Hoppa till huvudinnehåll

Barn som bär de vuxnas ansvar i familjen nu mer utsatta än någonsin då skolorna är stängda: De får ingen paus alls från kraven där hemma, säger Anna Håkans som själv var omsorgsgivare åt sin mamma

Tyttö makaa pöydän päällä. Pöydällä on kouluvihko ja kyniä
Cirka 20 000 barn och unga uppskattas vara omsorgsgivare åt en familjemedlem eller fler. Då skolorna är stängda är de här barnen mer isolerade än någonsin med det ansvar de har där hemma. Tyttö makaa pöydän päällä. Pöydällä on kouluvihko ja kyniä Bild: Anu Heikkinen / Yle läxor,distansundervisning

Cirka 20 000 barn och unga i Finland uppskattas vara omsorgsgivare i sin familj. De yngsta är under tio år och bär alltså de vuxnas ansvar i hushållet. Nu får dessa barn inte någon paus alls från ansvaret där hemma då skolorna är stängda.
- Ett barn borde aldrig bli ensamt med ansvaret där hemma, säger Anna Håkans på FinFami som också själv som tonåring varit omsorgsgivare åt sin mamma.

Anna Håkans mamma var den rejäla, duktiga mamman. Då Anna var tolv år drabbades mamman av svår utmattning och det kom som en chock för Anna och hennes styvpappa.

Då de insåg allvaret kom de genast överens om att hemlighålla situationen för omgivningen.

- Speciellt jag som börjat i högstadiet var mån om att ingen skulle få veta.

En ny vardag började där Anna tog hand om sig själv och om hushållet.

- Ibland hade någon gjort mat, ofta lagade jag maten själv. Jag gjorde läxorna, städade, skötte hushållet och oroade mig för mamma.

Anna tänkte att om hon skötte allt där hemma så skulle mamman bli frisk.

- Om jag städar köket kommer hon bli glad och då kanske hon orkar stiga upp imorgon, minns jag att jag tänkte, säger hon.

Idag vet Anna att hennes mamma var både glad och tacksam över det Anna gjorde, men eftersom hon då hade utvecklat en svår depression kunde hon inte visa de känslorna.

anna håkans
Anna Håkans är ungdomskoordinator på anhörigföreningen FinFami Österbotten. Som tolvåring blev hon omsorgsgivare åt sin mamma, något som tog hårt på henne även om hon idag har en fin relation till sin mamma. Men inget barn eller ung ska behöva ta på sig ansvar som inte hör till dem, säger hon. anna håkans anhöriga,omsorg,Anhörigas stöd för mentalvården centralförbundet - FinFami,Anna Håkans

Barn som tar hand om familjen

Närståendevårdarnas förbund är man mycket orolig över de minderåriga omsorgsgivarna just nu.

- Nu då den sociala omgivning som skolan erbjuder inte är tillgänglig, ökar det på ensamheten och ansvaret där hemma för de här barnen, säger Malla Heino som är koordinator på Närståendevårdarnas förbund.

Hon poängterar också att den uteblivna skolmaten förvärrar situationen.

I Finland uppskattar man att cirka 20 000 barn och unga fungerar som vård- och omsorgsgivare åt en familjemedlem. Exakt hur många och hur små barn det handlar om, vet vi inte.

Folkhälsan är också Jonna Skand, sakkunnig inom närståendevård, orolig för de här barnen.

- Mina tankar har nog gått till den här gruppen under hela den tid skolorna varit stängda. Också fritidsklubbarna har ju stängt, så alla möten människor emellan har försvunnit, säger Skand.

Anna Håkans som har erfarenhet av att vara ung omsorgsgivare, är dessutom ungdomskoordinator på anhörigföreningen FinFami i Österbotten som hör till centralförbundet för lokala anhörigföreningar och är en riksomfattande intressebevakningsorganisation för anhöriga till klienter inom psykiatrisk rehabilitering.

Hon understryker vilken stress de här barnen upplever då de nu inte får någon paus alls från ansvaret där hemma.

- I de här hemmen finns psykisk ohälsa, fysisk nedsättning, våld eller missbruk, och att vara konstant instängd utan uppehåll måste vara oerhört påfrestande för vem som helst, säger Håkans.

Hon påpekar att för en del unga omsorgsgivare kanske den enda trygga vuxna man har i sin närhet är en lärare som finns i skolan.

Och den läraren kan man inte träffa nu.

Bättre koll men mera ansvar

På Folkhälsan säger Skand att för en del kan det först kännas som en lättnad att vara hemma, eftersom man då inte behöver oroa sig över hur det är där hemma då man är i skolan.

Samtidigt ökar kraven, pressen, oron och ansvaret då man i ännu högre utsträckning måste skaffa mat, sköta hushåll, småsyskon.

Skand konstaterar att vi vet väldigt lite om den här gruppen.

- Vi kan enbart titta på siffror från andra länder som visar att från tio år och uppåt hittar man barn som är omsorgsgivare åt en närstående.

Men det finns de som är yngre än så. Till exempel i Storbritannien har man identifierat omsorgsgivare så små som femåringar.

Det är svårare att fånga upp de yngre barnen, därför vet vi mindre om de allra minsta omsorgsgivarna än om de äldre.

Institutet för Hälsa och välfärd (THL) frågade förra året skolelever i enkäten Hälsa i skolan om situationen där hemma för att försöka skapa en bild av hur många barn som fungerar som omsorgsgivare.

Bland elever i årskurs fyra och fem uppgav dryga åtta procent att de "minst en gång i veckan sköter om en familjemedlem eller annan närstående person".

I den åldern skötte pojkar och flickor om en annan familjemedlem i lika stor utsträckning. I högstadiet och andra stadiet ökade flickornas andel medan pojkarnas minskade.

lapsi
I en familj hjälps man åt, men då barn och unga bär ett för stort ansvar i förhållande till sin ålder och utveckling som påverkar skolgång, fritid och kamratrelationer på ett negativt sätt, är det skadligt. lapsi Bild: Henrietta Hassinen / Yle barnfamiljer

Den tystlåtna överpresteraren

För Anna Håkans var det tungt och energikrävande att hemlighålla för kompisar, nära och kära varför hon inte längre deltog i sociala sammanhang.

- Jag började dra mig undan mina kompisar, det var enklare att låta bli att umgås. Samtidigt isolerades jag allt mer.

I skolan blev Anna den tystlåtna överpresteraren. Strategin var, att om hon skötte skolan perfekt skulle ingen lärare märka att något var fel.

- Och så gick det. Nu som vuxen tänker jag att varningsklockorna borde ringa också vad gäller de här tysta överpresterarna. Lärarna märker de stökiga, men inte de tysta, säger hon.

Vardagen rullade på, Anna tänkte inte på att hon bar ett för stort ansvar där hemma.

Men oron för mamman blev värre och eftersom Anna och hennes styvpappa inte talade om situationen hemma, så kände Anna sig väldigt ensam. Ångesten var stor.

- Jag började fundera på om det på något sätt var mitt fel att mamma var sjuk. Om jag bara hade varit snällare, duktigare kanske hon inte insjuknat.

Barn skuldbelägger sig själv

Som ungdomskoordinator vet Anna Håkans att det är vanligt att barn skuldbelägger sig själva om en förälder är sjuk eller har ett missbruk.

Därför är det oerhört viktigt att alltid informera barn om att det aldrig är deras fel om en förälder insjuknar, börjar missbruka eller beter sig våldsamt.

Anna har idag en bra relation till sin mamma, men hon är noga med att påpeka att ett barn eller ungdom aldrig ska bli omsorgsgivare för sin förälder.

- Jag var ändå tonåring då det hände, så jag klarade mig. Det finns mycket yngre barn som tar hand om sina föräldrar. Sexåringar som tar hand om både småsyskon och hemmet.

Identifiera, lyssna, stöd

Jonna Skand berättar att Eurocarers, som ett nätverk för närståendevårdarorganisationer och forskare på europeisk nivå, lyfter tre nyckelfaktorer för att hjälpa den här gruppen.

- Identifiering är det första. Om vi inte kan identifiera dem och vi inte vet vem som är ung omsorgsgivare kan vi inte heller hjälpa dem.

Det andra är stöd på det sätt som de unga ber om.

- Vi ska lyssna till vad de säger att de själva behöver. Många är rädda att någon utomstående kommer in och börjar bestämma om de berättar om sin situation.

Det tredje är stöd.

- Det kan vara att få stöd av andra i liknande situation, det vill säga kamratstöd. Det kan handla om läxhjälp, att få komma ut hemifrån, att bryta stigma kring det liv man lever.

jonna skand
Jonna Skand är sakkunnig inom närståendevård vid Folkhälsan. Hon säger att genom att identifiera, lyssna och stöda de barn och unga som är omsorgsgivare kan vi hjälpa dem. jonna skand Samfundet Folkhälsan,anhörigvårdare

Fråga om du anar något

Skand önskar att vuxna och kompisar som vet eller misstänkar att något barn eller någon ung bär ett för stort ansvar skulle fråga hur den unga mår.

- Många unga omsorgsgivare har sagt att de skulle önska att någon skulle ha frågat dem hur det var där hemma, för det är svårt att själv be om hjälp.

Anna Håkans säger att alla som jobbar med barn och unga nu borde använda sig av de möjligheter som sociala medier utgör för att få kontakt med de här barnen.

- Öppna chattar, ha forum där man kan ställa frågor, finns tillgänglig per telefon.

Också på Närståendevårdarnas förbund understryker man vikten av att finnas till hands på sociala medier.

Men de minsta omsorgsgivarna finns inte på några sociala medier. För dem är situationen högst oviss.

- Jag misstänker att vi kommer behöva stora stödinsatser och familjearbete efter den här krisen. De här barnen har nu i månader levt i en situation de inte kommer ifrån, säger Håkans.

Hon påminner om att inte ens hon som tonåring riktigt hade ord för att beskriva hur det var hemma, och för ett mindre barn kan det därför vara så gott som omöjligt.

- De har inte språket för det. Och om de försöker berätta är det inte sagt att vi förstår det språket.