Hoppa till huvudinnehåll

Kia Svaetichin: Jag har inte JOMO jag har karantäns-FOMO

Portätt av Kia Svaetichin
Kia Svaetichin är programledare för den nya kulturpodden Sällskapet. Portätt av Kia Svaetichin Bild: Tage Rönnqvist / Eva Lingon podcast,Sällskapet

Kia Svaetichin är programledare för Svenska Yles nya kulturpodd Sällskapet. Hon skriver om hur hon bunkrar kultur just nu och inte har ro att ta till sig av det enorma utbudet som erbjuds.

Tiger King, Unorthodox, Dokumentärfestival på Arenan, Vigdis Hjorts nyaste bok i min ljudboksapp, sista delen av Karin Smirnoffs trilogi som pdf bränner i inboxen, artiklar jag ska läsa senare då jag ha mer tid, otroligt välgjorda radiodokumentärer och intressanta poddar lägger jag till på min “vill lyssna” -lista.

Jag hinner inte med, skriker jag (eller skriker jag bara tyst i mitt huvud?). Jag vänder mig om i sängen, blundar och drömmer mig bort.

Jag drömmer mig bort till en tid då jag hann med allt det här och lite till. Det är endast några veckor sedan, men det var innan coronapandemin kom in i våra liv, tog över och förändrade allt.

Jag mår fysiskt illa då jag tänker att jag borde läsa klart den

Sällan har det väl känts som att så här många otroligt välgjorda tv-serier, böcker, poddar, underhållningsprogram i alla former blivit tillgängliga så snabbt och samtidigt. På våra återkommande redaktionsmöten varje vardagsmorgon berättar mina kolleger om hur de ser på alla tv-serier som finns på diverse strömningssajter, hur de läser mer än de någonsin gjort, hur de har mer tid att bara sitta och tänka, hur de har tråkigt och hur de har lärt sig att virka.

Jag tar upp American Dirt, boken jag läst i snart fyra veckor, men jag har bara kommit halvvägs. Jag mår fysiskt illa då jag tänker att jag borde läsa klart den. Hur ska det gå till? Jag klarar inte ens av att läsa dagstidningen på morgonen.

Till min bestörtning har jag märkt ett avvikande beteende hos mig. Jag skippar, jag sparar, jag samlar, jag bunkrar upp, jag lägger på hög. Inte wc-papper, inte ansiktsskydd, inte konserver, inte c-vitamin, inte handsprit, inte pasta.

Jag lagrar artiklar, texter, böcker, tv-serier, filmer, dokumentärer, musik. Som fettlager på en björn efter en saftig och skön höst då det är dags att krypa i ide.

Jag får inte ens ro att orka läsa ett ynkligt, litet textmeddelande till slut. Istället sparar jag alla alster till...till vadå? Tills jag har mer tid? Tills jag har mer ro? Tills jag tycker att något är bra? Tills jag slukas av innehållet och inte kan ta mig ur för det är så bra? Tills det här märkliga tillståndet är förbi?

Mitt beteende är ett typiskt efterkrigstidsbeteende

Mitt beteende påminner om min mammas. Mitt beteende är ett typiskt efterkrigstidsbeteende. Men för mig handlar det om att spara på lektyr och underhållning.

Själv är jag född 1980 och den här coronakrisen är så nära ett krigstillstånd jag kommit. Och kanske det är så jag borde behandla den här tiden också. Som ett krig.

Min mamma är född efter att andra världskriget tagit slut och växte upp under en tid då det fanns för lite av allt. Då man var tvungen att ta till vara på precis allting. Då man alltid kokade potatis med skalet på för att få de nyttiga vitaminerna från skalet.

Då man flitigt konserverade frukt, svamp och bär. Då man sparade alla rester. Då man slängde absolut ingenting. Hemma hos mamma dricker vi fortfarande ibland ur gamla urtvättade yoghurtburkar.

JOMO (Joy of missing out) sparkade undan sin ängsliga, trånande och störda syster FOMO (Fear of missing out) redan år 2016. Men jag samlar upp FOMO:s söndersparkade ynkliga skapelse, återinstallerar den i mitt medvetande och matar den med livselixir som om den vore en tamagotchi.

Jag är löjlig, jag är ful och jag kan inte dansa men jag accepterar FOMO och kapitulerar inför det här kriget

Jag lider av fruktansvärd karantäns-FOMO då det gäller all denna underhållning som jag håller på att gå miste om.

När distansarbetsdagen är över, när vardagssysslorna är förbi, när pulsen lugnat ner sig, när barnet sover i sin säng. När klockan närmar sig midnatt. Då blir det min egen tid. Då går jag ut till växthuset. Jag stänger dörren varsamt om mig. Jag sätter på mig mina hörlurar. Jag sätter på valfri musik (just nu främst dancehall och techno) och så dansar jag i femton minuter.

Svetten rinner, benen blir trötta, jag stöter till några växter av misstag. Jag är löjlig, jag är ful och jag kan inte dansa men jag accepterar FOMO och kapitulerar inför det här kriget. Serierna och böckerna kan vänta till den här märkliga tiden är förbi. Jag känner att jag lever och jag går inte miste om någonting just där och just då.

Kia Svaetichin är programledare för Svenska Yles nya kulturpodd Sällskapet. Hon flydde till yttre skärgården för att isolera sig från coronapandemin för sex veckor sedan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje