Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Två ”best of the best”-turneringar, två finaler för alla tiders Lejonlag – del 1: World Cup 2004

Kolumn Anders Nordenswan
Kolumn Anders Nordenswan kolumner,Yle Sporten,anders nordenswan

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. Vanligtvis betyder majmånad att Lejonen och NHL-proffsens nekande eller jakande svar till VM-spel blir nationens diskussionsämne nummer ett. Nu blir det istället fokus på två oförglömliga turneringar i den här och nästa veckas kolumn.

Kanada Cup-turneringen 1991 var beviset för att Finlands allra bästa hockeyspelare var mogna för att hålla jämna steg med de övriga bästa möjliga landslagen. OS i Nagano 1998 visade i sin tur att våra NHL-proffs var redo till att gå hela vägen.

I World Cup 2004 och OS i Turin 2006 ställde Finland upp med ett landslag som förde samman ett par spelare från Kanada Cup-laget 1991, NHL-generationen som representerade framtiden i OS 1998 och de nya framgångsvana spelarna som slagit igenom på båda sidor om millennieskiftet.

17-spelare fanns med både i World Cup 2004 och OS 2006. Tio kan ses som nyckelspelare, men också ur den gruppen urskiljs en tydlig kärna på sju spelare. Ryggraden som laget stod eller föll med.

Sju starka ledare från olika spelargenerationer

Teppo Numminen och Teemu Selänne hörde till lagets stjärnor redan i Kanada Cup 1991. Då var Selänne en representant för den nya generationen, medan Numminen var ett etablerat proffs som hade varit med och tagit Finlands första herrmedalj i OS 1988. Hans fackelbärande roll var viktig.

Ville Peltonen, Saku Koivu och Jere Lehtinen var såklart killarna som visade att också Lejonen kan ta VM-guld och vinna på grund av överlägsna individer. I Nagano 1998 var ”hjältarna från Globen” unga fördomsfria vinnarskallar – alla var och är dessutom mycket olika som personer.

Kimmo Timonen tillhörde något som kan kallas mellangenerationen. Timonen steg in i landslaget först efter VM 1995 och hade ingen hjältegloria, men var i World Cup och OS 2006 lagets bästa speldrivande back, mycket respekterad i NHL och väldigt bra på att hålla stämningen uppe.

Slutligen var lagets andracenter Olli Jokinen sin generations självklara galjonsfigur. Stor både fysiskt och vad gäller självförtroende. ”Päällikkö” ledde Finland till JVM-guld 1998 och hade kämpat sig i NHL den långa vägen till kapten för sitt lag. O.J. krävde och fick utrymme.

När gruppen av ledande spelare svetsades samman, så hittade alla lagmedlemmar någon ”hövding” som de kunde identifiera sig med och vid behov vända sig till.

Saku Koivu, Teemu Selänne och Jere Lehtinen jublar.
Koivu, Selänne och Lehtinen var några tunga namn i truppen. Saku Koivu, Teemu Selänne och Jere Lehtinen jublar. Bild: EPA/CRAIG LASSIG Finlands herrlandslag i ishockey,ishockey,Saku Koivu,Teemu Selänne,Jere Lehtinen

Att fem av de här sju – Saku Koivu, Olli Jokinen, Kimmo Timonen, Teppo Numminen och Teemu Selänne – varit lagkaptener i NHL är beskrivande för nivån på ledarskapet i alla tiders Lejonlag.

Niko Kapanen, Sami Salo och Toni Lydman var de tre övriga verkliga nyckelspelarna i truppen i både World Cup och OS två år senare. Trion var enormt viktig för Lejonens uppoffrande och grymt täta lagspel.

Anmärkningsvärt var att de två succélagen hade helt olika målvaktstrion. Gemensamma nämnaren för lagens förstamålvakter är TPS: Calgary-stjärnan Miikka Kiprusoff bar ansvaret i World Cup, men då han tackade nej till OS, så slängdes Philadelphias nykomling Antero Niittymäki in i hetluften.

Den här veckan handlar kolumnen härifrån framåt om World Cup – nästa fredag står Turin 2006 i turen.

Lejonen – ett lag att räkna med

På sommaren 2004 hade det gått åtta år sedan World Cup senast avgjordes och finsk landslagshockey hade tagit stora steg framåt.

OS-bronset i Nagano, VM-finalerna 1998, -99, 2001 och det suveräna guldet i JVM 1998, utan en enda förlust, var de bästa bevisen på att ett blåvitt hockeylandslag var att räkna med i alla sammanhang. Dessutom hade U18-laget vunnit VM-guld 2000 och JVM-laget spelat final år 2001.

Visserligen hade VM-turneringarna 2003 och 2004 samt OS 2002 tagit slut för Lejonen i kvartsfinalskedet, men ingredienser till framgång hade nog funnits.

I VM 2003 ledde Finland med 5–1 mot Sverige innan allt gick fel på ett väldokumenterat sätt, i VM 2004 föll Lejonen i kvartsfinalens förlängning mot kommande världsmästaren Kanada och likaså i OS 2002 var det guldmedaljören Kanada som slog ut Finland i kvarten med 2–1.

Ett mästerligt lagbygge

Finland spelade med andra ord alltid om riktig framgång. Dessutom var Lejonens World Cup-lag 2004 ett helt igenom äkta NHL-landslag – av lagets 26 spelare hade 22 spelat säsongen 03/04 i NHL – och ingen av dem som inte spelat NHL-hockey föregående säsong var målvakt.

De fyra som inte då spelade i NHL var Ville Peltonen, från Lugano, Jukka Hentunen som återvänt från NHL till Europa inför säsongen 02/03, Mikko Eloranta som efter fem säsonger i NHL återvänt till TPS och slutligen en annan TPS-spelare: 21 år unga Mikko Koivu.

Annars var det idel aktiva NHL- spelare som drog på sig Lejontröjan i den kontroversiella coachen Raimo Summanens World Cup-lag. Målvaktstrion bestod av den självskrivna förstakeepern Miikka Kiprusoff – Calgarys bästa spelare då Flames föll i Stanley Cup-finalseriens sjunde match mot Tampa – en mycket ung Kari Lehtonen och Vesa Toskala.

Backbesättningen i sin tur var solid och defensivt mycket pålitlig:

Teppo Numminen – Kimmo Timonen
Sami Salo – Ossi Väänänen
Aki-Betteri Berg – Tony Lydman

Även Janne Niinimaa ingick i början av turneringen i den spelande uppställningen – mer om det senare.

Teppo Numminen, Teemu Selänne och Saku Koivu står på rad och lyssnar på nationalsången.
Teppo Numminen, Teemu Selänne och Saku Koivu står på rad och lyssnar på nationalsången. Bild: / All Over Press ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Teemu Selänne,Saku Koivu,Teppo Numminen

Anfallskedjorna hade Summanen och assisterande coachen Erkka Westerlund konstruerat enligt ett välbeprövat koncept: två offensiva kedjor, en våldsamt skridskoåkande så kallad energikedja och en fysiskt kämpande checking-kedja med starka defensiva kvaliteter.

Jere Lehtinen – Saku Koivu – Teemu Selänne
Ville Peltonen – Olli Jokinen – Tuomo Ruutu
Jukka Hentunen – Niko Kapanen – Niklas Hagman
Mikko Eloranta – Mikko Koivu/Riku Hahl – Jarkko Ruutu/Ville Nieminen

Med i laget fanns också Minnesotas forward Antti Laaksonen som var på isen i en match och backen Joni Pitkänen från Philadelphia som inte spelade.

Det här var det på pappret klart starkaste finska hockeylandslaget någonsin, fullt med världsmästare från herr-, junior- och U18-VM.

Laget innehöll också Stanley Cup-segrare och finalister, NHL:s trefaldiga målkung, NHL:s kanske mest respekterade tvåvägsforward, Montreal Canadiens kapten och NHL:s hetaste målvakt.

Minst fyra nationer med starkare ”papperslag”

Trots att var Lejonen var fulladdat med den blåvita hockeyns galjonsfigurer, så var Finland på pappret endast turneringens femte eller sjätte starkaste nation. Kanada, Sverige, USA, Ryssland och egentligen också Tjeckien hade mer namnstarka lag.

Ingen finsk NHL-spelare hade under säsongen kommit ens i närheten av att snitta en poäng per match. Olli Jokinen var poängbäst med 58 poäng fördelade på 26 mål och 23 passningar medan förstacentern Saku Koivu noterade 55 poäng, men bara på 68 matcher, så han snittade mest.

Storstjärnan Teemu Selänne, med vänstra knäet i praktiken ur funktion, hade i sin tur spelat hela sin karriärs sämsta säsong: 16 mål och 16 assist. Året i Colorado blev en mardröm då coachen Tony Granato, som hamnat i skuggan av Selänne som spelare i San José, gjorde livet surt för Teemu.

Eller vad sägs om Teemu Selänne i fjärde kedjan?

Finlands paradtrios problem fullbordades av att Jere Lehtinens långvariga ryggproblem blev så svåra att han under World Cup bara deltog sporadiskt i träningarna och kämpade sig igenom matcherna. Den trefaldiga Selke-vinnaren hade säsongen 03/04 endast kunnat spela 58 matcher.

Men om den som betraktade laguppställningen lyckades se bakom ytan av NHL-poäng och löner, så visade sig Lejonen i en helt annan dager. Det var fråga om en lagmaskin där spelarna var starka på alla hockeyns delområden och hade en mycket hög arbets- och lagmoral.

Två grupper på var sin kontinent

Precis som 1996 var turneringen indelad i två grupper: en i Europa, den andra i Nordamerika. I Europa-gruppen spelade Finland, Sverige, Tjeckien och Tyskland. Matchorterna var Prag, Stockholm, Köln och Helsingfors. Finland fick spela både mot Tjeckien och Sverige på hemmais.

Slutspelsskedet inleddes den här gången med kvartsfinaler inom gruppen på var sin sida om Atlanten, medan semifinalerna och finalen avgjordes i Nordamerika.

Finland öppnade turneringen hemma mot Tjeckien 30 augusti. Tjeckerna drabbades av en tragedi precis före turneringen, då lagets tränare, nationalhjälten Ivan Hlinka omkom i en bilkrasch två veckor före öppningsmatchen. Hlinkas tidigare favoritspelare Vladimir Ruzicka tog över som coach.

Kiprusoff och Jagr skakar hand.
Kiprusoff höll nollan mot Jagrs Tjeckien i premiären. Kiprusoff och Jagr skakar hand. Bild: EPA/SEPPO SIRKKA ishockey,Miikka Kiprusoff,Jaromír Jágr

Att Tjeckien med Jaromir Jagr, Patrik Elias, Milan Hejduk och Marek Zidlicky i spetsen inte hade en optimal uppladdning inför turneringsstarten blev snabbt klart. Tjeckerna fick under hela matchen iväg endast elva skott och inget av dem gick in. Av Lejonens 35 skott hittade fyra ända fram

Jukka Hentunen, Saku Koivu, Niko Kapanen och Mikko Eloranta var Finlands målskyttar.

Tre dagar senare, 2 september, mötte Lejonen Tyskland i den magnifika Köln-arenan med utrymme för drygt 19 000 åskådare. Inte heller i den här matchen överlistades Miikka Kiprusoff. Första femman gjorde målen: Kimmo Timonen 1–0 , Selänne 2–0 och Jere Lehtinen 3–0.

Halvrevansch för VM-katastrofen mitt i en intern storm

Gruppspelsfinalen gick mot Tre Kronor hemma i Helsingfors lördagen 4 september. Också Sverige hade slagit både Tyskland och Tjeckien, så allt var färdigt för en verklig thriller. Ett oavgjort resultat skulle ge Lejonen gruppsegern på grund av en fördelaktig målskillnad.

Det hade gått 16 månader sedan Finland och Sverige senast möttes i samma arena och VM-kvartsfinalen 2003 var fortfarande ett öppet sår i den finländska hockeysjälen. Då lagen till mycket stor del bestod av samma spelare fanns det en direkt dallrande laddning kring matchen.

Allt var ändå inte frid och fröjd i det blåvita lägret, trots att spelet klaffat på gränsen till perfekt. Raimo Summanens aggressiva sätt att kommunicera och agera hade fått förbundets personal, ledning, delar av landslagets ledningsgrupp och åtminstone en spelare att ta åt sig.

Efter matchen mot Tyskland nåddes Summanen av ett rykte att veckotidningen Urheilulehti var på väg att publicera en nyhet enligt vilken Summanen skulle få sparken från landslaget direkt efter World Cup.

Stormen lugnade ändå tillfälligt ner sig och åtminstone laget inklusive tränare riktade energin mot lördagskvällens prestigemöte inför 12 948 Lejon- och Tre Kronor-anhängare.

Kalabalik framför Finlands mål i matchen mot Sverige.
Finland och Sverige bjöd på en häftig match. Kalabalik framför Finlands mål i matchen mot Sverige. Bild: EPA/​SEPPO SIRKKA ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Sveriges herrlandslag i ishockey,World Cup i ishockey 2004

Och upplägget var ju legendariskt – alla tiders finska landslag mot Sveriges stora gossar. Grannen i väst hade verkligen med hela sitt breda elitgarde: Sundin, Forsberg, Lidström, Alfredsson, Henrik Zetterberg, Markus Näslund, Fredrik Modin, Tomas Holmström, Mattias Öhlund och så vidare.

Inför den nordiska hegemoniduellen var trycket enormt både på läktarna och helt tydligt också i omklädningsrummen – så galen var matchens första period:

01.39 1–0 Ville Peltonen
04.39 2–0 Ossi Väänänen
12.27 2–1 Fredrik Modin
12.48 3–1 Saku Koivu
17.24 3–2 Nicklas Lidström
19.17 3–3 Fredrik Modin

Den grymma urladdningen i period ett utmynnade i en mer sansad och taktiskt noggrann fortsättning. Det blev bara två mål till i matchen: Olli Jokinen förde Finland upp i ledning i andra periodens första minut och Tomas Holmström kvitterade i äkta svensk stil med 59.49 spelat.

En gastkramande förlängning väntade.

Den här gången var turneringens regler sådana att förlängningen var den sista spelaktiviteten i en grundseriematch – alltså ingen straffläggning ifall av uteblivet mål i förlängningen. Och precis det var fallet den här kvällen: matchen slutade oavgjord 4–4.

Lejonens bättre målskillnad betydde att oavgjort räckte för att Finland skulle vinna gruppen. Så Finland gjorde för en gångs skull det som brukat vara Sveriges specialitet: placerade sig före Sverige med minsta möjliga marginal. Nöjda finländare och molokna svenskar åkte av isen.

Stormiga stunder före kvartsfinalen

För en utomstående verkade det som om allt borde vara frid och fröjd i Lejonlägret – gruppsegern betydde att Finland i kvartsfinalen på hemmaplan i Helsingfors skulle möta hela turneringens svagaste lag: Tyskland. Men det jäste inom laget som aldrig tidigare eller senare.

Chefstänaren Summanen beskriver i sin bok ”Meidän Päivä” hur han i Finland–Sverige-matchens första periodpaus först skällde ut assisterande tränaren Jari Kurri och sedan gav kraftig verbal respons till speciellt Janne Niinimaa, Tuomo Ruutu och målvakten Miikka Kiprusoff.

Dagen efter matchen mot Sverige beslöt sig Janne Niinimaa att lämna laget, efter att Summanen på förmiddagen ännu skällt ut Niinimaa en gång till.

Efter Niinimaas sorti höll laget ett krismöte med alla på plats. Summanen berättar själv i ”Meidän päivä” att nyckelspelaren Teppo Numminen ifrågasatte framför hela laget hur Summanen behandlat Niinimaa – och demoncoachen lyssnade snällt.

Janne Niinimaa slår en passning.
Janne Niinimaa lämnade truppen under turneringen. Janne Niinimaa slår en passning. Bild: / All Over Press ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Janne Niinimaa

Det var till och med i ett skede fullt möjligt att landslagets chefstränare skulle avskedas mitt under turneringen – och ännu före kvartsfinalen mot Tyskland, som alltså spelades 48 timmar efter matchen mot Tre Kronor.

Sist och slutligen så beslöts det i alla fall att nu koncentrerar man sig på alla tiders chans att nå framgång i världens tuffaste hockeyturnering och smutstvätten får vänta.

Saku Koivu, Kimmo Timonen, Ville Peltonen och Olli Jokinen skall ha varit spelarna som slog näven i bordet och konstaterade att tjafsandet fick ta slut – det var dags att spela hockey. Niinimaa lämnade truppen av egen fri vilja och nu måste laget se framåt.

Kvartsfinalen på måndagskvällen blev i alla fall en svettig historia och Lejonens klart sämsta prestation i turneringen.

Lejonen gjorde i alla fall det som behövdes, vann med 2–1 och var klara för semifinal i World Cup.

Lejonen erövrar ”State of Hockey”

Semifinalparen blev USA mot Finland i Minneapolis / St.Paul fredagen 10 september och Kanada mot Tjeckien i Toronto, söndagen 12 september. Sverige blev med andra ord utslaget av ett taggat Tjeckien i kvartsfinalen – Lejonens första plats i gruppen visade sig vara värdefull.

Semifinalen i huvudstaden av delstaten som av hockeyvänner kallas ”State of Hockey” blev en taktisk batalj där det nederlagstippade Finland avväpnade de regerande World Cup-mästarna.

Första perioden var en tät historia nästan helt utan skott: Kiprusoff stoppade tre puckar och Robert Esche fyra. Noll mål efter 20 minuter. Matchen gick precis enligt Finlands önskemål och USA-spelarna började bli griniga.

Saku Koivu petar in pucken.
Finland mötte USA i semifinalen. Saku Koivu petar in pucken. Bild: EPA/CRAIG LASSIG ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Saku Koivu

Andra perioden fortsatt i samma tecken, ända tills Jarkko Ruutu tog Finlands första utvisning. En man mer på isen var allt vad USA:s stjärngarde behövde. Scott Gomez passade och Doug Weight avslutade: 1–0.

Inga fler mål i perioden och Lejonen hade inte på något sätt tappat möjligheterna – egentligen tvärtom: USA:s spelare visade mer och mer frustration över att de inte kom åt att spela sitt eget aktiva anfallsspel.

I tredje perioden fick Finland utdelning för sin disciplin. Först kvitterade Olli Jokinen efter att ha varit först på en retur och med knappa fyra minuter kvar av matchen levererade lagkaptenen Saku Koivu en dödsstöt som knäckte hemmalaget.

Ossi Väänänen levererade djupt nere i USA:s försvarszon den absolut bästa passningen i sin karriär – pucken flög tvärs över isen från vänstra sargkanten till en obevakad Saku Koivu vid högra stolpen. Koivu fick tag i pucken och placerade den i mål.

Finland var klart för final mot Kanada den 14 september – i Toronto.

Mario Lemieux – och några till

Kanadas bästa landslag ställde upp mot Finland i World Cup-finalen 2004 med en uppställning som inte lämnade mycket att önska. Lagkaptenen hette Mario Lemieux och han hade sällskap av bland andra Joe Sakic, Vincent Lecavalier, Joe Thornton, Scott Niedermayer och Martin Brodeur.

Matchen som fick mängder av finländska entusiaster att bänka sig framför televisionen klockan 03 på natten hann inte pågå i mer än 52 sekunder före Mario Lemieux frigjorde Joe Sakic med en perfekt passning. ”Mr Clutch” var inte sen att skjuta pucken förbi Miikka Kiprusoff.

En mardrömsstart som mot Kanada brukade betyda en lång och olycklig tillställning. Men inte för det här Lejonlaget. I matchens sjunde minut styrde grovjobbaren Riku Hahl in ett skott av en annan arbetets hjälte: Toni Lydman.

1–1 efter period ett. Åtta Räddningar för ”Kipper”, sex för Brodeur.

Mikka Kipprusoff flyger upp då Martin St. Louis glider in i målet.
Mikka Kipprusoff flyger upp då Martin St. Louis glider in i målet. Bild: EPA/WARREN TODA ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Miikka Kiprusoff

Tyvärr gjorde koncentrationsfenomenet Kiprusoff sin enda okoncentrerade insats i hela matchen när 3 minuter och 15 sekunder spelats av andra perioden. Scott Niedermayer avancerade längs vänstra kanten och sköt ett långskott som slank förbi en oskymd Miikka Kiprusoff.

Finlands otippade kvittering kom via Tuomo Ruutus otroliga soloprestation när en minut återstod av period två. Ruutu den yngre gjorde bort i tur och ordning Simon Gagne, Shane Doan och Scott Niedermayer för att till slut skjuta ett vasst handledsskott förbi Martin Brodeur.

Två perioder spelat och matchen stod 2–2. Periodens skottstatistik 12–12.

Bästa möjliga Kanada på hemmais – för mycket att bita i

När den tredje perioden startade så visade Kanada än en gång hur starkt laddade Lönnlöven är från första tekning. Teemu Selänne slarvade bort pucken i egen försvarszon, Joe Thornton tog hand om den och en sekund senare slog Shane Doan in 3–2. Perioden var 34 sekunder gammal.

Efter det målet gav Kanada inte Lejonen en enda ordentlig chans till kvittering – inte för att Kanada heller skapade något. 3–2 räckte till och när slutsignalen ljöd kunde hockeyns hemland fira sin femte seger i Kanada Cup eller World Cup-sammanhang.

Lejonen fick aldrig in en spurtväxel på samma sätt som i semifinalen mot USA, Kanada var helt enkelt större, starkare, skickligare – och kunde som enda lag matcha Lejonens speldisciplin.

Att utan förluster ta sig till final i World Cup trots stora interna konflikter och flyg över Atlanten inför de avgörande matcherna var hur som helst en på gränsen till osannolik bedrift av Lejonen.

Det var också den största framgången dittills i Finlands hockeyhistoria.

Och när mycket långt samma finska och kanadensiska lag möttes nästa gång – vintern 2006 i OS – så var det Lejonens tur att avväpna Lönnlöven.

Mer om OS i Turin nästa vecka.

Tack för att du läste.

Källor: MM-jääkiekko 2004–2008 (2008, Minerva Kustannus Oy), Meidän päivä (Raimo Summanen, 2005, Gummerus kirjapaino Oy), wikipedia

Läs också