala för den.

Men att sälja min tid är en annan sak. Att jag, oberoende av hur effektivt eller ineffektivt jag arbetar, ska vara tvungen att sitta på min arbetspall tills klockan slår, det har jag rent ut sagt alltid upplevt som en form av förnedring.

Den känslan har inte heller lättat om jag gjort som vissa av mina vänner och "lurat" arbetsgivaren på arbetstid genom att sova eller spela datorspel på jobbet.

Att jag ska vara tvungen att lura till mig min egen tid bara understryker den förödmjukande maktobalansen.

Istället har jag ofta gjort det motsatta, överarbetat. Om jag som frilans fått betalt för två veckors arbete har jag många gånger arbetat i fyra.

På detta ekonomiskt sett oerhört ogynnsamma sätt har jag inför mig själv demonstrerat min frihet: kvaliteten på min arbetsinsats avgörs inte av min lön utan blott och bart av min hantverkarstolthet.

Den logiska konsekvensen av denna inställning är att jag idag är egenföretagare.

Men det betyder inte att jag gjort mig av med alla chefer. Den nedrigaste av dem alla har jag kvar: min egen pliktkänsla.

Kanske är det tvärtom så att de yttre, mänskliga cheferna i sin handgriplighet gör det möjligt för arbetstagaren att åtminstone fantisera om revolt.

Chefen är katten som gör det möjligt för råttorna att dansa på bordet vid tillfälle.

Nej, arbetsmoralen kommer inte med arbetsplatsen. Den ligger djupare än så.

Så om jag på förmiddagen lyckas slutföra allt det arbete jag planerat för hela dagen, betyder det då att jag kan ta ledigt på eftermiddagen?

Nej, det betyder att jag överskattat arbetsmängden och får lov att hitta på något annat för resten av arbetsdagen. Ofta innebär detta att jag sitter och stirrar tills klockan säger att det är en acceptabel tid att gå hem och laga middag.

Och apropå att laga middag finns det ingen chans att jag räknar det eller någon annan hemsyssla som arbete värt att räkna in i arbetsdagens timmar.

Det verkligen ofrånkomliga och livsnödvändiga, det man ändå måste göra, som att hämta lillflickan från dagis och hålla hemmet i beboeligt skick, det kan man ju inte kalla jobb.

Diskning i början av 1960-talet
De oavlönade livsnödvändiga hem - och familjesysslorna som ska göras varje dag räknar få som regelrätt arbete. Diskning i början av 1960-talet Bild: Antero Tenhunen papiljotter

Jobb är någonting som ligger utanför ens privata liv, någonting som man förbinder sig till men som samtidigt liksom hänger löst, någonting utbytbart inför vilket man är utbytbar, någonting man tar emot som alltid kan tas ifrån en, någonting man behöver och alltid kan förlora.

*

Hur och på vems villkor kalaset ska förverkligas är den punkt som skiljer vänstern ifrån högern, men bägge politiska läger möts i en gemensam strävan efter full sysselsättning.

Högern vill inte att någon åker snålskjuts. Vänstern vill att inte att någon lämnas utanför. Det gemensamma idealet är att hela den arbetsföra befolkningen förvärvsarbetar.

Det är i opposition mot denna universaldogm som Arbetsvägrarförbundet stigit in på den politiska arenan. Arbetsvägrarförbundet (Työstäkieltäytyjäliitto) för sin kamp för att arbetslösheten, icke-förvärvsarbetandet, ska bli en allmänt respekterad och ekonomiskt möjlig livsform.

För detta krävs en avsevärd höjning av det nuvarande arbetsmarknadsstödet, som på samma gång ska göras villkorslöst, oberoende av alla slags motprestationer, och utan alla karenser.

Vidare krävs en politisk och kulturell klimatförändring där allt skuldbeläggande av och moraliserande om arbetslösheten förpassas till historien. För den som väljer att förvärvsarbeta ska arbetstiden kännbart förkortas.

Med andra ord förespråkar förbundet en övergång till ett basinkomstsystem och allmänt taget ett samhälle där förvärvsarbete inte står som ideal och normalläge, utan där individen själv dikterar sina livsvillkor.

Dessa idéer är så pass radikala att de tillsvidare inte haft något större genomslag på den allmänpolitiska dagordningen. Men förbundet lyfter onekligen upp frågor värda att begrunda.

Stämmer det inte att arbetslöshet skuldbeläggs? I bästa fall tycker vi synd om de arbetslösa, vilket inte är mycket drägligare för den utsatta än beskyllningar om att vara en parasit.

Denna hets har väl aldrig varit så tydlig som i den förra regeringens hatade och nu lyckligtvis begravda "aktiveringspolitik".

Förresten heter det ju inte ens "arbetslös" längre – vilket ju i sig var ett ord som utgick ifrån arbetsförhållandet som normalläget – nej, det heter "arbetssökande". Att sakna arbete ska inte vara ett tillstånd man ska kunna tänka sig att stanna i.

Att vara arbetssökande är att ha en uppgift, uppgiften att söka arbete, och att inte söka arbete som arbetssökande är tabu, någonting så förkastligt att det saknar namn.

Men varför är man mindre sysselsatt om man sysselsätter sig själv? Varför är det mer värt att utföra oavlönad arbetspraktik än att frivilligarbeta, skapa konst eller umgås med sin familj?

Arbetsvägrarförbundets krav på oberoende utredningar om arbetslivets skadeverkningar låter kanske som ett dåligt skämt, men är det skämtet det minsta roligt?

Stämmer det inte att individer och familjer slits och tärs av jäkt, stress, utmattning och utbrändhet? Att arbetslivet tar vår tid och vår kraft?

Stämmer det inte också att arbetslivets ekologiska avtryck är gigantiskt, med arbetsresor, industriella utsläpp, produktion och konsumtion av umbärliga produkter?

Är det inte mer än rimligt att söka alternativa samhällsmodeller?

*

"Kanske det, men inget av det där är möjligt?"

Har någon försökt?

Här dyker ytterligare en punkt på arbetsvägrarnas agenda upp: det välstånd som följer med automatiseringen ska delas ut till alla.

Detta är ockå utgångspunkten för Aaron Bastanis manifest Helautomatiserad lyxkommunism (Fully Automated Luxury Communism, 2019).

I Bastanis utopi har varje samhällsmedlem allt hen behöver oberoende av hur eller om hen är sysselsatt.

Bastani förespråkar universell basservice, så som gratis boende, mat och hälsovård, framom basinkomst (som enligt både Bastani och högerekonomer som Milton Friedman är en fördelningsmodell som snarare kan stöda än motarbeta den kapitalistiska världsordningen, då en rimlig basinkomst gör det möjligt för arbetsgivare att erbjuda arbetstagarna allt mindre gynnsamma kontrakt).

Men oberoende av hur utopin förverkligas har Bastani ett radikalt påstående: den är inom räckhåll!

Asuntojen vuokrien  korotuspaineet. Tilaisuus Hki  9.3.2017
Riksdagsledamot Pia Lohikoski från Vänsterförbundet har fört fram förslag om en tillfällig basinkomst i och med coronakrisen. Asuntojen vuokrien korotuspaineet. Tilaisuus Hki 9.3.2017 Bild: Markku Rantala / Yle

Enligt Bastani kunde vi alltså, så gott som allihop, inom kort sluta arbeta. De arbetstillfällen som ännu är nödvändiga, så som vissa arbeten inom hälsovård och socialservice, skulle vara så välavlönade och allmänt attraktiva att arbetstagarna gärna tar emot dem.

Att detta, enligt Bastani, snart blir möjligt beror på en synergi mellan ett knippe teknologiska utvecklingar.

Först och främst handlar det, som namnet säger, om automatisering, framför allt genom AI-lösningar.

Att datavetenskapen kunnat göra sådana oerhörda framsteg beror på de exponentiella stegringarna av å ena sidan processorkapaciteten och å andra sidan datalagringsutrymmet i förhållande till pris och fysiska dimensioner, exponentiella stegringar som pågått sedan 1950-talet, och utan en slutpunkt inom synhåll.

Datamaskinerna blir alltså billigare, mindre och effektivare för vart år som går. Därför kan min telefon idag utföra dataoperationer som ingen enda dator i världen förmådde för femton år sedan.

Enligt Bastani kan vi knappt ens föreställa oss vad datorerna kan åstadkomma om bara ett par år och till vilka skrattretande priser de kommer att säljas. Därför kan vi knappast dra någon gräns för vilka uppgifter som inom kort låter sig skötas av rimligt prissatta maskiner.

Helautomatisering, here we come!

*

"Men glömmer han inte bort jordens gränser? Alla maskiner kräver energi, och ifall vi ska tampas mot klimatförändringen har vi brist på just den varan?"

Nej, det glömmer Bastani inte bort. Han visar hur solenergin uppvisar en motsvarande prisutvecklingskurva som datatekniken: solcellerna blir billigare och effektivare för vart år som går.

Inom kort, menar Bastani, är solenergin den mest förmånliga energiformen överallt på jorden, också här i mörka Norden.

Han lyfter också fram att solenergitekniken är modulär, det vill säga att solceller kan kopplas till och ifrån varandra på ett sätt som gör dem både hållbara (allt behöver inte bytas ut när en del fallerar) och väl lämpade för fattigare områden (man kan börja med färre celler och bygga på efter tillgängliga resurser).

Bastani tror att de fossila bränslena som alltjämt förgasas i bibliska mått, inom kort kommer att förpassas till historiens avskrädeshög också utan någon tvingande lagstiftning.

Han drar en parallell till hästarnas plats i samhället kring sekelskiftet 1800-1900.

Hästarna användes allmänt vid transport av såväl människor som varor. Hästhovarnas ständiga klapprande var dåtidens bullerplåga. Medan ekonomin växte blev hästarna fler och fler.

I England fördes en högst allvarlig och upprörd debatt om det till synes oöverstigliga problemet att stadsborna snart var dömda att drunkna i hästbajs.

"Peak Horse", tidpunkten då hästarnas antal var som allra störst, inföll kring 1915. Samtidigt inleddes, helt oberoende av anti-hästlagstiftning, den process som lett till att vi idag bara myser åt de två eller tre hästar som ibland visas upp i våra städer.

"Okej, men för att bygga såväl solceller som datamaskiner och hårdskivor krävs ädelmineraler som inte finns i obegränsade mängder på jorden?"

För detta led i utopin riktar Bastani blicken mot stjärnorna, närmare bestämt mot de jordnära asteroiderna, som med rymdteknologins utveckling blir tillgängliga för allt fler aktörer, så som storföretag – eller stater.

En enda platinarik asteroid med en bredd på 500 m kan innehålla så mycket som 175 gånger den årliga platinaskörden från jordens gruvor.

Ifall dessa mineraltillgångar exploateras, och ifall lagarna om utbud och efterfrågan får råda fritt, kommer det att finnas så gott som obegränsad tillgång på billiga ädelmetaller och andra mineraler.

Bastani understryker dock att detta knappast blir fallet om det endast är storbolag som sköter gruvdriften – de ser i samförstånd till att tillgången hålls begränsad och priserna uppe.

Detta kanske låter som science fiction, men Bastani påpekar att Luxemburg – med sin konkurrenskraftiga skattepolitik – redan förbereder en lag som ska göra det möjligt för gruvföretag att rymdsegla under luxemburgsk flagg.

*

Enligt Bastani är den helautomatiserade utopin alltså en realistisk möjlighet.

Men att den är möjlig innebär inte att den infinner sig av sig själv. Utan medveten kamp för en fördelning av de resurser som teknologin öppnar för oss – teknologi som, påpekar Bastani, i första hand utvecklats med offentliga medel, till exempel vid NASA – fortsätter den skeva fördelningen där de rika delar på en allt större kaka, medan de fattiga kämpar om smulorna.

Inom den rådande samhällsordningen, utan ambitiös politik i annan riktning, innebär automatiseringen förmodligen uppkomsten av nya, allt mer meningslösa arbeten så att folk hålls sysselsatta och business as usual kan fortgå.

Att kapitalismen utmanas av den teknologiska utvecklingen syns, menar Bastani, bland annat i att ingrepp som tidigare uppfattats som främmande för en sund marknad plötsligt införs och lobbas igenom av storföretag och övriga kapitalistiska institutioner: slutna produktarkitekturer (Apple), åtstramningar i upphovsrättslagarna och aktivt stöd av monopol.

Ett minst lika kraftfullt medel mot en djärv omfördelningspolitik hittar vi i föraktet mot "slöfockar", "soffliggare", ""konstnärer"", "socialparasiter" och andra dagdrivare.

Men om vi tänker, handlar och röstar i den riktningen, då menar Bastani att vägen ligger öppen för oss att, med Marx ord, träda ut ur nödvändighetens sfär och in i frihetens.

*

"Men kan livet vara värt att leva i en värld av dagdrivare? Får vi någonting alls till stånd utan marknadens piskor och morötter? Gör vi något alls om vi inte måste?"

Det kan vi kanske inte veta innan vi provat på det. Men historien bjuder på hoppingivande exempel på dylika ansamlingar av dagdrivare.

I Antikens Aten var de fria männen befriade från arbete. Arbetet utfördes istället av slavar, vilket är fullständigt vidrigt, men för just detta resonemang skjuter vi detta missförhållande åt sidan – slavarna kunde i princip ha varit robotar. Det viktiga är att de fria männen inte arbetade.

Istället för att arbeta fördrev de fria männen sina dagar på torgen. De spelade och slöade säkert en hel del, men skapade också, skapade i själva verket rätt så mycket.

Till exempel skapade de demokratin, lade grunden för den västerländska filosofin, historieskrivningen, medicinen, naturvetenskaperna, dramatiken, lyriken och skulpturkonsten.

En sådan koncentration av skaparkraft har aldrig funnits någon annanstans på jorden.

Var atenarna så fulla av pliktkänsla att de arbetade fram allt detta i sitt anletes svett fast de inte alls var tvungna till det? Det tror jag inte. Jag tror tvärtom att friheten och den fria samvaron var den jordmån som möjliggjorde denna blomning.

*

I Arthur C. Clarkes 2001 – En rymdodyssé tar den artificiella intelligensen HAL över ett rymdskepp, i en skräckvision för vad logiska slutledningar kan leda till i avsaknad av samvete och medkänsla.

Clarke trodde på det mänskliga. Och trots HAL, trodde han också på teknikens frigörelsemöjligheter. Själv har jag för mycket pessimism i mig för att fullt kunna tro på Bastanis visioner. Men man måste ändå välja en riktning. För riktningen citerar Bastani Clarke, och det är ett vackert citat:

”The goal of the future is full unemployment, so we can play.”

I andra avsnittet av podcastserien Framtidens människa diskuterar Viktor Granö AI och automatisering med Isabella Holm, expert på digital förändring.

Läs också