Hoppa till huvudinnehåll

Målkungen som använde huvudet i stället för musklerna

Liraren från lilla Karis gick sina egna vägar för att möta grenens världsstjärnor i den spanska ligan

Jan Rönnbergs namn kopplas ofta ihop med kopiösa mängder av mål och finländska mästerskap. En lirare som inte var värst intresserad av försvarsspel och som fick friheter dagens toppidrottare endast kan drömma om. Orsaken bakom detta: naturtalangen från Karis levererade alltid då han fick en boll i sin hand.

Jan Rönnberg finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

De flesta i Västnyland och Handbollsfinland känner till Jan Rönnberg och hans odiskutabla meriter, men visste ni det här om honom?

  • Vaktat fångar om nätterna i Karlskrona
  • Varit orsaken till att herrlandslaget lagts på is
  • Gjort mål från nästan halva planen mot världsmästaren Mats Olsson
  • Varit över 100 gånger på Teneriffa
  • Aldrig förlorat en match i Sjundeå

Fritt fram att rangordna dessa meriter, men att kalla "Janka" för tråkig och ointressant är omöjligt.

Yle Sporten har intervjuat ett tiotal personer om handbollsbohemen och livsnjutaren Jan Rönnberg.

Vi hör om fångvaktaren Rönnberg som friskt rastade brottslingarna. Om den svenska blåsningen som stoppade drömflytten – och den isländska polisen som möjliggjorde en annan. Om kärleken till Teneriffa och hatet till Gran Canaria.

Kaj Kekki berättar om de chockerande fysresultaten och den tomma resväskan, Mikael Källman om värmen gentemot Karisjuniorer och Mats Olsson om skottet som bara Janka kunde.

Det här är storyn om alla tiders finländska handbollstalang.

På de inhemska planerna flög Rönnberg fram till 12 mästerskap på 14 säsonger.

Det var långt ifrån en självklarhet att Janka skulle välja handbollen som sin gren. Bordtennis, fotboll, tennis och basket, där grenarna som han höll på med innan han fick upp ögonen för handboll i 9–10 års ålder.

– Morsan är ju helt finskspråkig och jag gick hela min skoltid i Karjaan yhteislyseo. Det var min gymnastiklärare Veikko Marttinen som såg till att jag kom i kontakt med BK-46, säger Jan Rönnberg då vi träffas på hans för tillfället stängda pub i Karis.

Björn Borgs ex-coach gav erbjudande

Jan Rönnberg gillade tennis redan under sin uppväxt och gör det fortfarande. Han kunde hålla sig sysselsatt med racketsporten i fem timmar innan det var dags att ge sig av till bollhallen för att träna handboll.

1977 var det dags för att fatta ett av karriärens dittills största beslut.

– Det året hade jag ett erbjudande att börja pendla till Stockholm och börja satsa på allvar under ledning av Björn Borgs upptäckare och tidigare coach Percy Rosberg. Det var samtidigt som jag för första gången blev uttagen till herrlandslaget i handboll. Jag valde att satsa på handbollen, mest för att jag tyckte mer om lagsport.

Janka stannade i Finland och resten är historia.

Den blåvita handbollshistoriken som förbundet planerar på att ge ut 2021 på sin 80-årsdag skulle vara flera berättelser fattigare om Rönnberg valt att satsa på tennis. Percy Rosberg fick istället satsa på att lyfta fram talanger som Stefan Edberg.

Naturtalangen med näsa för mål

Säsongen 1974/1975 var seniorhandbollen nedlagd i BK-46, men då den gjorde comeback hösten 1975 fanns ett 15-årigt framtidsnamn med i truppen.

I ett tiotal intervjuer och samtal Yle Sporten gjort kring Rönnbergs karriär finns det ett ord som dykt upp oftare än alla andra: naturtalang.

Är han den största talangen som finländsk handboll skådat?

– Utan vidare, det är inte fråga om det. Mikael Källman är den enda som kan tävla med honom om den titeln, men Janka var den större talangen, säger BK-46:s klubblegendar Jan-Gösta Westerlund.

Jan-Gösta Westerlund ledde BK-46 till klubbens andra FM-guld våren 1979.

Jan-Gösta, som var med med om att vinna BK:s första mästerskap 1968, delar med sig av sitt starkaste ”Janka-minne”. Det härstammar från mitten av 70-talet då förbundet ordnade en träff för lovande juniorer i Solvalla.

– Jag kontaktade hans föräldrar och bad om lov att få köra honom till Esbo. Pojkarna spelade en match utomhus som Jankas lag vann med 21–4. Han var totalt överlägsen och stod för lagets samtliga mål.

Mikael Källman, som av de flesta anses vara Finlands genom tiderna bästa handbollsspelare, minns Jankas bravader från ung ålder.

– Han var nog den som stack ut. Både med sitt temperament och sitt kunnande. Då jag inledde min karriär som 12-åring blev han direkt någon som jag såg upp till. Han var den stora förebilden för många i Karis.

Tufft bemötande innan Rönnberg tog över taktpinnen

Innan Jan Rönnberg började dominera den finländska seriehandbollen och innan han blev en tongivande spelare i landslaget hann 18-åringen smaka på internationella framgångar i form av skol-EM 1978.

Men det var ingen självklarhet att han skulle åka med Karjaan yhteislyseo till Teramo i mellersta Italien.

– Jag hoppade av skolan vid årsskiftet och började jobba för VR. Tränaren Veikko Marttinen såg ändå till att jag fick resa med till turneringen i slutet av april trots att jag inte hade varit i skolan på flera månader.

I efterhand är det lätt att förstå Marttinens val: Janka stod för över hälften av lagets mål, han vann skytteligan, valdes till turneringens bästa spelare och Karisskolan som representerade Finland slutade trea efter Jugoslavien och Frankrike.

Jan Rönnberg från BK-46 försöker göra mål mot Kiffen.
I Britas var uppvaktningen av Rönnberg oftast hård. Jan Rönnberg från BK-46 försöker göra mål mot Kiffen. Bild: BK-46:s bildarkiv Jan Rönnberg

Efter FM-seriedebuten hösten 1976 var det dags för både Rönnberg och BK-46 att ta upp mästerskapskampen mot Helsingforslagen Sparta och Kiffen.

Under stora delar av 1970-talet var det finländska landslaget mer eller mindre lika med Sparta. Laget lotsades av Jyrki Heliskoski, senare mer känd som fotbollstränare. En riktig hårding enligt Rönnberg.

– Sparta satsade på hårdhet, styrka och i viss mån svineri. Under mina första år i herrlaget drog Sparta det längre strået, men då vi märkte att vi klarade av att ge tillbaka med samma medel kom vi snabbt i kapp och förbi, berättar han om säsongerna 1976–1978 då Sparta och Kiffen firade segrar i den högsta serien.

Förbundsstyrelsen lade landslaget på is

BK-46 har alltid haft den viktigaste platsen i Rönnbergs handbollshjärta, men vi lämnar den polkagrisrandiga speltröjan för en stund och fokuserar på den blåvita som han dragit på sig i 16 juniorlandskamper och hela 82 A-landskamper.

Herrlandslaget hade inget vidare flyt i slutet av 1970-talet, även om Rönnberg debuterade 1977 på Färöarna.

Lågvattenmärket nåddes i C-VM i Schweiz hösten 1978. Efter två förluster mot Israel och Österrike var det dags för Claes Åströms manskap att packa väskorna och åka hem.

Efter turneringen tillsatte förbundet en arbetsgrupp som bestod av nya ordföranden Henrik Vaenerberg, Åke Nyberg, Kaj Blomqvist, träningschefen Claes Åström och Tapio Arponen.

Handbollförbundets tidigare ordförande Tapio Arponen.
Tapio Arponen var med om att satsa på de 1960-födda juniorerna. Handbollförbundets tidigare ordförande Tapio Arponen. Bild: Handbollförbundet/Päivi Mitrunen handboll,tapio arponen

Agendan för mötet var klar: något måste göras, för mycket lägre i rankingen var det svårt att komma.

– Vi bestämde oss för att lägga herrlandslaget på is och i stället satsa på en ny stomme bestående av spelare födda 1960 eller senare. Orsaken till det här var att Jan Rönnberg var född det året, berättar handbollförbundets mångåriga ordförande Tapio Arponen som blev projektledare för den nya satsningen.

Skyttekung bland två år äldre

Claes Åström valdes till tränare och Dick Nordström till assisterande. Första testet blev junior-VM 1979 (för spelare födda 1958 och senare) som arrangerades i Danmark och Sverige.

– Där fick Janka sitt internationella genombrott. Trots att han var ett par år yngre än de flesta så delade han på segern i skytteligan med Sovjetunionens kommande världsstjärna Aleksandr Karshakevich.

Finland slutade på plats 16 av 23 nationer. Herrlandslaget lades aldrig ner helt och hållet, men det var P60-projektet som fick merparten av resurserna.

Jan Rönnberg med två pokaler.
1978 var ett bra år för Rönnberg då han vann skytteligan för första gången och slutade trea i skol-EM. Jan Rönnberg med två pokaler. Bild: BK-46:s bildarkiv Jan Rönnberg

I följande JVM-kval mötte Finland Holland. Hemmamatchen vann de blåvita med fem mål, men sen kom motgångarna.

Returen spelades samtidigt som det var studentdimission i Finland. Rönnberg åkte ner till bortamatchen från Karlskrona, dit han hade flyttat ett år tidigare.

– Tyvärr valde ett par av våra viktigaste spelare att stå över matchen för att få sin vita mössa. Vi förlorade med åtta mål och det var samtidigt 60:ornas sista juniorlandskamp tillsammans, berättar Arponen.

15 mål i första matchen – svenskarna gillade vad de såg

Våren 1979 firade BK-46 klubbens andra FM-guld efter att ha besegrat Cocks i finalen. Rönnberg snittade över 11 mål per match i grundserien och valdes till årets spelare för första gången.

Följande säsong var hans kastarm ännu hetare och medeltalet låg på nästan 13 mål per match.

– Det var året som jag gjorde 21 och 24 mål i ett par matcher, minns målmaskinen Rönnberg.

Handbollsspelaren Jan Rönnberg gjorde 21 mål i en match, bilden från en tidning.
Så här kunde det se ut på Västra Nylands sportsidor i slutet av 1970-talet. Handbollsspelaren Jan Rönnberg gjorde 21 mål i en match, bilden från en tidning. Bild: Yle/Kristian Karlsson handboll,Jan Rönnberg

Efter den sista finalsegern över Sjundeå IF var det dags att testa på något nytt då Janka och frun Susanne flyttade till Sverige och IFK Karlskrona.

– Det var nog i junior-VM som de fick upp ögonen för mig. Det kändes direkt rätt att flytta till Karlskrona, som är en riktig sommarstad. Det passade mig utmärkt.

IFK Karlskronas lagbild inför säsongen 1981/82 med Rönnberg i den övre raden som tredje från vänster och tränarna Lars Hällqvist och finländaren Claes Åström till höger i den övre raden.

IFK Karlskrona spelade i den näst högsta serien då Rönnberg flyttade till Blekinge. Men klubben hade en nysatsning på gång då 20-åringen anslöt sig till laget.

– Jag minns hans första match i klubben, det måste ha varit under försäsongen. ”Janne” sköt 15 mål och jag och ett par klubbledare konstaterade att vi nog valt rätt, berättar IFK Karlskronas dåvarande tränare Lars Hällqvist och skrattar hjärtligt.

Janka hade direkt bestämt sig för att visa vad han går för. Under den första säsongen var han lagets främsta målskytt, Karlskrona vann överraskande cupen efter att att slagit ut topplagen Redbergslids IK och IK Heim, och avancerade till den högsta serien.

– Jag visste att jag måste ta mig i kragen för att lyckas i Sverige, säger Rönnberg.

Hällqvist som före sina år i Karlskrona hade basat för de svenska friidrottssprintrarna hämtade med sig en hel del nytänk till handbollen. Den hårda försäsongsträningen och ett utgrupperat försvarsspel resulterade i en pangsäsong under Jankas första år, eller ”Jannes” som svenskarna verkar kalla honom.

– Han var en fantastisk spelare. Otrolig i anfallet med ett enormt skott. Tack vare sin fina spänst gick han rakt upp i luften utan någon sats och placerade in bollarna med handleden, konstaterar Hällqvist.

– Helt enkelt en av de bästa spelarna jag sett.

Fångvaktaren Jan Rönnberg

Då orden handboll och fångvaktare paras ihop i Handbollsfinland brukar de flesta tänka på Riihimäki och Cocks.

Jan Rönnberg berättar att han alltid gillat att ha något vettigt vid sidan om handbollen: antingen familjen eller ett jobb.

Så var det också i Karlskrona där Janka extraknäckte som fångvaktare om nätterna och ibland också dagtid.

– De äldre vakterna verkade vara aningen trötta på sitt jobb och var inte intresserade av att ta ut fångarna utanför fängelset under deras dagspermissioner, som fanns på den tiden.

Så du tog fångarna ut på stan?

– Ja, ibland drog vi till stranden eller gick på handboll. Jag laddade dem i fängelsets minibuss och gjorde klart för dem att det är slut på utflykterna om de missköter sig.

Hur fungerade det?

– Det gick bra. De var ju inga stora gangstrar, utan personer som satt av lindrigare straff för knarkbrott och rattfyllor. Riktigt hyggliga typer som jag ofta snackade med efter att de blivit frigivna, berättar Janka.

Blåstes av klubbledningen

Efter att ha besegrat Växjö i cupfinalen väntade spel i IHF-cupen hösten 1981 för Rönnberg och de övriga IFK Karlskrona-spelarna.

Svenskarna hade oflyt i lottningen och ställdes direkt mot tyska storklubben Vfl Gummersbach med en handfull världsmästare från 1978 i sina led, som Heiner Brand och Erhard Wunderlich. Karlskrona bjöd på bra motstånd i åttondelen och förlorade endast med uddamålet på hemmaplan och borta med åtta bollar.

Tyskarna fick upp ögonen för en viss finländare som stod för 10–12 mål per match (enligt Jankas minne).

Heiner Brand, tränare i OS 2008.
Heiner Brand tillhörde världseliten som både spelare och tränare. Heiner Brand, tränare i OS 2008. Bild: EPA/All Over Press Heiner Brand

Gummersbach gick hela vägen och vann IHF-cupen samt det tyska mästerskapet 1982. IFK Karlskrona i sin tur slutade femma i Allsvenskan (högsta serien) och missade semifinalerna på grund av sämre målskillnad än Västra Frölunda. Rönnberg var femma i skytteligan vilket resulterade i finbesök från Tyskland.

Tyskarna anlände till Karlskrona med klubbdirektören Eugen Haas i spetsen för att köpa loss den Karisbördiga målsprutan.

– Enligt mig och tyskarna skulle övergångssumman vara 50 000 svenska kronor. Då vi skulle skriva på kontraktet ville svenskarna ha 150 000, en summa det aldrig hade varit tal om, berättar Jan Rönnberg om karriärens hittills största motgång.

Tyskarna kände sig blåsta och drog hem. Janka ringde ännu samma kväll till klubblokalen och meddelade att han plockar upp fripappren följande dag.

– Ni lurar mig bara en gång sa jag. En person från klubbledningen kom ännu efter mig till Stockholm där Veikko Marttinen väntade. Oberoende vad ni lovar mig så får det vara, sa jag åt svensken och vi drog till Finland.

Trots de strandade förhandlingarna skulle Gummersbach och Heiner Brand dyka upp på Rönnbergs radar på nytt flera år senare.

Proffskarriären byttes ut mot inhemsk dominans med ”Micke”

Trots det olyckliga avskedet från Karlskrona vill Rönnberg betona att han inte känner något negativt mot klubben eller sina tidigare lagkompisar. Klubbledarna som grusade övergången till Tyskland är en annan femma.

I stället för att fortsätta utomlands valde Rönnberg att återvända till Finland och BK-46.

Grämer det inte dig att om du flyttat till Tyskland hade du högst antagligen kunnat titulera dig tysk mästare (Gummersbach vann även 1983)?

– Jag har aldrig tänkt på det så. För mig var det sak samma var jag spelade, viktigast var att jag och familjen trivdes.

Delar ur BK:s lag poserar.
BK-46 hade ett suveränt lag säsongen 1985/86 med flera landslagsspelare i leden. Delar ur BK:s lag poserar. Bild: Bk-46 bildarkiv BK-46,Jan Rönnberg,Mikael Källman

Redan före avfärden till södra Sverige hade Jan Rönnberg och Mikael Källman stegat in på samma handbollsplan.

– Jag minns då jag var C-junior och Janka fortfarande A-junior. De hade brist på spelare och jag fick vara med som högerytter då vi vann FM-guld. Det var väldigt stort för mig, minns Källman som hade etablerat sig i herrlaget under Jankas år i Karlskrona.

Under Rönnbergs tid i Sverige fick ett annat västnyländskt lag smaka på segerns sötma då Sjundeå IF vann både 1981 och 1982.

Efter det var det slut på de gulgröna guldfesterna. Från hösten 1982 och framåt började en rödvit dominans som finländsk handboll sällan skådat. Med både Micke och Janka i sina led var BK totalt överlägsna och radade upp fem raka FM-guld under ledning av Jan-Gösta Westerlund.

Under dessa fem säsonger vann Rönnberg skytteligan vid tre tillfällen och Källman vid två.

Mentorn som juniorerna uppskattade

Efter FM-seriedebuten som 16-åring hann Janka uppleva mycket inom handbollen i en väldigt ung ålder.

Det märktes även på BK:s träningar där han tog de yngre spelarna under sina vingar.

– Då jag kom med i herrlaget var det vissa av de äldre spelarna som försökte ”skola” mig med lite hårdare tag, men Janka försvarade oss yngre. Han tog aldrig till några sådana metoder, konstaterar Källman.

Istället var Rönnberg saklig och stöttande mot framtidens stjärnor. Hans besök på BK:s träningar under åren i Sverige var uppskattade.

– Han berömde mig högljutt även om vi spelade på olika lag. Att orden kom just från honom kändes oerhört stort, berättar den fyra år yngre Källman.

Mikael Källman och Jan Rönnberg i BK-46 under tidiga 1980-talet.
Mikael Källman och Jan Rönnberg var i en klass för sig under mitten av 1980-talet. Mikael Källman och Jan Rönnberg i BK-46 under tidiga 1980-talet. Bild: BK-46:s bildarkiv Mikael Källman,Jan Rönnberg

Sami Goman i sin tur minns en träningsturnering i Sverige från sina första år i BK:s herrlag. För den flinka vänsteryttern var det speciellt att dra utomlands under försäsongen, men inte för Rönnberg.

– Vi skulle möta IK Heim med den svenska landslagsmålvakten Claes Hellgren mellan stolparna. Under uppvärmningen upplyste Janka mig om att Hellgren brukar försöka skrämma unga yttrar genom att rusa långt emot kantspelaren. Det gjorde han också och jag skruvade in bollen, vilket jag hade Janka att tacka för.

Överlag stortrivdes Goman med att spela bredvid Rönnberg under sina år i Karis.

– Janka var mycket mer än en målmaskin och jag gjorde säkert 101 procent av mina yttermål från hans passningar.

Sami Goman var en viktig kugge i BK:s guldlag under 1980-talet och samarbetet mellan honom och Rönnberg fungerade.

Isländsk polis bidrog till drömflytten

Jan Rönnberg medger att han hade det lite för bra i Karis under åren som BK dominerade den inhemska handbollen hur de ville.

Det fanns anbud från Sverige, Norge, Tyskland och Schweiz, men Janka valde att fortsätta jobba för VR och skjuta mål för sitt BK.

– Jag har aldrig varit besatt av handbollen, det var nog därför jag inte drog.

Däremot lockade solen.

Redan efter flytten hem från Karlskrona fick han upp ögonen för den spanska klubben Tres de Mayo på Teneriffa, där bland annat svenska profilerna Hellgren och Björn Jilsén höll hus.

– Det var en klubb jag drömde om att få representera. Vad kunde vara bättre än att kombinera livet som handbollsproffs och det soliga vädret på Kanarieöarna?

Jakten på sjätte raka FM-guldet höll på att börja då Rönnbergs telefon ringde en dag i juli. I andra ändan var en islänning som hade hamnat i en knepig situation.

Mannen hette Siggi Gunnarsson och hade representerat Tres de Mayo i tre säsonger.

– Han förklarade att han är polis på Island och varit tjänstledig under sina år i Spanien. Nu gick de inte med på att förlänga den och han måste helt enkelt hem igen.

Problemet var att Tres de Mayos klubbledning inte var alltför förtjust i idén. Gunnarsson skulle få återvända till sitt civilyrke bara ifall han själv skaffade en likvärdig ersättare. Där förklaringen till det överraskande samtalet.

BK-46:s spelande tränare Andeas Rönnberg poserar under ett träningspass sensommaren 2019.
Jan och Susanne Rönnbergs två äldsta barn Andreas och Nathalie flyttade med till Teneriffa, Alexandra föddes 1988 och Nico 1992. BK-46:s spelande tränare Andeas Rönnberg poserar under ett träningspass sensommaren 2019. Bild: Yle/Kristian Karlsson handboll,Andreas Rönnberg,BK-46 Handboll

Sen gick det fort undan. Samma kväll ringde klubbpresidenten och förhandlingarna var i full gång.

– Deras första anbud verkade ok, till och med lite bättre än vad jag hade tänkt mig. Det ingick en lägenhet vid havet, strax utanför huvudstaden Santa Cruz, och simbassänger på gården. Jag tänkte att bättre än så här går det inte att bo.

Familjen bestående av frun Susanne samt barnen Andreas och Nathalie fick förbereda sig för ett snabbt miljöombyte, medan Janka inledde jakten på en ordbok som han skulle ha nytta av snabbare än han tänkt sig.

Sol och pengar satte stopp för flyttar norrut

Tres de Mayo var en etablerad klubb med cigarettjätten West som huvudsponsor då Rönnberg åkte ner till den största av Kanarieöarna. Budgeten var mer eller mindre gränslös under de två första säsongerna, minns den i dag 60-åriga Rönnberg.

Hela familjen trivdes och Janka anpassade sig trots vissa lingvistiska problem.

– Jag trodde att jag skulle klara mig med engelska då det var en turistort. Till första samlingen kom tränaren med en ordbok i handen och började förklara. Då insåg jag att det gäller att lära sig spanska.

Klubben slutade på den övre halvan och Janka var som vanligt sitt lags bästa målskytt. Efter debutsäsongen kom följande samtal. Inte från en polis, utan en tysk handbollslegendar.

Jan Rönnberg skriver autografer.
Jan Rönnberg var en publikfavorit under hela sin karriär. Jan Rönnberg skriver autografer. Bild: Bk-46 bildarkiv. BK-46,Jan Rönnberg

Heiner Brand hade börjat träna Gummersbach efter att han lagt tossorna på hyllan och ville värva Rönnberg till Bundesligan. Det fanns ett ömsesidigt intresse, men problemen uppstod då de ekonomiska bitarna skulle falla på plats.

– Jag förklarade att de knappast skulle klara av att matcha min lön i Spanien. Han förstod läget och sa att det bara var Göppingens polack Jerzy Klempel (trefaldig skyttekung) som fick samma summor i Bundesligan.

Jan Rönnberg i BK:s FM-seriematch i mitten av 80-talet.
Det är oklart om Rönnberg serverades lika bra spärrar i Spanien som hemma i BK-46. Jan Rönnberg i BK:s FM-seriematch i mitten av 80-talet. Bild: BK-46:s bildarkiv Jan Rönnberg

Brand, som senare under karriären vann det tyska mästerskapet tillsammans med Mikael Källman, bad ännu om att få träffas. Duon sågs på Frankfurts flygplats då Rönnberg var på väg hem över sommaren.

– Vi åt en bit mat och jag förklarade att visst skulle det vara fint att prova på spel i Tyskland, men att det ekonomiskt inte var lönsamt.

Fanns det andra anbud på bordet under dina år i Spanien?

– Atlético Madrid, som på den tiden var en storklubb, ville ha mig ett par gånger. Föreningarna från norr hörde också av sig. De visste nog svaret direkt, att jag gillar sol för mycket för att flytta.

Teneriffa slog Gran Canaria med 100–0

Rönnberg spelade fyra säsonger för Tres de Mayo innan lagets ekonomi rasade och klubben var tvungen att ge upp sin ligaplats.

Serieplatsen gick till ett annat lag från Kanarieöarna, Cadagua Galdar, dit även Rönnberg flyttade. Han var den enda Tres de Mayo-spelaren som bytte ö, samtidigt som familjen bestående av fru och nu tre barn åkte tillbaka till Finland.

– Teneriffa blev direkt som ett andra hem för mig, medan jag hatade den där platsen (Galdar). Jag åkte från Gran Canaria 1993 och besökte ön följande gång 2019. Till Teneriffa har vi säkert varit 100–120 gånger sedan jag avslutade proffskarriären, berättar Rönnberg och ser sammanbiten ut.

I Galdar var det borgmästaren som höll i trådarna med hjälp av det lokala vattenbolagets pengar.

– Den lilla byn hade även ett volleybollag och ett i futsal och han var aktiv inom alla tre grenar. En riktig mafiosotyp.

Janka saknade familjen och dagarna blev långa då laget oftast tränade om kvällarna.

– Jag körde varje dag till Las Palmas för att köpa Helsingin Sanomat och Expressen för att ha lite program.

Det blev åtminstone klart vilken som var och är Jankas favorit bland Kanarieöarna. För tio år sedan köpte Rönnberg den tidigare Tres de Mayo-presidentens gamla hus, som han tänker renovera då pensionsdagarna väntar om fyra år.

Efter det kommer Teneriffa högst antagligen att riva upp en ännu större lucka till grannön.

Baklängesmålet som världsmästaren aldrig glömmer

Jan Rönnberg och jämnåriga svenske målvaktsprofilen Mats Olsson hade mött varandra i både Allsvenskan och landslaget innan den resliga burväktaren flyttade från Lugi till Teka Santander i Spanien.

Från den spanska ligan är minnena många och oftast varma.

– En lugn, sympatisk och fin människa. Jag minns honom som en person med en väldigt fin syn på livet i allmänhet, berättar Olsson som bott i Santander vid Biscayabukten med sin familj sedan millennieskiftet.

Svenska landslagsmålvakten Mats Olsson sitter på golvet.
Mats Olsson vann den spanska ligan med Teka Santander åren 1993 och 1994. Svenska landslagsmålvakten Mats Olsson sitter på golvet. Bild: imago sportfotodienst/ All Over Press handboll,Mats Olsson

Svensken, som vunnit både VM- och EM-guld, minns Jan Rönnberg som en revolutionerande anfallsspelare. Han var svårfångad för försvarsspelarna och långt ifrån en drömmotståndare för målvakterna.

– Han låg faktiskt mycket före sin tid, framför allt hur han tog sina avslut. På den tiden fanns en massa skyttar som levde på kraft och försökte skjuta så hårt som möjligt. Rönnberg var deras motsats.

Enligt Olsson utnyttjade Janka geometrin genom att skjuta via golvet och hitta vinklar som verkade omöjliga.

Olsson medger att han inte hade någon hög utdelning mot Rönnberg och minns framför allt ett avslut från en bortamatch på Kanarieöarna. Paussummern ljöd och hemmalaget fick frikast från 15 meter.

– Mina försvarsspelare tyckte tydligen att jag skulle fixa det själv och tågade mot omklädningsrummet. Då sköt Rönnberg ett skott som bara han kunde, berättar han.

– Det var inte speciellt hårt, men hade en grym skruv. Det var nästan som en tennisserve som bara spann iväg och gick i mål på min vänstra sida. Ett baklängesmål jag aldrig glömmer.

Enligt Mats Olsson som spelade i Spanien i sju år var Rönnberg en mycket respekterad spelare, även om hans klubbar aldrig kämpade i tätstriden.

– Redan det att bli proffs i Spanien på den tiden var en stor bedrift. Lirare av kalibern Veselin Vujovic, Zlatko Portner, Kristjan Arason, Vasile Stinga, Maricel Voinea och Bogdan Wenta höll till där.

Myterna: Dålig i försvaret och ingen träningsnarkoman

Jan Rönnbergs styrkor som handbollsspelare fanns definitivt i anfallsändan, annars skulle det aldrig ha blivit 3063 mål i FM-serien eller 537 i A-landslaget. I motsats till Mikael Källman var han ingen utpräglad tvåvägsspelare.

– Han var inte världens bästa försvarsspelare, men helt ok. Framför allt i att sätta igång våra kontringar var han fenomenal, det var ju något av hans varumärke, berättar Källman.

Janka är färdig att hålla med sin tidigare lagkompis.

– I ärlighetens namn var jag aldrig speciellt intresserad. Det var andra som tyckte mer om försvarsspel än jag, säger han och bjuder på sitt karakteristiska smil.

Janka försvarade oftast på kanten för att kunna fokusera på anfallspelet.

Rönnberg hade under karriären fått njuta av en del friheter vad fysträningen beträffar, som man knappast skulle se genom fingrarna i dagens proffsidrott. Detta i såväl Sverige, BK-46 som Spanien.

Men på den punkten skulle det ske en förändring då en 30-årig Helsingforsbo vid namnet Kaj Kekki blev tränare för Karislaget. Året var 1993 och ett par månader tidigare hade Rönnberg avslutat sin proffskarriär i Spanien med att förlora ett par kvartsfinaler mot Barcelona.

– Jag anlände till Karis som en ung tränare och vi hade våra duster med den tre år äldre Janka. Mycket handlade om att han inte var villig att delta i lagets gemensamma sommarträningar, berättar Kekki.

Med långa tänder fick Kekki kompromissa om att Janka skulle träna på egen hand. Under sensommaren väntade Kekkis fystest för hela laget – inklusive senior Rönnberg.

– Jag kunde inte tro mina ögon. Han var näst bäst i uthållighetstestet efter Peter Kihlstedt. Sådana resultat uppnår ingen genom att ligga på sofflocket. Så vi kan nog glömma snacket om att han var lat och lät bli att träna, slår Kekki fast.

Framför allt under åren i Spanien var Rönnberg befriad från att lyfta en massa tyngder. Enligt Mats Olsson gjorde klubbarna och Rönnberg rätt i att satsa på styrkorna istället för att hänga på gymmet.

– Han utvecklade en annan spelstil på grund av sina brister i fysiken. Jag tror inte han hade blivit en bättre spelare om han lagt på sig 5–10 kilo muskler. Hans styrka fanns i huvudet, inte i musklerna, säger Olsson.

Konstnärssjälen som hatade att förlora

Jan Rönnberg erkänner att han alltid hatat att förlora. Oberoende av gren. Då matcherna stod och vägde var det oftast just BK:s legendariska nummer 2 som steg fram.

– Man måste vara en vinnarskalle för att klara sig. Det är nog få av toppspelarna som är av den snällare typen ute på planen. Framför allt i Spanien gällde det att leverera. Ingen kom och dunkade en i ryggen efter att man missat ett viktig skott.

Jan Rönnberg fäller en spelare.
Jan Rönnberg hade ett temperament som oftast var till en fördel på handbollsplanerna. Jan Rönnberg fäller en spelare. Bild: Bk-46 bildarkiv. BK-46,Jan Rönnberg

Kaj Kekki minns att Rönnberg utstrålade en segervilja han aldrig stött på tidigare.

– Han var en kille som ville vinna allt och alltid. Därför bråkade jag genom att låta honom spela med de sämsta fotbollsspelarna under uppvärmningen. Det var ändå Jankas lag som vann. Segerviljan hos familjen Rönnbergs handbollsspelare är chockerande.

Enligt Mikael Källman syntes segerviljan på träningarna, men framför allt i matcherna. Där kunde det hetta till på allvar och under de tidiga åren var det inte en eller två gånger som Rönnberg fick sitta av längre avstängningar på grund av sitt temperament.

– Började någon från motståndarlaget härja kunde Janka bli riktigt galen. Råkade någon av våra spelare få ett slag eller dylikt så var han den första som var framme och skulle utreda situationen. Han var en vinnarskalle, precis som jag.

Mats Olsson medger att Janka oftast drog det längre strået då duon möttes.

Under ett långdistanssamtal till Santander dyker en överraskande jämförelse upp. Mats Olsson börjar dra paralleller mellan Rönnberg och Magnus Wislander, vald till 1900-talets bästa spelare i världen.

– Livsnjutaren Rönnberg var lite som Wislander. ”Slangen” ville också ge en bild av sig själv utåt som en spelare som inte tränade speciellt mycket, fast alla visste att han gjorde det.

Det var inte endast spelet för gallerierna som de hade gemensamt. Enligt Olsson har Wislander sagt att han egentligen inte är bra på någonting. Han sköt inte hårdast, var inte starkast eller snabbast. Han var därmed tvungen att kompensera bristerna med något Olsson kallar ”handballsmartness”.

– På den punkten var de i samma kategori. Och då talar vi om anfallsspelet där ”Jannes” styrkor fanns, berättar Olsson och fyller på med att både Rönnberg och Källman hade platsat i vilket landslag som helst under sina glansdagar.

– Rönnberg var en spelartyp som Sverige saknade och hans kvaliteter var något utöver det vanliga. Det var först Wislander, Magnus Andersson, Staffan Olsson och lite senare Ljubomir Vranjes och Stefan Löfgren som hade det där lilla extra.

Magnus Wislander försöker göra mål mot Spanien i EM 2000
Mats Olsson jämför Rönnbergs spelsinne med Magnus Wislanders. Magnus Wislander försöker göra mål mot Spanien i EM 2000 Bild: EPA handboll,Magnus Wislander

Olsson kallar Rönnberg för en livsnjutare. Sami Goman väljer att beskriva honom som en konstnärssjäl.

– Han ville ge en avslappnad bild av sig själv, men var alltid i bra form. I matcherna kunde han vara lite frånvarande, men fick han en smäll på näsan spelade han ännu bättre. Som uppretad var han som bäst, säger Goman och påpekar att Rönnberg aldrig blev övermodig trots att han var en stjärna under hela sin karriär.

Den tomma resväskan

Efter startsvårigheterna kom Kaj Kekki och Jan Rönnberg bra överens. Den tidigare landslagstränaren blickar tillbaka mot flera fina och minnesvärda stunder från sina tre år i Karis.

Hemmapublikens hyllningar efter det första guldet 1994, Janka som under en avslutningskryssning övertalade Kekki att fortsätta en tredje säsong – och en incident från Helsingfors-Vanda flygplats hösten 1993.

– Vi var på väg till Ljubljana över helgen för att möta Kolinka Slovan i cupvinnarcupen. Janka stod framför i incheckningen och släppte resväskan på vågen. Den visade 2,4 kilo.

Resan gick bra och humöret var på topp efter att BK vunnit den första matchen med klar marginal. Framme i den slovenska huvudstaden meddelade Kekki åt laget att det var dags att åka till hallen och träna. Jankas svar har fått Kekki att skratta många gånger.

– Ska vi alltså träna på den här resan? Jag har endast spelkläderna med mig!

Avslutade med stil

Våren 1997 skadade Rönnberg akillessenan i finalserien mot Dicken och säsongen fick ett abrupt slut. Så går det ju inte att avsluta en fantastisk karriär, tänkte Janka, trots att hans lagkompisar fixade fjärde raka guldet under ledning av polacken Andrej Wisniewski.

– Jag hade överraskande lite skador under min karriär, vilket mest berodde på tillfälligheter. Jag bestämde mig för att träna mig i så bra form som möjligt och köra en sista säsong. Nivån i FM-serien var inte den bästa under mina sista år och jag kunde avsluta karriären med mitt tolfte FM-guld våren 1998.

Så här glada var Jan Rönnberg och tränaren Jan Källman efter att laget slagit Grankulla IFK i finalserien 1998.

12 mästerskap på 14 säsonger är inte fy skam. Då ska vi komma ihåg att plumparna i protokollet kom i slutet av 1970-talet då Janka var 17 och 18 år gammal.

Var det lätt att sätta skorna på hyllan?

– Nog var det ganska lätt. Jag var ändå 38 år. Visst kunde det ha varit roligt att spela en säsong tillsammans med Andreas (sonen, född 1983), men det var en lämplig tidpunkt att lägga av.

Vilka var dina största framgångar?

– Nog är det alla guld som man varit med om att spela hem till lilla Karis.

Handbollsdomaren Jan Rönnberg visar ut en spelare våren 2017.
Efter att ha varit tränare i både FM-ligan och FM-serien blev Rönnberg en respekterad domare som sällan hetsade upp sig. Handbollsdomaren Jan Rönnberg visar ut en spelare våren 2017. Bild: Handbollförbundet/Matti Matikainen/Newspix24 Jan Rönnberg,handbollsdomare

Efter karriären tränade Jan Rönnberg Cocks i två säsonger, ledde BK:s damer till två FM-silver och dömde närmare 300 matcher på den högsta nivån i Finland.

Innan våra vägar skiljs åt påminner jag Janka om ett avsnitt av Sportmagasinet från våren 1985. Reportern Frank Sjöman frågar Rönnberg om han tror BK besegrar ärkerivalen Sjundeå IF och koras till mästare.

– Säkert, lyder Jankas bestämda, nästan arroganta svar.

Vad säger du om det relativt kortfattade svaret, nu 35 år senare?

– Det måste ha varit mest för att retas med Sjundeåborna. Jag var aldrig den populäraste spelaren där. Jag tror faktiskt att jag aldrig förlorat i den hallen.

Dags att tacka för intervjun och pusta ut av lättnad då batterierna inte tog slut i inbandningsapparaten. Janka sträcker över sin pappas gamla klippbok med en massa guldvärda tidningsartiklar och drar till tennisplan för att kolla om den enhandsfattade backhanden är sig lik efter vinterpausen.

Följande dag hörs vi med Janka för att dubbelkolla några detaljer. Han hjälper så gott han kan, men är mest ivrig på att berätta något helt annat.

– Du borde ringa Håkan Loob. Jag slog honom en gång under tennisveckan i Ekenäs på 1970-talet. Sen sprang vi på varandra i Karlskrona några år senare. Han kunde garanterat bjuda på flera goda historier.

Idén verkar hur bra och lockande som helst, men det känns att vi får spara den godbiten till en annan gång.

Ett stort tack till de intervjuade och följande personer som hjälpt till med samlandet av material och bakgrundsinformation: Johan Lönnberg (bilder), Raimo Sutinen, Jens Backlund, Jari Henttonen, Päivi Mitrunen och IFK Karlskronas kansli.

Jan Rönnberg kommer in på placering 39 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.