Hoppa till huvudinnehåll

En cykeltur genom Slovenien gör arvet efter första världskriget dagsaktuellt

Kaj Arnö cyklar igenom Slovenien. Bergslandskap i bakgrunden.
Kaj Arnö cyklar genom Slovenien, ett naturskönt bergslandskap som bär spår av första världskrigets blodiga händelser. Kaj Arnö cyklar igenom Slovenien. Bergslandskap i bakgrunden. Bild: Kaj Arnö Slovenien,kaj arnö

För mig har första världskriget alltid varit en avlägsen historia. Där "avlägsen" betytt fem före irrelevant. Men ju mer jag rört mig i det forna Österrike-Ungern, desto nyfiknare har jag blivit på hur det riktigt gick till i Europas hjärta 1914-18, och desto fler beröringspunkter ser jag med dagens verklighet.

Med Europas hjärta avser jag områden som ligger oss historiskt närmare än västfronten i Belgien och Frankrike, områden där ingen krigspart talade franska eller engelska.

Som ett resultat av första världskriget försvann Österrike-Ungern från världskartan. Hur hade detta enorma imperium uppstått och så länge varit framgångsrikt, för att 1917-18 plötsligt falla samman?

Vad hände i Versailles och efteråt som fick denna gamla "Vielvölkerstaat" att spjälkas upp i hela tio länder? På vilket vis är österrikare tyskar?

En cykeltur genom Slovenien väcker frågor men ger också svar på en del av dem. Och visar återigen på hur segrarna skriver historien, med fatala följder för historiens fortsatta förlopp vilket ger återverkningar än i denna dag.

Skylt i Slovenien med texten Pozor! Državna meja, som betyder Se upp! Statsgräns
Pozor! Državna meja, betyder Se upp! Statsgräns. Skylten är alltid lika rolig i ryskspråkiga personers närvaro. Medan "Pozor" betyder "Se upp!" på de flesta västslaviska språk, betyder det "Fy skäms!" på ryska. Skylt i Slovenien med texten Pozor! Državna meja, som betyder Se upp! Statsgräns Bild: Kaj Arnö Slovenien,skylt,kaj arnö

Den nyfikne cyklistens mellanfacit

Det här har blivit min uppfattning, efter att ha rest, läst på, tänkt och diskuterat: Att Österrike inte är en del av Tyskland är en osannolik slump, en anomali i historien.

Österrike-Ungern var föregångare till dagens EU, och är idag uppdelat i tio olika självständiga länder. Det tyska språket var främst bland gelikar, men inte mer dominant än engelskan i dagens EU.

Vad rättsprinciper och mångkulturalitet beträffar låg imperiet långt före sin tid, men det har lidit av dålig publicitet främst i egenskap av förlorare i världskriget.

Versailles-fredsavtalen i slottet Saint-Germain-en-Laye (för Österrike) och Trianon-palatset (för Ungern) var omåttligt orättvisa: Tyskar i Österrike fråntogs all medbestämmanderätt.

De ville förena sig med resten av Tyskland, men fick inte. De ville kalla återstoden av sitt land för Deutschösterreich, men fick inte. Tyskarna i Böhmen, Sydtyrolen och Schlesien ville höra till Österrike, men fick inte.

Fransoserna var revanschister, och fick igenom sina krav. Österrike-Ungern fick inte ens vara med vid förhandlingsbordet.

USA:s icke-anti-tyska representanter lät sig duperas av italienska fascister och andra ensidiga krigsparter.

President Woodrow Wilson hade tänkt insistera på att folkets medbestämmanderätt skulle tillämpas också för de förlorande tyskarna, men orkade inte. Han blev sjuk (eventuellt i spanska sjukan) och gav upp.

Inte att undra på att Versailles-freden uppfattades som orättvis av tyskar, österrikare och ungrare. Inte att undra på att ondskefulla krafter lyckades radikalisera också hederligt folk. Orbán lyckas med det än idag.

Gammal karta över Ungern.
Var annat än i Ungern kör man i självaste parlamentsbyggnaden med en karta över sitt lands motsvarighet till Storfinland? Yttre gränsen visar enligt förklaringstexten "Det historiska Ungern", inre gränsen är "Dagens gräns". Detta foto tog jag påsken 2019. En motsvarande karta över "Det historiska Tyskland" har jag aldrig sett, inte ens i litteraturen. Ganska vanliga är tyska kartor från 1933, men då hade ju Tyskland redan krympt via första världskriget. Och på alla sådana kartor saknas de tyska områdena i det forna Österrike-Ungern. "Ja ja, men Österrike är ju inte Tyskland". Nåja. Notera att vartenda politiska parti i Österrike 1930, även det kommunistiska, ville förena sig med "resten av" Tyskland. Gammal karta över Ungern. Bild: Kaj Arnö kartor,Ungern

Varför resa genom Slovenien just med cykel?

Ökad allmänbildning kring första världskriget var en biprodukt. Huvudorsaken att sätta sig i sadeln var det på inga villkor.

Nyfikenhet, sällskapssjuka och äventyrslystnad var de tre skäl som fick mig att i slutet av maj 2018 cykla genom Slovenien. I dagarna sex trampade ett sällskap på sexton personer från Villach i Kärnten till Trieste i Italien.

Rutten gick längs Isonzofronten där flera av första världskrigets blodigaste slag utspelades.

Resultatet: Folkförbrödning, god mat, gott sällskap, öm rumpa och de redan omtalade oväntade insikterna om första världskrigets implikationer för dagens verklighet.

Cyklister i Slovenien.
Sällskap, god mat och motion i sex dagar, på köpet insikter om historiska händelser. Cyklister i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,cyklister,kaj arnö

Låt mig börja med att teckna en bild av logistiken kring själva cykelutfärden. Vi talar om en organiserad utflykt med början norr om Alperna.

En grupp cyklister sitter i sadeln i en knapp vecka, och trampar dagligen fyra-fem timmar uppförsbacke i Alperna, plus några timmar i roliga nedförsbackar eller på jämn mark.

Karta över cykelrutt genom Slovenien.
Min egen karta över transalpen. Den inleddes i Villach i södra Österrike och avslutades i Trieste i Italien. Karta över cykelrutt genom Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,Karta,kaj arnö

Detta kallas "transalp" och är ett hälsosammare alternativ för livsnjutande skrytmånsar än maratonlopp. Den första egentliga transalpen på cykel anses ha begåtts 1989 av Andreas Heckmair, från Oberstdorf till Gardasjön.

"Ötzi rörde sig till fots, Hannibal med elefant - då kan jag väl åka cykel”, tyckte Heckmair, och hans populära rutt går sedan dess under namnet Heckmair-Route.

En stor del av charmen med att cykla över Alperna är närheten till naturen och historien. En tidigare transalp cyklade vi just i Hannibals elefanters fotspår.

Under en annan cyklade vi längs Via Claudia Augusta, byggd av romarna. Här och där kunde man ana spår i vägstenarna efter oxkärror från antiken.

Det fina i kråksången är att de vägar man cyklar på är tidigare års autostradamotsvarigheter, som givit vika för modernare vägar och avlastats på all biltrafik. Vägarna har vuxit igen så att man bitvis knappt vore i stånd att åka fyrhjulsdrivet.

Idealiskt för cyklister! Man får frisk luft, bra utsikt och historiens vingslag – utan trafik.

En lavin har förstört en tidigare cykelväg i Slovenien.
Här skulle det finnas en väg, men en lavin hade ätit upp den. En lavin har förstört en tidigare cykelväg i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,kaj arnö

Sinnestillståndet under en transalp har jag sammanfattat genom att mynta det filosofiska uttrycket Wahrnehmungsauflösung, alltså varseblivningsupplösning. (Alla tunga filosofibegrepp måste ju vara på gammalgrekiska eller tyska, och jag är så dålig på gammalgrekiska.)

Tanken: När man cyklar genom Alperna har man mer tid att uppfatta och smälta intryck, än då man åker bil. Man ser mer. Man hör mer. Man känner mer och varseblir små ändringar i temperaturen utgående från landskapets variationer.

Man doftar mer, växter, djur. Upplösningen är mycket högre. En resa i cykelsadeln har resolutionen 4K, en bilresa har 1990-tals VGA.

Bergslandskap speglas i vattendrag i Slovenien.
Sagolikt bergslandskap i det natursköna Slovenien. Bergslandskap speglas i vattendrag i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,kaj arnö

Rutten: Villach (Österrike) – Isonzodalen – Trieste

Rutten från Kärnten till Trieste går över de så kallade Juliska alperna. De Juliska alperna har fått sitt namn av Julius Caesar.

De börjar öster om Dolomiterna och befinner sig huvudsakligen i Slovenien, med Triglav ("tre huvud") som den högsta punkten, 2864 m.ü.A. (meter över Adriatiska havet). Geografiskt centrum för vår resa var dock inte Triglav utan floden Soča.

Soča är slovenska och uttalas Såtscha, med rim på klatscha. I Hufvudstadsbladet från 1920 hade man säkert omnämnt floden med dess italienska namn, Isonzo, främst för att man på tyska vid det laget övergivit det historiska tyska namnet Sontig och körde med Isonzo.

Man cyklar över hängbro över floden Soča i Slovenien.
Här cyklar jag över en hängbro som går över Soča/Isonzo. Man cyklar över hängbro över floden Soča i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,kaj arnö

Den fysiska prestationen är rätt krävande. Oförberedd ska man inte komma; åkdonet ska ha reservinnerdäck och cyklisten bör vara tränad. Hur tränad? Svårt att nagla fast i detalj, men springer man en halvmaraton på två timmar klarar man nog biffen.

Pröva helst att cykla 1500 höjdmeter först, och föreställ dig sedan att dagligen göra om trickset i en vecka. Själva distansen är inget problem; 340 km uppdelat på sex dagar ger under 60 km per dag.

Om det låter enkelt så betänk att energin främst går åt i uppförsbackarna. Och om det låter svårt så betänk att det finns många matpauser med läcker mat, fina sevärdheter, fantastisk utsikt och femton andra personer att prata med i uppförsbacken.

Kajaker på floden Soča i Slovenien.
Att paddla kajak är populärt på floden Soča. Kajaker på floden Soča i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,kaj arnö

Språkfråga 1: Gemene tysk begriper sig inte på slovenska

Pratandet, ja. Gruppen var i princip heltysk, med endast två icke-modersmålstalare. Den andra förutöver mig var litauiska, och kunnig i polska.

Det gjorde henne bevandrad i slovenska. Jag har aldrig begripit exakt hur nära varandra de olika slaviska språken är, men steget från polska till slovenska verkar längre än från svenska till danska och kortare än från svenska till holländska.

I de blindas rike är den enögde konung, så hon var bäst på slovenska.

Lokalbefolkningen talade allihop tyska på hotell och restauranger i norra Slovenien, italienska i söder. Kommunikationen löpte därmed bra, för tyskar är rätt bra på kulinarisk italienska.

Mindre bra var mina tyska medcyklister att hälsa på vägarbetare och annan lokalbefolkning. Jag hade min vana trogen förberett mig med några fraser. Hvala är tack, hvala lijepa tack så mycket.

Att sladoled ("söt is") är glass hade blivit uppenbart under tidigare Slovenienresor, då barnen var små. Slovenskan är tillräckligt nära övriga slaviska språk för att vara delvis igenkännelig och ihågkombar.

Dobro jutro, dober dan, dober večer. Mineralna voda, pivo för öl, čaj för te. Äppelsaft är jabolčni sok, kaša gröt, ribe fisk.

Den enda längre frasen jag snickrade ihop (med benäget bistånd av Google Translate och Wikipedia) var Kolesarimo iz Beljaka do Trsta, alltså Vi cyklar från Villach till Trieste.

Tillräckligt kort att minnas, tillräckligt innehållsrik för att ge upphov till entusiastiska utrop av lokalbefolkningen. Glada blev de, samtal inleddes – på tyska, italienska eller engelska.

För givetvis har Villach ett namn på slovenska, Beljak, och Trieste heter Trst. En tysk cyklist som i Liljendal på svenska utropar "Vi cyklar från Fredrikshamn till Reval" torde också bli bättre bemött än om hen påstår sig cykla "från Hamina till Tallinna".

Språkfråga 2: Österrikarna talar bayersk dialekt

Apropå språk: Det onaturliga i att Österrike inte är en del av Tyskland framgick konkret redan vid middagsbordet.

Medan skillnaden mellan bayerska och schwäbiska (tänk Stuttgart) hörs tydligt för vem som helst som kan en gnutta tyska, åtskiljs Bayern och Österrike inte av någon som helst språkgräns. Skillnaderna inom Österrike är större än vid själva landsgränsen.

Exempel: vår urbayerska guide talade bred och underhållande dialekt av typ lokal närpesiska, men misstog sällskapet vid grannbordet för bayrare, fastän de visade sig vara österrikare. Ingen tog illa upp.

Att det går en riksgräns mellan Bayern och Tyrolen är en politisk slump: Bismarck nöjde sig av preussiskt-egoistiska skäl med den "lilltyska lösningen" då Tyskland skapades 1871; segrarna i första världskriget förbjöd en tysk förening 1919; anslutningen 1938 skedde i och för sig till stor acklamation över partigränserna, men under nazismens ledstjärna, så den blev inte bestående.

Österrikarna var efter kriget ytterst framgångsrika i att beskriva sig som "det nazistiska Tysklands första offer", så till den grad att de lurat också sig själva.

Tänk om Woodrow Wilson inte fått spanska sjukan? Tänk om Tyskland och Österrike inte förnedrats i Versailles, utan fått åtnjuta folkets självbestämmanderätt? Hade vi sluppit andra världskriget då?

Caporetto (Kobarid, Karfreit): Italiens Waterloo

Begravningsplats för första världskrigets offer i Slovenien.
Begravningsplats i Bovec med över 600 av första världskrigets offer. Begravningsplats för första världskrigets offer i Slovenien. Bild: Kaj Arnö Slovenien,begravningsplatser,kaj arnö

Under cykelturen syntes första världskriget dels i form av efterlämnade spår som skyttegravar och ställningar, dels i form av begravningsplatser.

Varje gång stannade vi och funderade över hur allt hade gått till. Den anglosaxiska underhållningsindustrin favoriserar längre västerut belägna krigsskådeplatser, här talade ju ingen part engelska.

Men lika blodigt var det här, lika många gasanfall, lika hemskt.

Upplevelsen som djupast av alla etsade sig in i minnet var Caporetto-utställningen i stadsmuséet i Kobarid. Husis 1918 rapporterade förmodligen att det tolfte Isonzo-slaget skedde vid Karfreit, ortens tyska namn.

Men varken slovener eller tyskar är så fästa vid orten som italienarna, för vilka orten går under namnet Caporetto.

Det är dramatiskt så det förslår. Det som på svenska går under namnet "den italienska fronten" bestod av tjugofyra slag, varav exakt hälften skedde vid Isonzo, vår fredliga flod Soča.

"Det tolfte slaget vid Isonzo" var det avgörande; efter det förföljde den krigströtta österrikiska armén den ännu krigströttare italienska armén långt in i Italien.

Den inkompetenta italienska överbefälhavaren greve Luigi Cadorna fick sparken och vanäran som Battaglia di Caporetto drog över Italien exploaterades ännu långt senare av Benito Mussolini och hans våldsdyrkande politik.

Den italienska armén nästintill förintades vid detta slag, främst till följd av Cadornas inkompetens.

Bilder på människor på utställning i ett museum i Kobarid i Slovenien som berättar om slaget och fronten där under första världskriget.
Utställningen i stadsmuseet i Kobarid etsade sig in i minnet. I Kobarid utspelade sig "det tolfte slaget", ett anfall med kraftiga bombardemang och gasgranater, som tvingade italienarna att retirera. Bilder på människor på utställning i ett museum i Kobarid i Slovenien som berättar om slaget och fronten där under första världskriget. Bild: Kaj Arnö Slovenien,Kobarid,kaj arnö

Sydtyrolare och finlandssvenskar

Men Italien var på de segrande makternas sida, och belönades i Versaillesfreden med ofantliga österrikiska områden. Det märker alla som skidar i dagens Südtirol.

Sydtyrolen hör till Italien, men har en tyskspråkig befolkning som till sin numerär klart överstiger den svenska befolkningen i Finland.

Det här öppnar en god möjlighet att förklara begreppet "finlandssvensk" speciellt i södra Tyskland som har täta kontakter till Sydtyrolen. "Bist du nun Finne oder Schwede?" kan bäst besvaras med motfrågan "Ist ein Südtiroler Deutscher oder Italiener?"

Då börjar de tänka och försöka förstå vad det är fråga om. Jag följer upp: "Och för oss började historien för 800 år sedan, inte för 100 år sedan som efter slaget vid Isonzo".

Tack till Mannerheim

En vandring genom muséet ger impulser till andra jämförelser med Finland. Okej, vi hade ett brödrakrig för 100 år sedan, medan slovener, tyskar och italienare förskonades från åtminstone inbördeskrigets våndor.

Vad jag tänker på är parallellerna mellan Mannerheim och Cadorna.

Båda var äldre män (Cadorna född 1850, Mannerheim 1867). Cadorna greve, Mannerheim friherre. Båda överbefälhavare, ansvariga för sina länder. Säkert var de fostrade i liknande auktoritär och elitistisk anda.

Men en sån klåpare Cadorna var! En sån usel strateg! En sån brist på respekt för människoliv!

Mannerheim, däremot, var vid fyllda femtio en rätt gammal hund som fick lära sig sitta med en grön officerskår utbildad i preussisk anda, medan hans egna erfarenhet var lång och rysk. Plötsligt fick han ett manskap som till stor del talade ett språk som han behövde tolk för.

Jag sänder en tacksam tanke till il barone Mannerheim, vår anpassningsduglige och innovative commandante suppremo, som på goda grunder är "considerato l'eroe nazionale finlandese" enligt italienska Wikipedia.

Reseparlör i dubbelmonarkin

Det kejserliga och kungliga Österrike-Ungern har en stolt historia, som säkert många av Svenska Yles läsare personligen stiftat bekantskap med i någondera av huvudstäderna Wien eller Budapest, eller i Prag, Triest/Trieste, Pressburg/Bratislava, Sydtyrolen, Kroatien, Krakau/Krakow eller rentav Sarajevo eller Lemberg/Lvóv. Terminologin kring Österrike-Ungern förblev ändå länge rätt luddig för mig, trots att jag besökt österrike-ungerska områden i alla de tio länder som imperiet nu fördelar sig på. Därför har jag sammanställt en liten parlör, avsedd att reda ut begreppen.

k.u.k. (uttal: "Ka-Ont-Ka"), står för "kaiserlich und königlich". Åsyftar hela Österrike-Ungern, som uppstod i och med Ausgleich med Ungern 1867. En dubbelmonarki, där Franz Josef och hans Sissi var regentparet. Förkortningen k.u.k. är i flitigt bruk, även om den må leda till fnitter bland svenskspråkiga. Fotnot: vill läsaren eskalera fnittret till ett småskratt, läs då om den österrikiske generalen Karl Kuk (född i rikets tredje största stad Triest 1853), vars främsta merit för att få en svenskspråkig Wikipediasida torde vara hans efternamn.

k.k. (uttal: "Ka-Ka"), står för "kaiserlich königlich". Genom att lämna bord "und" åsyftar man plötsligt bara västra rikshalvan, Österrike jämte kronländer. Se Cisleithanien.

k.u. (uttal: "Ka-O"), står för "königlich-ungarisch", nu talar vi om östra rikshalvan, Ungern jämte kronländer. Se Transleithanien.

Cisleithanien (uttal: "Tsisslajtanien"), står ordagrant för "på denna sida gränsfloden Leitha", och åsyftar den rent österrikiska kronans områden: dagens Österrike, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, delar av Italien, södra Kroatien (Dalmatien), Polen och Ukraina.

Transleithanien (uttal: "Translajtanien"), i analogi därmed alltså områdena på andra sidan gränsfloden mellan Österrike och Ungern, åsyftar ungerska kronans områden: dagens Ungern, delar av Rumänien, norra Kroatien och Serbien. Däremot låg Bosnien och Hercegovina under gemensam förvaltning, på k.u.k.-nivå.

Deutschösterreich eller Deutsch-Österreich, under k.u.k.-tiden och vid krigsslutet 1918 ett namn på områden med etniskt tysk befolkningsmajoritet. Till detta hör dagens Österrike plus Sydtyrolen, Sudetenland, delar av Böhmen, Mähren och Slovenien. Här ingick för mången bekanta orter såsom Brünn (Brno), Olmütz (Olomouc), Budweis (České Budějovice), Eger (Cheb), Pilsen (Plzeň), Bozen (Bolzano), Karlsbad (Karlovy Vary), Marburg an der Drau (sl. Maribor), vilka alltså samtliga åtminstone fram till första världskrigets skull hade tysk befolkningsmajoritet. Idag är det bara Bozen som med 26 procent tysktalande har mer än blott spillror kvar.

Frans Josef I. Kejsare av Österrike i 68 år under namnet Franz Joseph I. Konung av Ungern i 49 år under namnet I. Ferenc József magyar király. Hans många italienska undersåtar kände honom som Francesco Giuseppe I d'Austria. För kroaterna var han ugarsko-hrvatski i češki kralj Franjo Josip I. För polska undersåtar bl.a. ärkehertig av Krakow, under namnet Franciszek Józef I. För tjeckerna och slovakerna František Josef I. För serberna Франц Јозеф. För ukrainarna Франц Йосиф I. Och för slovenerna Franc Jožef I.

Wien. Huvudstad i österrikiska rikshalvan. Kärt barn har många namn: Bécs på ungerska (och Beč på kroatiska, Беч på serbiska). Vienna på italienska. Vídeň på tjeckiska (och Viedeň på slovakiska, Wiedeń på polska, Відень på ukrainska). Och på slovenska: Dunaj! Inte att förväxla med Donava, det slovenska namnet på Donau.

Vad lära vi härav?

Slutsatsen? Det kan gå bra, det kan gå galet. En cykeltur visar på förgängligheten hos imperier. Den visar hur tunn fernissan av samförstånd kan vara, i tider av prövning.

Den visar att en förlust i krig kan leda till orättvisor, som i sin tur föder ännu större orättvisor. Den visar hur förloraren inte bara förlorar själva kriget, utan också sin självbestämmanderätt och sitt anseende.

De efterkommande tolkar historien via skevt urvalda fragment. Lyssnar du bara på andrahandsversionen av ena partens slutplädering i ett skilsmässomål, blir bilden av äktenskapet fullkomligt förvrängd.

Att efteråt rekonstruera hur det egentligen låg till i k.u.k. (tyska kaiserlich und königlich) blir svårt.

Cykelturen ger också hopp. Där marken blev blodig vid Karfreit cyklar nu folk i fredlig samvaro. Grannfolken ser på varandra med blida ögon.

Tyskar och österrikare semestrar gärna i Slovenien och Italien och är i huvudsak välsedda gäster. EU har gjort forna trätobröder till såta grannar.

Må så förbli.

Cyklister på piren Molo Audace i Trieste, Italien.
Väl framme i Trieste i Italien. Lycka över avklarad utfärd och fysisk utmaning. Cyklister på piren Molo Audace i Trieste, Italien. Bild: Kaj Arnö Trieste,kaj arnö

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje