Hoppa till huvudinnehåll

När pesten kom till Åbo

Vad vi kan lära oss av tidigare epidemier i Finland

På 1600-talet drabbades Åbos befolkning flera gånger av pesten. Då trodde man att det var guds straff för att man rubbat harmonin i samhället. Idag vet vi bättre – eller gör vi? Följ med på en historieresa flera hundra år tillbaka i tiden, läs hur myndigheterna tänkte då och vad människorna gjorde. Är vi så annorlunda idag?

Året är 1349. Ett skepp flyter omkring längs den norska kusten.

Men något är fel.

Hela besättningen är död. Kroppar ligger längs med fartygets däck och liken har stora, varfyllda bölder. Stanken är hemsk.

Kropparna och skeppet förs till en hamn i Bergen, men med dem kommer en oinbjuden gäst.

Pesten har kommit till Norden.

Fakta om pesten

  • Pest är en infektion som orsakas av en bakterie som finns bland gnagare. Vanligtvis är det råttor som sprider sjukdomen till människan via loppor.
  • Infektionen kan leda till olika pesttyper, som blodpest, böldpest och lungpest.
  • Pest är en plågsam sjukdom. Symptomen kan vara hög feber, frossa, kräkningar, diarré, bölder och blodig hosta.
  • Pestutbrott kännetecknades tidigare av omfattande och snabb spridning. Lungpest leder till exempel till upphostningar och sprids via luften.
  • Pest behandlas främst med antibiotika. Obehandlad har pesten en mycket hög dödlighet. Lungpestens förlopp är särskilt snabbt och dödligheten nästan 100 procent utan behandling.
  • Pest associeras ofta med pandemier. Det mest kända pestutbrottet är digerdöden, som härjade runtom i världen i mitten av 1300-talet. Allra värst var läget åren 1347–1353. Mellan 30 och 60 procent av Europas befolkning dog i pandemin.
  • Pest finns fortfarande i flera delar av världen – åren 1989 till 2003 rapporterades drygt 38 000 fall och knappa 3 000 döda.

Källor: WHO, den svenska folkhälsomyndigheten, boken A Pest in the Land: New World Epidemics in a Global Perspective.

Men det är inte Norden vi ska prata om nu, utan om hamnstaden Åbo, som i början på 1600-talet hade en befolkning på ungefär 3 500 personer.

Varför just Åbo, kanske någon funderar?

Jo, för att pestens närvaro åren 1657 och 1710-11 är de mest dokumenterade fallen av en epidemi i Åbo. Dessutom är Åbo Finlands äldsta stad och var länge maktens centrum när vi ännu hörde till det svenska riket.

Och den person som ska lotsa oss genom denna del av historien är ingen mindre än forskaren i arkeologi och finsk historia vid Åbo universitet, Veli Pekka Toropainen.

en man sitter i brun murrig kostym i en fåtölj
Har du satt dig bekvämt? Det har åtminstone Veli Pekka Toropainen. Han forskar i finsk historia och är särskilt insnöad på 1600-talet. en man sitter i brun murrig kostym i en fåtölj Bild: Yle/Jasmine Urwäder historiker (forskare),veli pekka toropainen

Dessa dokumentationer från 1600-talets Åbo berättar om myndigheternas agerande, om enskilda personers livsöden och om de förödande konsekvenserna som följde ifall du bröt mot reglerna.

Går det att dra paralleller mellan dåtidens pestutbredning och dagens spridning av coronaviruset? Kan vi lära oss något från tidigare epidemier i Finland? Det ska vi ta reda på!

Men först ska vi se hur Åbo reagerade på pesten på 1600-talet.

Den kom sjövägen - och den måste stoppas!

Det har funnits flera epidemier i Åbo under 1600-talet. Man vet inte källan till de äldsta epidemierna, men året 1636 vet man att den åtminstone kom sjövägs.

Man visste redan här i Åbo att pesten härjade i Europa, så för att undvika att smittan skulle sprida sig hit fick fartygen sitta i karantän i 40 dagar ute i skärgården. Man klippte då alltså av möjligheten för dem att komma in i staden.

Smittan fanns också på landsbygden. Det märkte man ifall någon hade dött i pesten och det plötsligt blev svårt att betala skatt.

Men städerna övervakades av rådet. Och till städerna ville man inte ha smittan.

Därför skickade man till olika länsmän som bodde vid stora vägar i Nyland, Tavastland, Satakunda och Österbotten att alla som kom resande därifrån fick stanna kvar i exempelvis Pemar och inte skulle tillåtas komma närmare.

Ville någon komma in till staden måste man ha ett intyg med sig där det stod att man inte kommer från besmittade områden. Och om någon vill resa bort från Åbo fick man stanna kvar på det ställe man reste till. Man fick alltså inte då komma tillbaka. Man försökte isolera hela staden på det sättet.

Fartygen övervakades, och till skillnad från idag fick man med några dagars förvarning veta ifall pesten slagit rot i någon annan hamnstad runt Östersjön. Men på ett eller annat sätt kom också pesten till staden, och då fick man ta till nya åtgärder.

Pesten är här - rädda folket!

Om ett skepp hade pesten med sig fick inte besättningen ta iland. Det här betydde att de oftast dog allihopa.

Men stadsgårdarna var också byggda isolerade från varandra med både staket och port. Så om någon i en gård hade blivit smittad spikade man fast alla fönster och dörrar - förutom en dörr, som en vaktande kvinna eller man hade nyckel till.

Sedan fick alla inneboende stanna på gården, tills det gått 40 dagar sedan det sista dödsfallet.

Böldpesten dödade ganska snabbt, så om man var instängd i 40 dagar var man nog ganska säker på att alla hade haft den redan då på gården.

För att inte sprida smittan skulle friska människor ta sig ut ur staden. Man tömde helt enkelt staden på folk på den tiden för att undvika smittan.

En del seglade till exempel till Viborg eller Helsingfors, men pesten var ju överallt naturligtvis, så det var ingen bra idé.

Berättelsen om Knut Hallis och den lilla gossen som överlevde:

En rik borgare vid namn Knut Hallis rodde till Hirvensalo eftersom han hade en lantgård där. Men han och hans följe tog pesten med sig, och alla utom en liten gosse dog.

Gossen tvingades bo på lantgården i tre veckor med liken. Han var så pass liten att han inte kunde komma bort därifrån. Lantgården omringades av skog och på den tiden kunde man bara ta sig dit genom att ro eller segla.

Men det fanns proviant; mat och vatten, och man hittade honom sedan efter tre veckor. Då märkte man att hela familjen, och tjänstefolket som var med honom, hade dött och att han var den enda överlevande.

"Olof, hur går det där borta på andra sidan staketet?"

Trots att det nu var förbjudet att röra sig utan lov på gatorna kunde man ändå kommunicera med varandra.

Åboborna hade en sådan vana att om det var förbjudet att gå på gatan eller utanför gården kunde man alltid stå på gårdsplanen och ropa över staketet eller diskutera med grannen. Man kunde inte få sådant att sluta. Folk ville veta vad som hände.

En del försökte förstås också bryta sig ut från gårdarna. Ifall ingen var sjuk på gården fick man betala höga böter.

Men om någon var sjuk hade bödeln, stadens anställda som utförde straff, rätt att utan rättegång avrätta män och piska kvinnorna och jaga bort dem ur staden.

Människor undvek faktiskt att sällskapa då. Även efteråt. Man var rädd för sjukan och döden.
karta över 1600-talets åbo - ritad bild
När pesten härjade på Ryssbacken, nuvarande Universitetsbacken, hade man en tillfällig begravningsgård utanför Tavasttullen, som här syns på bilden som en mur runt staden. Bönder från landsbygden var så rädda att porten nästan låg helt öde flera månader efter att pesten hade tynat bort. karta över 1600-talets åbo - ritad bild Bild: Bild Åbo museicentral. Pesten,pest,Åbo

Smittade kunde behandlas grymt - slängas tillsammans med liken på gatorna

Som nämnts tidigare dog de flesta som smittades av pesten.

Men vad skulle man göra med kropparna? Många släktingar och vänner var så rädda för pesten att de inte ville begrava sina döda.

Så man kastade lik utanför gården, till gatan. Man kunde också kasta sjuka, men levande människor i likhögarna. Det hände också här i Åbo.

Sedan avlönade man fångar att sköta om liken och föra dem till gravarna. Det var oftast kvinnor som tog på sig uppgiften och under en viss tid på eftermiddagen kom de till gatorna och tog hand om liken.

Då hördes ljud från skällor som varnade folket.

Pesten var "Guds vrede"

På 1600-talet var begreppet harmoni viktigt. Det betydde att man inte ska synda medan man lever, eftersom guden då är nöjd med människorna.

Men det räckte med att en enstaka människa syndar, så får alla betala för det. Då bryter man harmonin och får betala med gudens vrede. Det kunde då vara krig, hungersnöd eller pest som guden skickade för att man skulle komma tillbaka till hans famn. Man trodde faktiskt att pesten var guds hämnd för syndernas skull när den kom till staden.

Så för att bli kvitt pesten skulle man såklart besöka gudstjänsten och be för att harmonin ska återvända.

Men man tog också till andra åtgärder, som faktiskt visade sig vara lyckade, trots att man då trodde att pesten kom från luften och inte från loppor som spred sig via råttorna i staden.

Någon som känner till begreppet "social distansering"? Det införde man också då.

Man trodde att pesten kom från luften och att det fanns en dimma som kallades "miasma" i luften som smittade. Så när man höll avstånd till andra var det faktiskt helt möjligt att man inte blev sjuk.
en pestdoktor som hade en dräkt på sig som liknar en fågel
Ser den här figuren bekant ut? Så här såg många pestdoktorer ut förr i tiden. Eftersom man trodde att smittan spreds via den äckliga lukten kunde goda dofter av örter och liknande hålla smittan borta och då stoppade doktorerna örter i sina masker, för att inte bli smittade. en pestdoktor som hade en dräkt på sig som liknar en fågel Bild: CC BY 4.0 by Wellcome Library, London. Wellcome Images Pesten,pest,pestläkare

Man målade också svarta eller vita kors på porten till gårdarna där smittan hade bekräftats. Då kunde alla veta att de skulle undvika området.

Områdena vaktades också av kvinnor och män, de samma som hade nycklarna till gårdarna, för att kunna ge mat och läkemedel till de drabbade familjerna.

På gårdarna fick man bränna tjära inomhus och utomhus. Även enbuske och svavel bland annat. Man rökte också kläderna. Och eftersom det var loppor som spred sjukan, blev man faktiskt kvitt dem på det sättet.

För att andra sedan skulle veta att du blivit frisk och hade rätt att gå ut igen på gatan, skulle män bära en vit käpp och kvinnor ha något vitt linne på huvudet.

Då visste andra att de möter en tillfrisknad människa som faktiskt har rätt att vara ute.

När dödligheten sedan minskade och nya fall uteblev visste man att pesten var över för den här gången.

23 december 1657: "Gudskelov, nu finns det inga döda och insjuknade mera"

När epidemin år 1657 var över hade 240 människor dött och 78 gårdar blivit smittade. På den tiden var Åbos befolkning kring 5 000.

Några tiotals år fram i tiden, 1710-11, hade befolkningen vuxit till 8 000. Men under den epidemin dog ungefär 2 000 Åbobor, vilket var nästan en fjärdedel av befolkningen.

Men det var lika häftigt i Viborg och Helsingfors – nästan hela Helsingfors ödelades av pesten då.

Efter det försvann pesten från Norden och kom aldrig tillbaka igen. Inte i form av en epidemi i alla fall.

“Men för ungefär 100 år sedan, när Finland var en del av Ryssland och det ryska riket, hade man en liten epidemi av böldpest i Odessa i Svarta Havet. Då reagerade man ganska snabbt, så under året 1913 avlivade man 10 000 råttor och nästan 1 000 duvor här i staden. Då visste man redan att de djuren spred lopporna.”

Förr kunde man ganska enkelt stänga ut smittan via havet - idag hann vi inte ens reagera på grund av flygen

Så vilka paralleller kan vi dra mellan pesten på 1600-talet i Åbo och covid-19 idag?

Toropainen nämner ovissheten, som både fanns då och som finns nu. Vi tror oss veta vad som förorsakat covid-19, men det finns inget vaccin. Då visste man ingenting, men trots det har vi både då och nu infört begränsningar i människors liv.

Då skulle man stanna inomhus i 40 dagar, idag talar vi om två veckor i karantän. Då fick knappt någon röra sig utomhus, idag ska till exempel åldringar ogärna röra sig ute bland folk.

Samtidigt var hygienen viktigt såväl då som nu. Dessutom fick man inte heller då resa utomlands, när pesten härjade.

Men precis nu som då finns det folk som inte vill följa rekommendationerna, eller begränsningarna. Folk som inte vill känna sig frihetsberövade.

Det fanns också fall där familjen begravt någon i hemlighet. Det gjorde man för att man inte ville att myndigheterna skulle veta att sjukan fanns på gården. Familjen ville vara fri och umgås med alla andra.

En stor skillnad är förstås att vi inte får några dödsstraff och piskningar om vi bryter mot rekommendationerna.

Straffen är ju annorlunda. Nu får man inte ens böter, eller kanske någon har fått det vid Nylands gränser. Men då var det ju dödsstraff och avvisande av staden som gällde. Kan hända att det skulle fungera bättre idag också om man fick säg 1000 euro i böter om du kör på vägen utan lov.
en man bläddrar i en gammal bok
Som historiker och släktforskare måste man acceptera att en del av oss kommer att dö under varenda epidemi, säger Toropainen. en man bläddrar i en gammal bok Bild: Yle/Jasmine Urwäder historiker (forskare),veli pekka toropainen

En annan stor skillnad är enligt Toropainen själva sättet man reste på då och hur vi reser nu samt sättet smittor sprids på.

På 1600-talet fick man brev. Då kunde man reagera innan smittan kom i närheten, eftersom det tog några dagar för ett skepp att resa över Östersjön. Men nu förstod vi ju inget alls. Man visste att viruset fanns i Kina, men eftersom man flyger från ena ändan till andra spred det sig så snabbt att vi inte ens hann reagera.

Man undvek flera epidemier på 1600-talet genom breven och begränsningarna som infördes på skeppen.

Men då kunde man inte ens tänka tanken att låta smittan spridas, även om det skulle ha varit mässling eller något annat, eftersom den dödade så pass mycket folk.

Vad kan var och en av oss ta med sig från den här tidens epidemier?

- Kanske att man måste lita på myndigheterna och göra just precis som de säger. När man avgränsade områden år 1657 på grund av pesten och de som var friska flyttade bort från Ryssbacken i början av epidemin och de insjuknade gårdarna stängdes, så spreds sig sjukan inte över hela staden, utan stannade i närheten.

Men Toropainen lyfter också fram en krass verklighet, som vi inte kommer undan, då det gäller epidemier.

- Som historiker och släktforskare måste man också acceptera att en del av oss kommer att dö av varenda epidemi - det kan inte hjälpas. Det kommer alltid komma en ny epidemi som dödar människor.