Hoppa till huvudinnehåll

Christoffer Gröhn: Jag dokumenterade när samhället vändes upp och ner men insåg att vardagslivet trots allt består

Tomma bänkar i metron och ett tomt torg.
Dokumentären "När coronaviruset kom till Helsingfors" skildrar hur det gick till när Helsingfors blev tomt. Tomma bänkar i metron och ett tomt torg. Bild: Yle/ Christoffer Gröhn metro ,metrotåg,Kampen, Helsingfors stad,Narinken,Helsingfors

Vad kommer vi att minnas av coronakrisen i framtiden? Är det våra förråd av toapapper, våra videomöten eller att vi inte fick åka till stugan? Jag har under en månad dokumenterat livet i Helsingfors när coronan slog till och inser att det också finns vardag när världen brinner.

Resultatet blev audiodokumentären ”När coronaviruset kom till Helsingfors” som nu finns på Arenan.

Jag började dokumentera med bandspelaren i hand fredagen den 13 mars. Det var då de flesta insåg att coronaepidemin inte är något som drabbar någon annan någon annanstans.

Jag var på plats när butikshyllorna länsades, när landets gränser stängdes och när nattlivet tystnade.

Jag har också pratat med en lärare som kämpar på i en distanstillvaro, med en kvinna som hjälper och stödjer dem som drabbas extra mycket och med invånare i ett seniorhus som sjunger om alltings förgänglighet.

“Väliaikaista kaikki on vaan”, sjunger de. Låten ”Väliaikainen” gavs ut 1938. Det var året innan hela världen och Helsingfors vändes upp och ner.

En dag är också coronakrisen ett kapitel i historieboken, men vad står där?

Äldre som sjunger på balkongen.
Varje kväll klockan 18 stämmer invånarna i det här seniorhuset upp till sång på balkongen. Äldre som sjunger på balkongen. Bild: Yle/ Christoffer Gröhn seniorhus,Arabiastranden,Loppukiri

Den svenska författaren Stig Johanssons dikt "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet" är väldigt beskrivande och kan appliceras också på den här tiden.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de går till historien".

För också fastän det råder undantagsförhållanden i Finland fortsätter vardagen. Vi målar om terrassen, hittar en ny favoritserie, grälar om småsaker, spelar tv-spel, dricker vin, lägger pussel, joggar, blir kära, lyssnar på fåglarnas kvitter, mekar med cykeln, läser en bok.

Alla dessa dagar som kom och gick

När jag läser om historiska händelser som vinterkriget eller fortsättningskriget tänker jag att det var krig hela tiden överallt. Men så är det naturligtvis inte.

Coronakrisen är också väldigt mycket vardag, helt enkelt för att vi tillbringar så mycket tid hemma.

I det rådande läget är vardagsliv ett bra sätt att överleva den här märkliga tiden.

Informationsflödet och de osäkra beskeden kan snabbt bli för mycket. Var och hur ska vi röra oss för att inte smitta andra, hur lätt sprider sig viruset och när är det hela över? Beskeden kan växla från dag till dag.

Samtidigt finns det en risk med detta. Inte vardagslivet i sig men att människor i något skede glömmer bort eller inte längre bryr sig om att vi är mitt i en pandemi.

Att vardagen på många sätt fortsätter som tidigare kan leda till en falsk trygghet om att pandemin kanske inte är så farlig.

Coronakrisen är också väldigt mycket vardag

När coronakrisen någon gång i framtiden är ett kapital i historieboken kan jag gissa att det inte i första hand är vardagslivet som finns dokumenterat. Där står antagligen om hur viruset kom från Kina, om att hela världen drabbades och att så och så många blev smittade respektive dog av covid-19.

När jag pratade med människor för dokumentären slogs jag flera gånger av deras lugn. Det verkar som att de flesta helt enkelt funnit sig i situationen och agerar därefter.

Och vad annat kan man ens göra?

En sak vet vi ändå med säkerhet. En dag kommer coronakrisen att vara över.

Vad kommer då att stanna kvar hos oss?

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen