Hoppa till huvudinnehåll

"Bristen på mänskliga möten fördjupar tystnaden omkring mig och delvis också inuti mig" Brev från ett undantagstillstånd - Kjell Westö skriver ett svarsbrev till Juha Itkonen

Författaren Kjell Westö.
Kjell Westö skriver brev från ett undantagstillstånd. Författaren Kjell Westö. Bild: Förlaget M/Niklas Sandström Kjell Westö

I september 2019 utkom boken 7 +7. Brev i en orolig tid där författarna Juha Itkonen och Kjell Westö skrev brev till varandra från hösten 2017 till våren 2019. Brev som handlade om privatlivets vedermödor, glädjeämnen och tillkortakommanden med dagsaktuella samhällspolitiska ämnen och frågor som berör författarskapets villkor. Nu, våren 2020, fortsätter de korrespondensen i varsitt fristående brev. Förra veckan publicerade vi Juha Itkonens brev till Kjell Westö, nu är det dags för Kjells svarsbrev.

Helsingfors i april 2020

Käre Juha,

Tack för ditt brev, kanske det allra finaste av de många fina brev du skrivit till mig.

Och tack också för att du tog initiativet att skriva, utan att vi den här gången övervägt saken eller konfererat dess mer.

Även om det är svårt för mig att skriva just nu – jag känner mig som motsatsen till alla de självutnämnda epidemiologerna, politologerna och makroekonomerna där ute på nätet, kristider fråntar mig alltid de sista tvärsäkra åsikterna jag till äventyrs hade – så är det här det rätta att göra.

För ja, det var jag som föreslog att vår gemensamma bok skulle heta 7 + 7. Brev i en orolig tid, men inte kunde jag ju då, sommaren 2018, föreställa mig den belägenhet vi alla skulle befinna oss i knappt två år senare.

Juha Itkonen och Kjell Westö i ett vintrigt Helsingfors på pärmen till duons bok "7 + 7. Brev i en orolig tid".
Brevkorrespondensen mellan Juha Itkonen och Kjell Westö utkom hösten 2019. Juha Itkonen och Kjell Westö i ett vintrigt Helsingfors på pärmen till duons bok "7 + 7. Brev i en orolig tid". Bild: Förlaget M Kjell Westö,Juha Itkonen

(På sistone har jag lärt mig många saker, bland annat att världshälsoorganisationen WHO för ett par år sedan skrev in en sjukdom X på sin lista över de största hoten mot mänskligheten, en sjukdom vars uppkomst och pandemiska förlopp de beskrev i detalj – och det förloppet liknar intill förväxling det som nu skett med Covid-19.

Jag är likadan som så många andra, jag vill leva i en trygghet som jag innerst inne vet att är illusorisk, jag vill förtränga, och jag vill hålla fast vid en lika illusorisk känsla av att jag är närmast osårbar och att världen är min att bruka.

Vi är mellan sju och åtta miljarder till antalet, vi som överraskats och chockats av det skedda: det är bara en mängd epidemiologer, virologer, andra läkare och framtidsforskare som på riktigt förstått att detta skulle hända.)

När året 2020 började var min roman Tritonus (som ska utkomma i augusti) skriven men inte färdigredigerad. Jag tog en paus i finslipningsarbetet och började i stället förbereda följande bok.

Det innebar att jag genast efter trettondan började gå till Nationalbiblioteket, inte varje arbetsdag – jag hade också andra uppdrag, bland annat framträdanden tillsammans med dig – men så ofta jag kunde.

Där, tätt intill Helsingfors domkyrka och snett mittemot statsrådsborgen, satt jag sedan under januari och februari och halva mars, medan viruset härjade i Wuhan och Hubeiprovinsen och sedan började sprida sig över världen.

Redan i mitten av februari frågade jag en av mina läkarvänner hur han trodde att det skulle gå, och han svarade: Jag är alls ingen epidemiolog, men det ska nog till ett mirakel för att vi ska undvika en pandemi.

Jag satt där på biblioteket, vecka ut och vecka in, och läste gamla tidningar och tidskrifter. Jag promenerade från Skatudden dit, det tar bara tio minuter, och när biblioteket stängde klockan sex på kvällen korsade jag Senatstorget och promenerade hem igen. Ofta regnade det, det regnade ju hela vintern igenom.

Nationalbibliotekets kupolsal
Kjell Westö besöker ofta Nationalbiblioteket i Helsingfors för att samla bakgrundsinformation till sina romaner. Nationalbibliotekets kupolsal Bild: Nationalbibliotekets pressbild. Nationalbiblioteket,kupolsal

Min lunch åt jag på Sunn eller Café Engel eller någon av de andra restaurangerna i kvarteren. Turisterna var färre än vanligt men i februari fanns de fortfarande, de tog selfies i domkyrkans trappor och poserade framför statyn av Alexander II och åt lunch på samma restauranger som jag.

Och medan jag och många andra valde att i någon mening leva så ovetande som vi bara kunde, satt Sanna Marin och de andra ministrarna där uppe i statsrådsborgen och informerades säkert redan om sannolikheterna för olika katastrofscenarion.

Det var intressant men också ganska deprimerande för mig att iaktta mina egna ryggmärgsreaktioner när veckorna gick och rädslan började krypa fram inuti mig.

En förmiddag i februari mötte jag en asiatisk familj i svängdörrarna till Nationalbiblioteket – dess vackra rotunda är en populär attraktion för turister. En man, en kvinna och tre barn, alla med mun- och nässkydd av grönt tyg.

Jag har aldrig vare sig bott eller rest i Asien, så jag påstår inte att jag är bra på att placera världsdelens människor geografiskt. Men jag bedömde familjen som kinesisk, trots maskerna som täckte deras ansikten och trots att de inte talade med varandra just då.

Mannen och jag steg båda åt sidan och var nästan överdrivet artiga – excuse me Sir, have a good day Sir, you too Sir – när vi gav varandra plats i svängdörrarna, men i min reptilhjärna dunkade en helt annan, outtalad fråga: ”Excuse me Sir, but you are not from Wuhan are you?”

Vid ungefär samma tid gick jag en söndagseftermiddag till mitt gym, som var obemannat och tomt. Jag tog mig in med nyckelkortet och de första tio minuterna var jag ensam där.

Sedan fick jag sällskap av en ung kvinna med (tyckte jag) kinesiskt utseende, hon började träna på steppern intill roddmaskinen där jag satt. Efter ytterligare några minuter sällade sig två utländska män till oss, och språket de talade lät (tyckte jag) som farsi, eller snarare: som den mycket vaga bild jag har av hur farsi låter.

Iran! skrek min reptilhjärna, det här är en konspiration, varför valde jag att gå till gymmet just nu?

Så gick dagarna och veckorna, och jag, som alltid betraktat – och fortfarande betraktar – mig som världsmedborgare och kosmopolit kämpade vidare mot de fördomar och den misstro som min växande rädsla lockade fram.

I början av mars var jag redan säker på att pandemin var här och att det bara var en tidsfråga innan Nationalbiblioteket och alla andra kulturinstitutioner och också alla gym och idrottshallar skulle stänga.

Ännu i januari hade jag själv gått till biblioteket med en rätt kraftig snuva, försedd med pappersnäsdukar i vilka jag snöt mig så diskret jag kunde.

Nu blängde jag i tyst raseri på en äldre kvinna som hostade svårt vid läsapparaten bredvid min, bara en meter ifrån mig: hon hostade gång på gång, skrällande och rakt ut i luften, ingen näsduk och inget armveck där inte.

Snart var vi framme vid fredagen den 13 mars, datumet då vinterkriget tog slut, och med blåvita flaggor fladdrande över hela landet försökte vi alla anpassa oss till regeringen Marins första restriktioner.

Från och med måndagen den 16 mars var Nationalbiblioteket stängt på obestämd tid: nu var vi redan, bildligt talat, från Wuhan allihopa (och i ett avgränsat finländskt perspektiv var vi helsingforsare och nylänningar det mer än alla andra, för det var här epidemin landsteg).

Men, i en av det här overkliga årets många paradoxer: när ytterligare några veckor förflutit var verklighetens Wuhanbor inte längre ”från Wuhan”, för då pandemins epicentrum förflyttades till Europa och USA så var det i stället kineserna som blev rädda för oss och den smitta vi kunde hämta.

4 personer med borstar desinficerar gator i Bukarest den 14 april.
Den 11 mars konstaterade WHO att coronaviruset är att betrakta som en pandemi. 4 personer med borstar desinficerar gator i Bukarest den 14 april. Bild: AFP / Lehtikuva Bukarest,coronavirus

Jag kommer säkert att bli beskylld för att svansa för Makten när jag skriver de följande raderna, men jag har oftare känt mig stolt över än kritisk till våra inhemska makthavare under coronakrisen så här långt.

Visst, Beredskapscentralen gjorde bort sig när den köpte en jättelast undermåliga ansiktsskydd med oärliga affärsmän och -kvinnor som mellanhänder. Men i det stora hela, och i synnerhet i sättet att kommunicera, har de centrala ministrarna och president Niinistö varit resoluta och tydliga, och ändå inte utan empati.

(Niinistös och statsminister Marins eventuella maktkamp i kulisserna intresserar mig föga, det är politisk vardag och den vardagen måste nu stå tillbaka, det viktiga är hur de centrala aktörerna agerar och uttalar sig i den akuta krisen.)

Jag kan inte låta bli att ställa den finländska rakheten, de tydliga åtgärderna och det förhållandevis tydliga språkbruket, i relation till händelserna i ett annat land som står mig nära, nämligen Sverige.

Jag känner mig orolig när jag skriver det här, orolig för att vara fördomsfull och orolig för att såra mina många svenska vänner. Och jag vill inte heller låtsas att jag har insikt i medicinska och epidemiologiska frågor som jag inte har minsta hum om.

Men jag säger det ändå: jag blir inte helt klok på det svenska sättet att hantera coronakrisen.

Dels handlar det om de konkreta åtgärderna, men där finns förbehållet att ingen ännu vet vilka åtgärder som sparar flest liv på lång sikt, och där finns också ursäkten att det inte är lätt att agera konsekvent när en kris på liv och död drabbar mänskligheten så plötsligt som den här.

Det märker var och en också på individnivå; jag har själv varit oerhört samvetsgrann med vissa skyddsåtgärder men ertappat mig med att slarva med andra.

Ändå vill jag sorgset skaka på huvudet åt bristen på inbördes logik i de svenska rekommendationerna.

Om jag uppfattat rätt så rekommenderas svenskarna att hålla två meters avstånd om de till exempel möts i en park. Men samtidigt är uteserveringarna öppna och förra veckan ville Svenska Fotbollsförbundets Stockholmsdistrikt köra igång med sina serier omedelbart.

tekonurmi espoossa.
Det råder stor oklarhet om när det högsta fotbollsserierna i Sverige och i Finland kan dra igång igen. tekonurmi espoossa. Bild: Markku Rantala / Yle fotboll,konstgräs

Alla som spelat fotboll vet att spottet yr och andedräkterna blandas i närkamperna, och jag förstår inte hur man kan tillåta fotbollsmatcher samtidigt som man förordar skyddsavstånd när folk möts på gator och i parker. Lyckligtvis ingrep Folkhälsomyndigheten och sa att alla seniormatcher är off limits, juniorerna får däremot spela.

Men det är språkbruket jag tänker mest på, och jag talar då om det märkligt kärnlösa, suddiga språket svenska myndigheter och makthavare så ofta tar till i krislägen.

Statsminister Stefan Löfven har visserligen varit rätt tydlig i tevetal och intervjuer, men annars är det mycket som låter annorlunda i Sverige än i Finland.

Ministrarna håller sig mer i bakgrunden än hos oss, och man skickar gärna fram statsepidemiologen Anders Tegnell och andra ledande tjänstemän inom hälsovårds- och socialmyndigheterna.

Men när jag lyssnar på dem eller läser vad de sagt, tycker jag ofta att orden bara skapar ännu mer osäkerhet, att de bildar dimridåer i stället för att förtydliga.

Missförstå mig inte: det här är ingen hyllning till den gamla klichén management by perkele (och det är ju inte heller det som de finländska makthavarna ägnat sig åt). Och jag efterlyser självfallet inte enkla, raka sanningar där sådana inte finns.

De enda man ska tro på just nu, skrev Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs häromdagen, är de som ärligt redovisar sin osäkerhet – att också de medicinska experterna kommer med delvis motstridiga utsagor är ett bevis så gott som något på att vi ännu inte vet hur det här viruset agerar.

Men det vilar ändå något oroande orwellskt över det vaga svenska krisspråket, och det är i den jämförelsen jag kan uppskatta rakheten här hos oss.

Jag är ingen anhängare av president Niinistös och Helsingforsborgmästaren Jan Vapaavuoris forna parti, och det går också att utläsa att båda är rätt buttra och tvära personer, men jag har respekt för hur de uttrycker sig och också för vad de säger i sak.

Få uttalanden under coronakrisen har varit viktigare för mig än presidentens ord för några dagar sedan, då han varnade oss – och i min tolkning inte bara oss finländare, utan alla människor – för att förfalla till rädsla och misstro gentemot specifika grupper i samhället och världen.

För det är inte bara viruset som är vår fiende, rädslan är det likaså: om vi inte gör allt vi kan för att bemästra den så förvandlar den oss till panikslagna och fördomsfulla fullblodsegoister.

Det var därför jag ville berätta för dig hur jag, som trott mig vara både världsvan och inkluderande, och som är privilegierad och bortskämd i den här krisen (jag har möjlighet till distansarbete och isolering, jag har en ekonomisk buffert på mitt bankkonto), måste kämpa mot min coronarädsla redan i ett tidigt skede – för att den ville finna sitt utlopp i motvilja mot ”främlingar”.

Ända tills jag själv, i egenskap av helsingforsare och nylänning, blev en främling för många av mina landsmän, blev någon att vara rädd för.

En polis fotograferad bakifrån står och dirigerar trafik vid en väg.
Under perioden 28.3-15.4.2020 var Nyland isolerat från resten av landet. En polis fotograferad bakifrån står och dirigerar trafik vid en väg. Bild: Lehtikuva Nyland,coronavirus,polisen,poliser

Du skriver om er vardag på Vessö. Så fint på så många sätt; den tidiga vårens förberedande trädgårds- och upprensningsarbete, det som vi nordbor älskar att utföra, och friheten för de små att springa rakt ut på gården.

Men också så tungt – jag kan inte ens föreställa mig hur krävande det måste vara att hålla dagis och lågstadie- och högstadieskola och försöka distansarbeta på samma gång.

Jag lever ensammare än du och till mitt Furustrand har jag inte kunnat åka, det ligger ju i Åboland så jag har idkat min sociala distansering här hemma i Helsingfors.

Men förra veckan upphävdes isoleringen av Nyland, så månne jag inte åker ut en sväng snart, trots att både minister Marin och minister Ohisalo uppmanade oss alla att vänta med att åka till stugan.

Jag har låtit tömma och renovera ringbrunnen nu i vår – den hade blivit kontaminerad under den regniga vintern – och vill kolla resultatet, och jag vill också placera ut regnvattentunnorna, röja i trädgården och i största allmänhet försäkra mig om att allt är okej.

Och jag längtar intensivt till skogen och havet. Jag vill ut i markerna, vill söka ro i naturen – samma natur som vi människor idkar rovdrift på, som vi pressar så hårt att dess mekanismer slår tillbaka mot oss allt oftare och allt hårdare.

Men ifall jag åker ut inom april så åker jag med bilen tankad så att bränslet räcker tur och retur, och med all mat och alla andra förnödenheter inhandlade här i Helsingfors, jag vill inte riskera att sprida viruset bland skärgårdsbefolkningen.

Här i stan ser jag brottstycken av ett distanseringsliv som lite liknar ditt och de dinas.

Av olika skäl har Lena haft ansvar för sina barn ända sedan skolorna stängde – i normalare tider har hon och hennes exman delad vårdnad – och hon och hennes dotter och son är de enda jag träffat i inomhusmiljö. Ibland tillbringar jag en kväll hos dem, ibland får Lena ”permission” för ett dygn (barnen är trots allt redan 15 och 13), en gång åt de alla middag hos mig.

Arrangemanget vilar på förtroende och personligt ansvar: barnen har lovat att inte gå hem till någon, att bara träffa en kompis i taget utomhus, för promenader, och att hålla skyddsavstånd medan de promenerar.

Två vuxna och två barn, ett i barnvagn, ute på promenad i naturen.
Social distansering rekommenderas också ute på promenad. Två vuxna och två barn, ett i barnvagn, ute på promenad i naturen. Bild: Mostphotos familj,barn (familjemedlemmar),föräldrar,föräldraskap,promenadvägar,barnvagnar,promenad

Det har gått över en månad nu, och jag är imponerad av det tålamod och den uthållighet de visat i situationen.

Och lika imponerad är jag av hur Lena orkat stöda dem och hjälpa dem med distansskolan, och av lärarna som ställde om till distansundervisning på nolltid.

(Jag inser här att jag kanske ger dig samma frustrerade känslor som när du ser de ”perfekta” föräldrarnas filmer på Instagram. Jag påpekar därför att visst har jag också sett irritation och till och med något enstaka utbrott.)

Förtroendet och ansvaret är förstås ömsesidigt.

Förutom Lena och hennes barn har jag bara träffat min bror Mårten ett par gånger, på promenader där vi gått på skyddsavstånd från varandra, alla andra vänner har jag hållit kontakt med per telefon och genom olika meddelanden.

I början av undantagstiden hade jag rätt mycket ansvar för matinköp: Mårten och hans Henrika isolerade sig efter att ha återvänt från en resa, och pappa, 82, och hans hustru Helena följer föreskrifterna noga, de håller sig hemma och vi yngre sköter matinköpen åt dem.

När jag för matkassarna till pappa och Helena ställer jag ner dem, ringer på dörren och tar åtskilliga steg bakåt, nästan ut i trädgården, och sedan står vi där och pratar en stund på behörigt avstånd.

Deras nova scotia-retriever Tara och jag är väldigt goda vänner, så Tara måste hållas bakom stängda dörrar – hon förstår inte alls varför jag inte kan krafsa henne och leka med henne nu.

Mina söner Benni och Calle lever under restriktioner på varsitt håll, i Amsterdam respektive New Orleans. Fast de är stora karlar, 32 och snart 28 år gamla, så tänker jag ofta på dem och skulle vilja ha dem närmare mig.

Jag märker att det är svårt att skriva om de enkla sakerna, om vardagen och om nära och kära.

Vi talar i telefon flera gånger i veckan, och vi skickar länkar – tidningsartiklar, låtar, satiriska klipp – till varandra, men det är ju inte samma sak som att träffas.

Egentligen bor båda i Amsterdam, Benni jobbar på ett Silicon Valley-företags Europafilial och Calle studerar vid universitetet. Men Calle var utbytesstudent vid Loyola University när pandemin bröt ut, och nu försöker han avlägga de sista kurserna på distans från sin bostad (lyckligtvis bodde han inte på campus när universitetet stängdes och undantagstillstånd utlystes, då skulle han ha blivit hemlös).

Varje gång vi talar i telefon uppmanar jag honom att ta sig till Finland, men han har sina kurser och han har också vänner där borta, hittills har han stannat. Jag hoppas få träffa Calle ännu i vår och Benjamin allra senast i sommar, det är en stark önskan i mig just nu, kanske den starkaste jag har.

Jag märker att det är svårt att skriva om de enkla sakerna, om vardagen och om nära och kära.

Ensamheten gör sig påmind när jag gör det, och oron för dem som är långt borta. Och jag vet att du har rätt när du skriver att i just dessa tider skulle jag ha både nytta och tröst av att ha tillgång till sociala medier: det har inte undgått mig att där nu finns mycket som är uppmuntrande och medmänskligt.

Jag vet att där också finns många B och A – Besserwissrar och Aggressiva – men visst skulle det vara fint att få lägga ut sitt ungdomsfoto och vara med om de gemenskapsstärkande riter som pågår.

Bristen på mänskliga möten accentuerar och fördjupar tystnaden omkring mig och delvis också inuti mig.

I och för sig har jag vanan inne, romanskrivandet är en ensamhet i sig och även under normala omständigheter har jag säkert färre människokontakter än du.

Men den här ensamheten är annorlunda, dov och påtvingad och förknippad med ett existentiellt hot. Effekterna av isoleringen förstärks också av att jag har en märkligt hög tröskel för bildsamtal.

Det lät fint och roligt när du berättade om släktsamtalet där man såg barn och äkta hälfter pyssla i bakgrunden.

Själv har jag bara haft ett enda privat bildsamtal – vilket egentligen är märkligt, för i tiden var jag tidig med Skype, det var kring 2005 när Benni var ungdomsproffs i fotbollsklubben Werder Bremen – men nu har jag svurit att skärpa mig.

(Ett ännu pinsammare faktum är att jag skolkat från alla undantagstidens gruppmöten och arbetskonferenser via appar som Teams och Zoom. Men nu kommer jag inte undan längre, nästa tisdag måste jag ladda ner båda för ett möte respektive en intervju.)

Jag har ibland, i tider med mer valfrihet, kallat mig själv eremit, eller åtminstone nästan-eremit.

Men den här exceptionella och farliga tiden får mig att inse att jag är en kontaktsökande person, en människa som behöver de vardagliga och anspråkslösa mötena där man ser varandra i ögonen och ler och växlar några ord samtidigt som man säljer/köper en cappuccino eller undertecknar ett kontrakt.

Plötsligt minns jag rubriken till en sorgsen och meditativ text i tidningen El Pais, det var när epidemin redan exploderat i Spanien, dödsfallen blev fler och fler men spanjorerna hade ännu inte fått utegångsförbud.

I texten beskrev skribenten sina hemkvarter i Madrid, till vardags myllrande och bullriga, men nu med en enda tidningskiosk och ett enda bageri som höll öppet.

Han beskrev hur han steg in i bageributiken och hur innehavaren sa något som fyllde honom, kunden, med sorg och kärlek på samma gång:

”Det kommer just ingen men jag vill stå här ändå, varje morgon. För kommer det någon så vill jag att den ska veta att här finns bröd.”

Rubriken för betraktelsen var "Éramos felices, y no lo sabíamos".

Vi var lyckliga, och vi visste det inte.

Och det enda vi kan hoppas på är att en dag få vara ovetande och lyckliga igen.

Jag har inte avslöjat för dig vad jag gjorde där på Nationalbiblioteket under vintern som aldrig blev någon vinter, jag har inte berättat vad jag forskade i.

Jag vill skriva en roman som utspelar sig under mellanfreden, perioden mellan mitten av mars 1940 och midsommaren 1941. Det är en period som ramas in av min farfars död och min morfars: farfar stupade vid Summa i februari 1940 och morfar i fortsättningskrigets början, i augusti 1941.

När man vill skildra en viss tidsperiod måste man alltid börja sina studier längre bak i tiden, annars fångar man inte människorna på djupet, kan inte skildra deras tankar, känslor och reaktioner rätt. 1930-talet, i synnerhet dess sena år, har jag en viss grundkunskap om, jag har skildrat årtiondet i två tidigare romaner.

Alltså började jag nu läsa tidningar och tidskrifter från senhösten 1939 och framåt, och så läste jag mig genom vinterkriget och det tunga fredsslutet och den stränga våren, alltmedan den gråa och dyblöta vintern 2020 pågick och coronapandemin började anas.

När Nationalbiblioteket stängde i mars hade jag läst mig ända fram till försommaren: i den parallella verklighet dit min inre tidsmaskin fört mig var det sen maj och tidig juni 1940, och värmen hade äntligen kommit.

Det fanns en kuslig parallellitet i att sitta och läsa om vintern och våren 1940 samtidigt som restriktioner och undantagstillstånd och framför allt, ett nytt hot mot hälsa och liv, kom allt närmare också i samtiden.

Jag har också i normala fall ganska lätt för att leva mig in i människors öden, men i takt med att min egen och mina medmänniskors rädsla växte här i nuet, blev det ännu lättare att förstå den känsla av instängdhet och skräck som finländarna tvingades leva med vintern och våren 1940.

När freden kom den 13 mars väckte den stor förstämning på grund av landavträdelserna och de andra villkoren. Det hade varit den kallaste vintern i mannaminne, och det var fortfarande iskallt i Helsingfors och på många ställen var snövallarna flera meter höga.

Finlands flagga hissas på Nya Studenthuset 13 mars 1940 för att fira freden.
Finlands flagga hissas på Nya Studenthuset i Helsingfors 13 mars 1940. Finlands flagga hissas på Nya Studenthuset 13 mars 1940 för att fira freden. Bild: Wikimedia commons/Krigsarkivet CC B.Y 4.0 Helsingfors,1940,Nya studenthuset,Finlands flagga

Den vårens tidningskåserier är föga skämtsamma, i stället vittnar de om en stor kollektiv ångest.

Hela vintern hade stadens invånare, gammal som ung, rört sig längs isiga gator när förbuden och begränsningarna det tillät, ibland i kolmörker, för inte ens ficklampa fick de använda.

Det fanns djupa gropar och förrädiska isfläckar överallt, och improviserade och glashala stigar löpte upp och ner över snövallarna: det var inte nog med risken för flyglarm och bombangrepp, det var inte nog med de tusentals dödsbuden från fronten, man löpte också risk att slå sig fördärvad så fort man gick ut.

Våren kom långsamt, i april låg isen fortfarande tjock på Finska viken och man klagade över den ihärdiga kylan. Skolorna var stängda och man diskuterade om de skulle öppnas, och i så fall när och på vilka villkor: skulle årets abiturienter få sin vita mössa fast de inte skrivit någon examen? – somliga av dem hade ju varit ute i kriget i stället.

Kosten var knapp, hade det varit rågmjölsgröt till frukost den ena morgonen så blev det stekt rågmjölsgröt den nästa. ”Kokt torsk med morötter” och ”Strömming med rödbeta” var att betrakta som delikatesser.

Gradvis tinar samhället sedan upp, men dödsannonserna över de stupade tar aldrig slut, de finns i tidningarna hela våren och in på sommaren, närmare 27 000 soldater har dött och därtill cirka 1 000 civila.

Skildringarna av de grå och tystlåtna stadsbor som samlas för att fira första maj i Kajsaniemi är gripande: läsaren får en bild av människor som inte riktigt förstår att de överlevt och att de faktiskt får stå där och lyssna på studentsången.

Emma Grandell på Första maj promenad på Esplanaden år 1940.
Emma Grandell firar 1 maj i Esplanadparken i Helsingfors år 1940. Emma Grandell på Första maj promenad på Esplanaden år 1940. Bild: Wikimedia commons/Esbo hembygdsförening CC BY-ND 4.0 1 maj,1940,ballonger,barn (åldersgrupper)

Medan helsingforsarna försöker återgå till ett vanligt liv – en skribent vittnar om att hon själv och många andra är så slutkörda av vinterns konstanta rädsla att de bara orkar ligga på sängen och ta igen sig när de är hemma – fortsätter kriget där ute i världen.

I april ockuperar Tyskland Danmark och Norge, norrmännen ger sig inte utan strid men motståndet är förgäves. I maj är det Belgiens och Hollands tur, också Frankrike vacklar.

Världskriget dominerar nyheterna helt och hållet, varje enskild notis berättar om strider, om hotfulla uttalanden av olika regenter och om handelsskepp som sänkts av torpeder.

Helsingfors fylls av evakuerade karelare och hangöbor som söker bostad, och det är nog få som tror att freden med Sovjetunionen ska hålla: varje dag klockan tolv prövar staden sina larmsirener, vilket frestar på de krigströtta stadsbornas nerver.

Det råder brist på det mesta, och alkoholutskänkningen begränsas för att inte de hemvändande soldaterna ska supa för mycket, och bil- och motorbåtsägarna får beskedet att bensinförråden behövs för samhällets bruk.

Det finns många skillnader mellan då och nu.

Vintern 1940 är den strängaste på länge, vintern 2020 är den första någonsin då inte bara huvudstaden utan nästan halva Finland blir utan termisk vinter.

År 1940 var det ont om mat och det fanns inga delikatesser alls: nu fungerar importen och logistikkedjorna, och den som har råd kan köpa mango och avocado och ankbröst och lamm från Nya Zeeland.

År 1940 var motståndaren stor, synlig och våldsam, nu är motståndaren osynlig för ögat och gäckande, men ändå farlig.

Det som liknar är den ruvande rädslan och känslan av fångenskap, av att världen stängts ner och av att ingen kan säga när mardrömmen kommer att vara över.

Men det som också liknar är tåligheten och det anspråkslösa modet som många visar upp. Viljan att hjälpa, att dela med sig, att muntra upp en skrämd eller deppig vän eller granne.

År 1940 fanns matrecepten, lifehacksen och galghumorn på de lättsammare sidorna längst bak i dagstidningarna, nu finns de främst på sociala medier och över hela nätet.

Och jag tänker också på människans tidlösa behov och förmåga att dra sig tillbaka, söka sig till det meditativa, till ron som finns i avskildheten.

I min telefon har jag sparat en bild ur Hufvudstadsbladet i april 1940.

Den är av en man som sökt sig till Havshamnen för att skrapa och måla sin stora motorbåt, som fortfarande står på land.

Klar sol, naket förmiddagsljus. Han är klädd i slitna kläder och keps, ryggen är krum. Men han står där, och han sätter sin båt i skick fast han inte kommer att få använda den på hela sommaren.

Jag vill berätta en annan arbetsrelaterad sak för dig, fast det kanske blir lite för mycket författarsnack för att vara intressant för andra.

När Nationalbiblioteket stängde var det igen dags för mig att ta itu med den nästan färdiga romanen Tritonus.

Under månaderna på biblioteket, när coronapandemin småningom förvandlades från hot till realitet, hade jag insett att jag var tvungen att göra något åt romanens tidsaxel.

Jag hade börjat skriva på boken redan hösten 2016, och visste från början att jag ville placera berättelsen i gränszonen mellan nutid och nära framtid.

På ytan är romanen en story om den osannolika vänskapen mellan en trött stjärndirigent och en beskäftig skolkurator, men den handlar om mycket annat också, den handlar om hela vår tid, och stämningen är mörk men inte hopplös.

Jag skrev den första hälften av berättelsen under hösten 2016 och vintern 2017, och placerade den då i en nära framtid som jag försökte göra så svårfångad som möjligt, kanske utspelades händelserna år 2017, kanske 2018.

När jag sedan fortsatte med arbetet vintern 2019, och skrev mig igenom hela berättelsen för första gången, då valde jag att i stället placera den mellan hösten 2019 och sommaren 2020. Återigen på ett mycket vagt sätt, men ändå skönjbart för den skarpsynta läsaren.

Så kom detta hot som vi alla lever under nu. Och jag förstod omedelbart att ett 2020 utan pandemin, det finns inte, inte någonstans i världen.

Alltså började jag omarbeta tidsaxeln: jag inte bara flyttade den, jag sträckte också ut den i tiden.

Det är det jag jobbat med den senaste månaden, från mitten av mars till mitten av april – jag har flyttat min roman till en vagt postpandemisk tid där rädslan fortfarande pyr, kanske är det 2021, kanske 2022.

Det är det mest faustiska jag haft att göra som författare.

Medan arbetet pågick fanns det inte en dag då jag inte tänkte på att tiotusentals människor dör i den här sjukdomen världen över samtidigt som jag flyttar min berättelse till en tid där alla mina protagonister överlevt.

Varje kväll då jag avslutat arbetet ville jag ringa till alla människor jag håller av, bara för att kolla att de var OK, att de var friska.

Och jag var rädd för egen del också: jag är rädd för döden och jag är rädd för det här viruset, precis som du.

För en knapp vecka sedan blev jag färdig och skickade genast iväg det bearbetade manuskriptet till mina förläggare och till min agent, för vidarebefordran till de översättare som redan börjat sitt arbete med boken.

Jag är lättad men fortfarande nervös och utmattad, och jag tror därför att jag ska avrunda det här brevet till dig ganska snart, fast det skulle finnas så oändligt mycket att skriva om.

***

En iskall men solig kväll gjorde jag inte min sedvanliga efter jobbet-promenad runt Skatudden och ut till Tjärholmen, så som jag brukar, utan jag gick över bron till Salutorget och in i Esplanadparken. Klockan var sju men det var helt folktomt, högst ett halvdussin människor längs de båda Esplanaderna och i parken.

Jag greps av en barnslig vrede, den var riktad mot viruset och sprungen ur att jag kan min stad och dess historia såpass bra, ur att jag visste så mycket om byggnaderna och gatorna som omgav mig och om vilka människor som roat sig där.

Där på Svenska Teaterns övre terrass landsteg jazzen i Finland sommaren 1926, med amerikanska musiker från m/s Andania.

Där på Kämp satt Sibelius och Eino Leino och många andra och söp och tog kål på hjärnceller som kunde ha frambragt ännu fler symfonier och dikter.

Där vid samme Leinos staty samlades ett gäng blivande radikaler, ”Eikan pumppu”, någon gång i mitten av sextiotalet, och där smidde de sina idéer om ett annorlunda, mindre konservativt Finland.

Eino Leinos staty i Esplanadparken i Helsingfors
Eino Leino står staty i Esplanadparken i Helsingfors. Eino Leinos staty i Esplanadparken i Helsingfors Bild: Pentti Palmu Eino Leino

Och där uppe i Savoys sal satt Mannerheim och drack sina bräddfyllda snapsar och åt sin vorschmack, denna överreklamerade maträtt.

Så mycket liv, så mycket mänsklig verksamhet, men nu: ingenting. Bara tomma gator och stängda affärer och stängda restauranger med stolarna vända över borden.

En underbart vacker vårkväll av just den sort som jag brukar älska, men nu fanns det en tjock hinna av rädsla mellan mig och skönheten, jag såg den men jag kände den inte.

Jag tänkte på den unga journalisten Josephine Tovey, som skrev i The Guardian: "When this is over, I'm not going to stop hugging my friends".

Jag tänkte på mig själv, som samlade mod i ett halvt liv innan jag vågade börja krama mina nära vänner, både manliga och kvinnliga.

Jag tänkte på hur min far och jag skakade hand ända tills jag var kring fyrtio och han drygt sextio; först då kom en kväll då jag tänkte äsch, what the fuck och böjde mig fram och kramade honom då jag skulle gå.

Jag grubblade på hurdana vi finländare kommer att vara när vi kommer ut på andra sidan pandemin: kommer perioden då vi tvingats betrakta varandra som potentiella smitthärdar att få oss att återgå till den stela umgängeskultur som fanns förr, just då vi lyckats bli lite mer chill och relaxed?

Men jag fann en viss tröst i sonen Calles ord när vi pratade i telefon senast: han lät lite som Josephine Tovey, sa att han och hans vänner är så vana vid att kramas att de kommer att återgå till det så fort det är möjligt.

Också i en bredare mening funderar jag på hur det ska bli efteråt.

Du skrev att det finns individer och familjer som fortfarande betalar priset för den ekonomiska recessionen för snart trettio år sedan, och jag vet att du har rätt.

Ifall den här ekonomiska nedgången blir lika djup eller djupare – och allt pekar på att den kan bli det – så kommer det mänskliga priset igen att bli oerhört högt.

Jag har aldrig haft några problem med att inse företagandets värde (jag tror att jag skrev om det i ett av mina brev i 7 + 7: att sympatin för småföretagarna är en av flera orsaker till att jag misslyckats så kapitalt som vänstermänniska), och jag tänker med beklämning på alla kaféer, alla små restauranger, alla frisörsalonger, specialbutiker och hantverkare som nu kämpar för sin överlevnad.

För att inte tala om alla de kulturens freelancers och småföretagare som inte har några ekonomiska buffertar alls.

Frågan är också, som du skriver, vad som ska hända med demokratin.

Just nu känner jag mig mycket lugnare än jag skulle känna mig om coronakrisens Finland styrdes av en regering med Jussi Halla-Aho som statsminister, stödd av sina närmaste adjutanter bland Sannfinländarna och högersamlingspartister som Ville Rydman och Antti Häkkänen.

Jag litar på att de vänster- och centerkvinnor som sitter på de centrala ministerposterna har starka demokratiska instinkter och verkligen vill avsluta alla inskränkningar i rörelsefriheten och våra andra rättigheter så snart som möjligt.

Men hur ser det ut om ett år eller två, i ett Finland präglat av konkurser och arbetslöshet?

En dyster insikt som livet gett mig – du var inne på samma spår när du röjde din förvåning över alla fördömanden och allt angiveri som florerar på sociala medier – är att mänskligheten förefaller helt tudelad när det gäller längtan efter å ena sidan ett frihetligt och solidariskt samhälle och å andra sidan ett tyranniskt och auktoritärt.

När jag var ung trodde jag att friheten och toleransen var ett självklart val för de allra flesta, i synnerhet som de auktoritära och totalitära samhällena hade visat sin mörka och ruttna kärna så tydligt under 1900-talets lopp. Men det hela är mer komplext än så, och friheten som människor som du och jag har ansett så självklar kan gå förlorad mycket lättare än vi tror.

Människan har en stor förmåga att glömma. Men vi har också en förmåga att minnas, och göra det mycket länge.

Jag minns att när jag var i tioårsåldern, kanske lite äldre, så talade mina äldre släktingar ganska ofta om ”asiaten”. Det här var i början av 1970-talet, och ”asiaten” var den kraftiga influensa – den skördade flera miljoner dödsoffer världen över – som hade härjat år 1957, femton år tidigare.

Men samtidigt, som kontrast, tänker jag på 1920-talets människor.

Om vi tar året 1920 som utgångspunkt så hade ett vidrigt världskrig just tagit slut, och många följdkrig pågick fortfarande.

Spanska sjukan, den dödliga influensa som svept över världen i flera vågor, var äntligen på väg att ebba ut. Och samtidigt dog väldigt många människor i tuberkulos, också i kommande välfärdsländer som Sverige och Finland.

Det fanns alltså många skäl till ångest, det fanns mycket sorg och söndrighet, och ändå gick det bara några år och så började the roaring Twenties: högkonjunkturen, jazzåldern, det skapande och festande Paris, det dekadenta och festande Berlin, etcetera.

Svartvit bild på festfolk på nattklubben Fennia i slutet av 1920-talet.
Fest på Restaurang Fennia i Helsingfors på 1920-talet. Svartvit bild på festfolk på nattklubben Fennia i slutet av 1920-talet. Bild: CC BY 4.0 / Museiverket Ravintola Fennia,1920-talet,Fest,Frack,aftonklänning,Helsingfors1920

Må vara att allt detta festande och all denna frenetiska verksamhet skedde mot en fond av dold desperation, må vara att det handlade om en ”förlorad generation”: det dynamiska i 1920-talet går ändå inte att förneka.

Kommer vi alltså att reagera på den utdragna pandemin – för utdragen kommer den högst sannolikt att bli – på ett sätt som får oss att stelna i en permanent rädsla?

Kommer vi att ge ifrån oss våra friheter självmant? Eller kommer vi att glömma just så snabbt som människan ibland glömmer? Kommer vi till och med att bli övermodiga igen? Svaret är att vi inte kan veta.

Jag vill förhålla mig ödmjukt till detta som pågår, för att det är så väldigt och allomfattande, för att det mänskliga lidandet är så stort, för att jag är rädd såsom så många andra, för att jag vet så förfärligt lite.

Det måste väl vara slut på den fossildrivna, nomadiska, bortskämda hyperkapitalismen nu?

Den enda riktigt tydliga tanke jag haft under de senaste veckorna har handlat om pandemins och den eskalerande klimatkrisens samtidighet.

Jag har tänkt att om inte ens detta får oss – och här menar jag pompöst nog hela mänskligheten – att stanna upp och omvärdera, att bestämma oss för en annorlunda nystart, då är vi i sanning oförbätterliga, då finns det föga hopp.

I klartext: Det måste väl vara slut på den fossildrivna, nomadiska, bortskämda hyperkapitalismen nu?

***

Minns du vad du och jag skulle göra på Mariehamns Litteraturdagar, de som ställdes in?

Samtala på scen tillsammans med en moderator, jo. Men vi skulle också spela vår gemensamma låt, den som jag skrev musiken till en kväll i februari och som du och jag sedan skrev texten till – på svenska och finska – på varsitt håll.

Vi har redan framfört den en gång, på biblioteket i Iso Omena tillsammans med vår moderator Magnus Weckström och två inlånade musiker.

På Åland skulle vi göra den tillsammans med Ella Grüssner och Jonna Ekman och några till. Jag sätter nu min lit till att vi kan spela låten på Mariehamns Litteraturdagar 2021 i stället, tillsammans med samma människor.

Om jag sluter ögonen kan jag nästan se framför mig hur vi står där med våra medmusiker, du vid ditt piano och jag med min gitarr, och hur vi räknar ett-två-tre-fyr, yy-kaa-koo-nee, och hur vi sedan börjar spela.

Tillsammans.

Tack för att du skrev till mig, och ta hand om dig och de dina!

Din vän, Kjell

Om du vill läsa Kjells brev på finska hittar du det här.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje