Hoppa till huvudinnehåll

När Patrik var 19 år fick han blodförgiftning och tvingades amputera båda benen: ”Jag tar inte livet som en självklarhet längre”

Porträttbild av Patrik Saari.
Patrik har överlevt både cancer och en allvarlig blodförgiftning. Porträttbild av Patrik Saari. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Patrik Saari

Patrik har överlevt både cancer och en allvarlig blodförgiftning. Kriserna han gått igenom har fått honom att omprioritera vad som verkligen är viktigt i livet.

Patrik satt på en föreläsning när han plötsligt blev illamående. "Magsjuka" tänkte han och gick till toaletten för att spy.

Men det här var ingen vanlig släng av illamående.

Ungefär ett dygn senare vaknade Patrik upp på intensiven i Helsingfors. Då hade amputationen av hans två underben redan genomförts.

Det är inte många signaler som går fram innan Patrik svarar. Så här görs de flesta intervjuer i dagsläget, på tryggt avstånd per telefon.

Vi börjar med att enas om att världen verkligen är upp och ner. På bara några veckor har samhället och våra liv förändrats och något slutdatum för coronapandemin finns ännu inte.

Men trots att Patrik av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar är han inte särskilt oroad. Det här är inte hans första kris.

– De flesta som på något sätt blivit hotade till livet, på grund av sjukdom eller annat, har tvingats omprioritera och fundera på vad som verkligen är viktigt, säger han.

Trots sin unga ålder har Patriks värld förändrats i grunden ett par gånger redan.

I den åldern är det inte så lätt att beskriva sina känslor eller känna empati

Som femåring fick han diagnosen leukemi. Det började med ett envist näsblod som inte ville ge med sig och efter flera undersökningar kom svaret: blodcancer.

Behandlingar inleddes och under flera år kämpade Patrik mot sjukdomen. Han blev bättre en tid men cancern kom tillbaka.

– Grundskolan och speciellt lågstadiet var jobbigt. Jag hade många mörka tankar och kände mig ensam och annorlunda, säger Patrik.

Klasskompisarna, som fortsatte leva sina liv som förr, hade svårt att förstå hans situation.

– I den åldern är det inte så lätt att beskriva sina känslor eller känna empati, säger Patrik.

Men år för år blev det lättare. Patrik friskförklarades, gick ut grundskolan och sökte därefter in till djurskötarlinjen vid Axxell i Kimito. Nu skulle allting bli bra, tänkte han.

Men ungefär halvvägs in i studierna kom nästa stora motgång.

Benen gick inte att rädda

Det började med ett illamående som överrumplade honom under en lektion i skolan. På vingliga ben lyckades han ta sig till skolans internat och ringde sin pappa som satte sig i bilen för att komma efter sin son.

Av resan till Helsingfors minns Patrik inte mycket.

– Bara att det snöade och att jag var alldeles durrig i huvudet, säger Patrik.

En natt tillbringade han hos sina föräldrar innan de insåg att den förmodade magsjukan var någon annat och ringde efter hjälp.

Väl framme på sjukhuset konstaterades att Patrik hade fått allvarlig blodförgiftning*. Hans undre ben gick inte längre att rädda och läkarna tvingades amputera.

– När jag vaknade kände jag ingenting. Min kropp var helt förlamad så när läkaren berättade vad som hade hänt tänkte jag bara: “Jaha, det är därför jag inte kan känna mina ben”.

Patrik Saari utomhus i sin rullstol.
- Jag har definitivt inte bara svalt motgångarna utan att tugga, säger Patrik. Patrik Saari utomhus i sin rullstol. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Patrik Saari

Varifrån blodförgiftningen kom har ingen ett säkert svar på.

– Kanske var det något djur som bet mig i skolan, men ingen vet.

Ibland har han känt sig bitter över allt det som drabbat honom.

– Jag har inte valt det här och jag har definitivt inte bara svalt motgångarna utan att tugga. Ibland har det varit riktigt tungt och komplicerat.

Tillbaka till skolan

Cancern och blodförgiftningen har påverkat Patrik i grunden. Hur han tänker, lever och prioriterar. Men trots allt det som varit svårt har han fortsatt framåt.

– Blodförgiftningen var i januari, sedan började rehabiliteringen under våren och på sommaren började jag gå med hjälp av proteser.

En termin missade han, sedan var han tillbaka i skolbänken.

– Jag tror att mina klasskompisar var förvånade när jag kom tillbaka. De gav mig ett väldigt stort psykiskt stöd.

För dem vågade han också berätta om det som hänt, vilket i sin tur ledde till att folk i hans omgivning började ty sig till honom.

– Att jag vågade vara öppen med min bakgrund och vad som hänt mig öppnade också andras ögon. De började dela med sig av sina tankar och upplevelser och jag blev en lyssnare. Det är en fin sak om folk känner att de kan ty sig till mig, säger Patrik.

När man går igenom något tungt lär man sig prioritera

Han påpekar att han inte exakt kan förstå vad någon som lider av till exempel svår migrän eller diabetes går igenom.

– Men jag kan ta emot andras sorger och lyssna. Jag hoppas att det har gjort mig mer empatisk.

Patrik säger också att han inte längre tar livet som en självklarhet. Därför har inte heller den rådande coronakrisen satt honom i gungning.

– När man går igenom något tungt lär man sig prioritera. Vad är egentligen viktigt? För mig räcker det med att grundpelarna i livet finns där. Att jag har tak över huvudet, mat på bordet och inga desto större krämpor.

Han hoppas att den kollektiva och globala krisen kan få samma effekt på dem som tidigare haft väldigt höga krav på lycka.

– Jag tror vi skulle må bra av att skruva ner våra förväntningar och ta dagen lite mer som den kommer.

Själv är han försiktig och följer myndigheternas råd, men rädd är han inte.

– Mina livserfarenheter har gjort mig beredd på hemskheter.

Patrik Saari i sin rullstol fotad bakifrån.
Patrik Saari i sin rullstol fotad bakifrån. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Patrik Saari

I dagsläget har han ett mellanår och funderar vidare på vad han ska göra. Han fick sin examen från Axxell precis som planerat, men det visade sig vara svårt att utföra jobbet som djurskötare i praktiken.

– Stå nu sen där med två proteser på en bondgård!

Nu har proteserna dessutom ersatts av en rullstol eftersom det uppstod komplikationer.

– Det är väldigt känsligt för mig. I rullstol ser man tydligt att jag inte har några underben.

Om rullstolen blir en ständig följeslagare eller inte återstår att se.

– Tillsammans med protesmekanikern är vår plan att jag ska kunna börja använda proteserna igen så fort det är möjligt. Vi får se hur det blir.

Patrik försöker att inte bekymra sig för det som komma skall. Man kan ändå inte planera för mycket eller ha en aning om vad som ska hända.

En olycka eller världsomspännande pandemi kan bli verklighet. Men så kan också en botad cancer och ett nytt hopp om livet.

Uppdatering 22.4 kl. 10.04:*Blodförgiftning är en ålderdomlig benämning. I dagsläget kallas tillståndet sepsis. Eftersom Patrik själv använde termen blodförgiftning under intervjun är det den benämningen som används här.

Nyligen publicerat - X3M