Hoppa till huvudinnehåll

"Visst grämer det nu i efterhand – att jag inte ens försökte"

Catarina Svenlin krossade glastak och var en av Finlands första damstjärnor inom lagidrott – ledde landslaget till historisk EM-plats, men fick aldrig uppleva karriärens höjdpunkt

Under toppen av karriären väckte Catarina Svenlin stor uppmärksamhet var hon än rörde sig. Hon var den första kvinnan att väljas till årets volleyspelare i Finland och ledde landslaget till ett historisk EM 1989 – men drömmarna om mästerskap och proffsliv utomlands grusades kort senare. Nu är hon mamma till två av de största framtidslöftena inom finländsk idrott.

Catarina Svenlin finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Den avgörande kvalturneringen till EM 1989 spelades i Wien.

Finland hade förlorat stort mot den kommande EM-fyran Bulgarien i turneringens första match. Det stod redan då klart att matchen mot värdnationen Österrike skulle bli avgörande.

Det blev en thriller. Efter fyra set stod det 2–2 – men med kniven mot strupen lyckades Finland riva upp en några poängs lucka i slutet av femte set. Då var det Catarina Svenlins tur att serva.

– Händerna darrade då jag servade de sista bollarna. Jag var orolig om de ens går över nätet. Det var så spännande, medger Svenlin för Yle Sporten över 30 år senare.

Men Svenlin – och resten av landslaget – pallade för trycket. Finland vann med 3–2 och säkrade sin plats i ett EM-slutspel för första gången sedan 1977, då Finland varit med automatiskt som värdnation.

Efter matchen mot Österrike slog damerna ännu Belgien med klara siffror i Wien. Det visade sig bli Svenlins sista landslagsmatch där något stod på spel.

Axeln hade sagt upp kontraktet.

Damlandslaget kallade “ett år för tidigt”

Det var närmast en slump att Catarina Svenlin överhuvudtaget fick upp ögonen för volleyboll som barn.

”Av någon anledning”, som hon själv beskriver det, valde hon att börja friidrotta för Vaasan Vasama istället för Vasa IS – och det var för samma förening som hon i nio-tio-års ålder började spela volleyboll.

– Om jag minns det rätt så spelade både min tränare och min mammas pojkvän volleyboll så det blev naturligt att pröva på också det, berättar Svenlin.

Friidrottaren visade sig vara en naturbegåvning på volleybollplanen. Men i Vasama kom man inte undan med bara det.

– Vi hade en ganska strikt tränare och man kan säga att det inte kom på tal att missa någon träning för en skolfest, till exempel. Så vi var tillsammans med lagkamraterna mest hela tiden. Vi gick och åt pizza tillsammans efter varje hemmamatch, berättar Svenlin och tillägger med ett skratt:

– Och ett av mina varmaste minnen från den tiden är när vi en gång efter en bortamatch vågade oss ut på en öl eller cider med laget.

Catarina Svenlin.
Catarina Svenlin fick fira fyra FM-guld på raken med Vaasan Vasama mellan 1986 och 1989. Catarina Svenlin. Bild: Tuomas Pelto / Lentopalloliitto porträtt,Catarina Svenlin

Svenlin började så småningom stiga fram som lagets klara stjärna. Redan innan Vasama ens hunnit stiga till ligan hade damlandslaget redan frågat om den då 17 år unga Vasatjejen skulle vara intresserad av att spela för dem.

Då hade hon redan hunnit spela i flicklandslaget i ett år.

– Men jag tyckte att det var lite för tidigt. Jag kände mig inte redo ännu.

Året därpå, 1983, tackade Svenlin ja. Den dåvarande landslagstränaren Lasse Silver från Euran Raiku valde ändå att skynda långsamt med sin 18-åriga talang.

Då tränaren dessutom drog hemåt i landslagsuttagningarna fick spelare som Svenlin nöja sig med att nöta bänk. Tre år senare, 1986, tog Seppo Pulkkinen över.

– Efter det minns jag inte att jag skulle ha fått vila en endaste stund, säger Svenlin med ett skratt.

Seppo Pulkkinen har gjort en fantastisk karriär som tränare – inte bara inom volleyboll. Våren 2014 lotsade han Happee till ett FM-guld i innebandy.

Flera spelare från Eura fick lämna landslaget och samtidigt började truppen ta stora kliv framåt. Det gjorde också landslagets stora stjärna Svenlin, som blev vald till årets damspelare både 1986 och 1987.

– Vi gick framåt och blev mer samspelta för varje turnering. Efter att Pulkkinen kom in var vi så gott som samma spelare som togs ut till varje samling och det började synas att vi blev bättre, säger Svenlin.

– Just kvalet 1989 kände vi redan att vi faktiskt kan gå hela vägen.

Skadan som satte stopp för allt

Den avgörande kvalturneringen blev en succé för landslaget. Men samtidigt började Svenlin känna att allt inte riktigt är som det ska.

– Efter kvalet var jag ännu med på något läger, men jag märkte att axeln inte alls höll. Jag visade upp den i Helsingfors och budet var att om jag vill fortsätta spela på toppnivå så måste den opereras. Det var någon nerv som var i kläm.

Det blev inte något EM, utan istället opererades Svenlin strax efter att turneringen spelats klart.

– Hälsan fick gå först, säger hon.

– Men visst grämer det nu i efterhand. Att jag inte ens försökte. Kanske jag hade kunnat spela om de hade gett mig någon spruta eller om jag ätit värkstillande medicin. Det var ett svårt beslut. Jag ville ju spela.

Operationen innebar också att det inte blev något proffsliv.

– Alla spelare i damlandslaget spelade i den inhemska ligan och var alltså amatörer. Ingen livnärde sig på volleybollen. Men just då sommaren 1989 hade jag fått ett erbjudande från Italien, berättar Svenlin.

Då damlandslaget kvalade in till EM 2019 var det den första gången Finland gjort det sedan 1989.

Det var det tidigare Italienproffset Jouni Parkkali som hade fått höra att några klubbar på allvar var intresserade av Svenlins tjänster.

– En förening ringde till och med upp mig, men jag fick förklara för dem att min axel skulle opereras och att det inte var aktuellt just nu, säger Svenlin.

Rehabiliteringsperioden var nämligen tio månader lång.

– Även om jag bara var 25 så tänkte jag att det inte är värt det. En operation kan bli flera operationer, man vet aldrig. Så det har harmat lite i efterhand. Det skulle ha varit roligt att spela i Italien, medger Svenlin.

Att följa med lagkamraterna från läktarplats nästa säsong var tungt. För tungt.

– Det var svårt. Då jag dessutom flyttade ner till södra Finland beslöt jag att det fick räcka. Att min elitsatsning var över.

Volleyboll
Volleyboll Bild: Tomi Hänninen volleyboll

Helt slut tog det ändå inte där. Efter att ha flyttat till Borgå började hon styra upp spel i hobbysyfte – men då en tidigare lagkamrat hörde av sig blev det trots allt en comeback i division 1 och Helsingforslaget “Hesa”.

Laget steg till ligan efter bara ett år, men Svenlins sejour i laget blev lika kortvarig. Efter det blev det ännu korta svängar i Reso, Kotka, Pieksämäki och Nyslott innan karriären tog slut efter ligasäsongen 1998/99.

Sammanlagt blev det 357 ligamatcher och 110 landslagsmatcher.

– Höjdpunkten var absolut kvalturneringen i Wien.

Krossade glastaket

Efter succékvalet i Wien valdes Svenlin som första damspelare någonsin till årets volleybollspelare i Finland.

– Visst kändes det fint. Men ärligt talat blev jag lite överraskad. Själv tycker jag att jag spelade bättre året innan, säger Svenlin och förklarar:

– Åren då jag vann priset för årets damspelare (1986, -87) studerade jag ännu till idrottsinstruktör i Solvalla, så jag hann bara träna i samband med matcherna på veckosluten. Men efter att jag blev klar därifrån tycker jag att jag gjorde min bästa säsong.

Catarina Svenlin valdes tillsammans med Tiina Nurminen, Sari Korpi och Maarit Tähtinen till den finländska volleybollens Hall of Fame år 2016.

Svenlin krossade ett glastak då hon fick ta emot priset. Efter att hon slutade i landslaget talade hon också ut om hur ojämlika förhållanden dam- och herrlandslaget hade – något som inte uppskattades från förbundshåll.

– Under åren i Borgå kom förbundets ordförande och försökte läxa upp mig. Han var inte nöjd eftersom jag sagt som det var. Han tyckte att de visst satsat mer på damlandslaget just den sommaren. Då blev jag ganska besviken, säger Svenlin.

– För vi hade inte samma förutsättningar som herrarna. Vi spelade kvalmatcherna och några enstaka turneringar. Jag spelade sju år i landslaget och har 110 matcher på kontot. Många herrar har mycket mer än det. Men kanske det är för att herrarna gått till EM oftare.

Svenlin talade ut om de ojämlika förhållandena redan då Sportmagasinet besökte Vasamas träningar år 1986. Se inslaget här:

Stjärnstatus utomlands

Under stjärnåren i slutet av 1980-talet uppmärksammades Svenlin stort i pressen var hon än rörde sig. Framför allt i Sydeuropa. Till och med till den grad att hon i tidigare intervjuer dragit paralleller till sexuella trakasserier.

Men riktigt så allvarligt var det nog inte, intygar hon nu.

– Visst gillade de att fota mig, men mest var jag nog förundrad över varför de ville fotografera just mig. Vi var ju ändå många i laget som var långa och blonda, säger Svenlin och tillägger:

– Men inte skulle jag säga att det var sexuellt störande på något vis. Mer så där som man kunde förvänta sig att det är för idrottsstjärnor – lite som Ringa Ropo uppmärksammades i Finland vid samma tider.

Utlandsresorna med landslaget var tvärtom det man såg mest fram emot som ung volleybollspelare.

– Man har fått se så mycket. Vårturneringarna i Montreux tycker jag var härliga. Vi fick åka upp i bergen och spela mot stornationer som Kuba. Ett år spelades en turnering i Israel och då fick vi besöka städer som Jerusalem och Betlehem, vilket man aldrig annars kunde drömma om.

Hemma i Finland väntade vardagen. Utan lön fick spelarna hitta andra inkomstkällor och inte ens en stjärna som Svenlin var något undantag.

– Trots att jag är idrottsinstruktör så har jag jobbat som lärare i många år. Jag var klasslärare i Vasa, Borgå och Sibbo. I Nådendal hade jag hand om ett gym och drog också motionsgrupper. I Kotka var jag igen klass- och gymnastiklärare. De senaste åren har jag varit eftisledare här i S:t Michel.

– Det var meningen att det bara skulle vara i några år, men nu har jag jobbat här i tolv år. Jag verkar trivas med barn, säger hon och skrattar.

Den finländska idrottens superfamilj

Svenlin har själv tre barn, varav de två tonårsdöttrarna håller på att slå igenom i sina respektive grenar. Jasmin Kähärä hör till Finlands största skidtalanger medan Jessica Kähärä är ett av landets stora friidrottslöften.

Och frågar man mamma Catarina skulle de hålla måttet även inom volleyboll.

– Ännu för tio år sedan höll de båda på med såväl skidåkning, friidrott, fotboll som volleyboll. Men det blev för mycket. Så volleybollen föll bort först, säger Svenlin.

– De har sagt att jag var lite för sträng, men de var faktiskt jätteduktiga. De kunde mäta sig med vem som helst. När vi var med Jessica och tittade på en Power cup-match för några år sedan grämde hon sig över hur dåliga alla var på plan. Hon skulle minsann ha plockat alla bollar!

Jasmin Kähärä.
Jasmin ... Jasmin Kähärä. Bild: Petri Vironen / Yle porträtt,jasmin kähärä
Jessica Kähärä skrällvinnare i höjd.
... och Jessica Kähärä. Jessica Kähärä skrällvinnare i höjd. Bild: Vesa Pöppönen / AOP höjdhopp,friidrott,Jessica Kähärä

Både Jasmin och Jessica har redan flyttat hemifrån. Jasmin Kähärä, 19, bor i Vuokatti, där hon förhoppningsvis kan fira studenten ännu i vår, medan Jessica Kähärä, 18, flyttat till Jyväskylä. Allt för att kunna satsa på idrotten.

– Så nu är det bara yngsta sonen som bor hemma. Det känns ganska konstigt, då mannen för honom till alla träningar, medger Svenlin.

Som mamma kan hon glädjas åt att barnen har tagit skolan på större ansvar än hon själv gjorde under sina aktiva år.

– Jag tränade massor. Spelandet var viktigare för mig än skolan. Mina barn är mycket bättre på att kombinera skolgången med idrottandet. Själv var jag ungefär 600 timmar borta från skolan varje vår i gymnasiet på grund av landslagsuppdragen, berättar Svenlin.

Även om det kan kännas vemodigt att döttrarna redan flyttat ut har hon istället hittat tid för volleyboll igen.

– Jag spelar med ett gäng killar någon gång i veckan och så har jag börjat träna lite också, berättar Svenlin.

– Mikkelin Passarit har redan länge bett mig hjälpa till, men jag har inte haft tid tidigare. Nu har jag sagt att jag kan komma och titta lite, så jag är med som hjälpledare för deras 11-12-åringar en gång i veckan. Det har varit ganska roligt.

Catarina Svenlin kommer in på placering 50 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Foto: Timo Hämäläinen / IS / Lehtikuva, Tomi Hänninen / Yle, Tuomas Pelto / Volleybollsförbundet