Hoppa till huvudinnehåll

Framtidens människa: Ska vi ta vår fortsatta evolution i egna händer?

DNA-molekyl i neonfärger
DNA-molekyl i neonfärger Bild: Tom Backström DNA

Författare som Jamie Metzl och Yuval Noah Harari hävdar att människan snart kommer att styra över sin, vår, egen evolution. Transhumanismen är tron på att detta är en framtid som vi både kan nå och bör sträva efter, och den har många mäktiga och inflytelserika bekännare. I sin essä granskar Viktor Granö var i utvecklingen vi befinner oss och vart det egentligen är vi är på väg.

Att den allmänna opinionen någonsin skulle acceptera att människofoster genmodifieras – det scenariot tycks oerhört avlägset. Eller?

Genteknikens utveckling rusar framåt, medan allmänhetens kunskap inte ens är påväg att hinna ikapp. Men särskilt i Europa råder en utbredd misstro mot allt som stavas GMO.

Denna misstro återspeglas i den europeiska politiken i form av stränga restriktioner på produktion, import och försäljning av genmodifierade livsmedel.

Fallet med det gyllene riset

Det så kallade "gyllene riset" är en rissort som genom genmodifiering gjorts vitaminhaltig, specifikt för att råda bot på de fatala konsekvenserna av den vitaminfattiga kosten i stora delar av Afrika och Sydostasien, och i synnerhet A-vitaminbristen som är huvudorsaken till mellan 250 000 och 500 000 årliga fall av barndomsblindhet.

Av dessa barn dör hälften inom 12 månader efter att de förlorat sin syn.

Barn på Filippinerna demonstrerar med målade badkar mot genmodifierat så kallat gyllene ris.
Barn i Filippinerna demonstrerar med målade badkar mot genmodifierat så kallat gyllene ris. Barn på Filippinerna demonstrerar med målade badkar mot genmodifierat så kallat gyllene ris. Bild: EPA/DENNIS M. SABANGAN Protest,Filippinerna,Gyllene riset

Men nu får den här rissorten alltså inte alls säljas inom EU. Detta leder i sin tur till att det gyllene riset inte heller odlas i icke-europeiska länder som är beroende av export till Europa. På grund av europeisk lagstiftning odlas riset alltså inte där det skulle kunna rädda liv.

I en appell från 2016 riktar sig därför 109 Nobelpristagare (!) till Greenpeace – den internationellt viktigaste lobbaren mot genmodifierade livsmedel – i en vädjan om att organisationen ska omvärdera sina ståndpunkter och trappa ner på kampanjen mot GMO i allmänhet och det gyllene riset i synnerhet.

"Hur många av världens fattiga måste dö innan vi betraktar detta som ett 'brott mot mänskligheten'?" frågar Nobelpristagarna.

Men Greenpeace har inte bytt kurs. Och opinionen i Europa har inte rubbats.

Men om pendeln svänger?

Av detta kunde man förstås dra den slutsats jag öppnade med: Om vi inte ens vill äta genmodifierat, vitaminhaltigt ris, hur skulle vi då någonsin vilja alstra genmodifierade barn?

Men jag drar den motsatta slutsatsen.

I boken Hacking Darwin skriver vetenskapsjournalisten Jamie Metzl att den oerhörda diskrepansen mellan å ena sidan genvetenskapens kapaciteter, och å andra sidan den bristande kunskapen hos gemene man, är en veritabel krutdurk. Det karaktäristiska för krutdurkar är att vi inte kan kontrollera hur de exploderar.

Det jag skönjer i det europeiska utfasandet av alla genmodifierade grödor, är hur inställningar kan grundmuras i den allmänna opinionen helt utan vetenskapligt stöd.

Hur åsikter kan spridas och cementeras mot bättre vetande. I det nu aktuella läget är det kanske rädsla och misstänksamhet mot det nya som styr vår inställning till genteknik. Under andra omständigheter kunde de drivande känslorna tvärtom vara iver och hybris.

Med andra ord: om den kulturella pendeln svänger, kan vi mycket väl komma att omfamna genmodifieringens alla möjligheter med samma blindhet vi idag visar dem på dörren.

Och förresten har vi redan tagit de första stegen mot förädlingen av människan.

Människoförädling idag

Förädling är någonting som människan har sysslat med så länge hon brukat jorden och vallat boskap. I traditionell förädling väljs individer ut för parning på basis av deras yttre egenskaper (deras fenotyp).

Gentekniken möjliggör ett nytt slags förädling, där de önskade förbättringarna manipuleras fram på gennivå (vi återkommer till detta senare).

Mellanfasen mellan dessa två typer av förädling är när urvalet görs på basis av organismens genkarta, dess DNA-sekvens. Generna läses av, och mot den informationen väljer man vilka individer som ska leva och/ eller fortplanta sig.

Detta görs redan med människor.

I Finland finns numera en lag på att alla gravida kvinnor ska erbjudas möjlighet till fosterscreening genom ultraljud och blodprov. Där det på basis av någondera av dessa uppstår misstankar om "genetiska avvikelser", erbjuds sedan fostervattenprov för att analysera fostrets genetik.

Motsvarande protokoll har konsekvensen att mellan 90 och 98% av alla foster med trisomi-21, den kromosomavvikelse som leder till Downs syndrom, aborteras i Australien, Kina, Danmark och Storbritannien. För Finlands del saknas motsvarande statistik, men år 2017 uppskattade Mika Gissler på THL att det rör sig om över 50%.

En pojke med Downs Syndrom leker på en skolgård.
Pojke med Downs syndrom leker på en skolgård. En pojke med Downs Syndrom leker på en skolgård. Bild: imago/Michael Schick/ All Over Press Downs syndrom

Att kalla detta "förädling" är onekligen provokativt, och jag vill genast understryka att "förädling" definitivt inte behöver vara något positivt (se bara på alla problem våra hund- och koraser lider av till följd av förädling). Vidare skulle jag heller inte tala om förädling i den grad det rör sig om individuella föräldrapars smärtsamma beslut.

Men på samhällelig skala är detta inte en fråga om individuella val. Se på statistiken jag nämnde, statistiken som alltså saknas i Finland. Till följd av det protokoll som erbjuds och åtminstone implicit uppmuntras vid varje graviditet i Finland, avbryts en dramatisk andel av alla graviditeter där fostret har trisomi-21, vilket leder till att finländarna med bland annat och i synnerhet Downs syndrom blir dramatiska färre.

Om ett foster har trisomi-21 räknas detta i finsk lag som ett tillräckligt skäl för att avbryta graviditeten fram till vecka 24 (utan särskilda skäl tillåts aborter fram till vecka 12). Människor med Downs syndrom har statistiskt avgjort sämre förutsättningar än genomsnittsfinländaren att integreras på arbetsmarknaden, har en kortare förväntad livslängd och löper statistiskt förhöjd risk för ett flertal hälsoproblem.

Men ingenting av detta kan kallas livsoduglighet.

Därför anser jag att vi här kan tala om statligt subventionerad människoförädling. Och mycket riktigt: det som på svenska betecknas med det ogenomträngliga lånordet screening kallas på finska klart och tydligt för "seulonta". Sållning.

Nästa steg: uppgradering

När nu genteknik redan fullständigt rutinmässigt används till att sålla bort individer med "sämre förutsättningar", hur långt är då steget till att välja ut individer med "bättre förutsättningar"?

I Homo Deus visar Yuval Noah Hariri hur det sannolikt inte är med en skräll, utan med små steg i taget, steg vi alltså redan börjat ta, som vi glider över i en värld där människan förädlas med genteknik. Gränsen mellan att eliminera det oönskade och välja det önskade är flytande, eller obefintlig. Det samma gäller gränsen mellan att välja det önskade och modifiera fram det önskade.

Ett embryo i en petriskål.
Embryofigur i petriskål. Ett embryo i en petriskål. Bild: imago images / Christian Ohde/ All Over Press Embryo,medicinsk diagnostik

Övergången kunde till exempel se ut såhär:

Klimatförändringarna skapar en hårdnande kamp om överlevnad. Resurserna blir knappare, livsmiljön allt mer ogästvänlig för människan men allt mer gynnsam för nya epidemier. Detta leder till en dramatisk stegring i barnadödligheten i Västvärlden.

I det hårdnade klimatet är all form av funktionsnedsättning en katastrof för såväl barn som föräldrar, vilket innebär att alla som har råd och möjlighet genomgår provrörsbefruktning med genetisk screening (mer om detta strax).

Forskning och praxis i mindre reglerade samhällen visar övertygande hur en lätt genmodifiering kraftigt kan förbättra barnets motståndskraft. Trycket på en liberalare lagstiftning ökar, och snart erbjuder screeningföretagen sådana lätta genmodifieringer av embryona.

Det visar sig att de barn som genomgått denna modifiering har statistiskt avgjort bättre chanser att överleva. När detta första steg har tagits ligger vägen öppen för vidare "förbättringar". Gränsen går bara där genetiska korrelationer ännu inte upptäckts.

När detta väl är allmänt och socialt acceptabelt blir det tvärtom allt mindre försvarbart, för dem som har råd, att inte genomgå dylik behandling. Hur kan jag försvara att ge mina barn sämre chanser än grannens? Är det inte ansvarslöst av mig att göra barn på det gamla goda sättet?

Konstbefruktning 2.0

För att på ett effektivt och omfattande sätt kunna kontrollera arvsmassan hos ofödda individer måste screeningen alltså ske på det embryonala stadiet, på konstbefruktade ägg som ännu inte implanterats i livmodern.

Idag screenas embryon på detta sätt i Finland enbart där det föreligger risk för att allvarliga ärftliga sjukdomar ska föras vidare till barnet från föräldrarna. Men med genvetenskapens utveckling och en eventuell mer tillåtande lagstiftning kunde sådan screening användas till embryourval grundade på alla genetisk korrelationer som forskningen känner till.

Med den konstbefruksningsteknik som idag är i bruk, skulle ett sådant urval bara kunna göras på ett litet antal embryon. Den här begränsningen beror dels på de mångfacetterade (tekniska, fysiska, psykiska) utmaningarna med att plocka äggen från mammans äggstockar, och dels på att varje kvinna har ett begränsat antal medfödda ägg.

Men Jamie Metzl skriver om hur rön inom stamcellsforskningen radikalt kan förändra utgångspunkten för denna process. Med något som kallas "Yamanakatekniken" är det möjligt att ta någon av de celler som individen, i motsats till äggcellerna, har obegränsad tillgång till, så som blod- eller hudceller, och sedan förvandla dessa till stamceller.

Stamceller är den typ av urceller som embryon består av och som i sin tur kan utvecklas till vilken specialiserad cell som helst, så som lever-, nerv-, hjärn- eller äggcell.

Detta skapar otroliga medicinska möjligheter för att reparera sjuka organ. Det kan också komma att totalt kasta om spelreglerna för konstbefruktning. Yamanakatekniken, om den håller det den lovar, gör det till exempel möjligt för homosexuella par att skaffa barn där båda föräldrarna också är biologiska föräldrar, eftersom en kvinnas stamceller kan utvecklas till spermier.

Vidare gör tekniken det åtminstone i teorin möjligt för ett par att skapa tusentals embryon som utgångspunkt för urvalet före implanteringen. Hur ska det urvalet göras? Blir det inte fullt rimligt att screena de tusen embryona med utgångspunkt i all den genetiska kunskap som finns till hands, också utöver det som har med direkta sjukdomsanlag att göra?

Embryon vid en klinik i Lepzig 2011
Provrörsbefruktning Embryon vid en klinik i Lepzig 2011 Bild: EPA/WALTRAUD GRUBITZSCH embryoskop

(För den som är intresserad av ett par steg vildare, men alltjämt vetenskapligt sannolik science fiction, diskuterar Metzl hur Yamanakatekniken kunde användas till att förädla människor genom att para embryon med embryon. På hundra år kunde människan på så sätt genomgå 200 generationer istället för de ca 3,5 som nu är aktuella.)

Den omformade människan

Dessa möjligheter bygger fortfarande på urval av "naturligt" uppkomna DNA-kombinationer och -mutationer.

Med genmodifiering redigerar man individens DNA-sekvens, ersätter eller tar bort något oönskat, lägger till något eftertraktat. För att denna förändring ska vara ärftlig och påverka alla celler hos individen måste också modifieringen göras på ett embryo.

Genmodifieringstekniken utvecklas också den i rasande fart. Under de senaste åren har CRISPR-teknikerna fått allt mer uppmärksamhet, tack vare teknikens relativa lätthet, billighet och träffsäkerhet i jämförelse med andra tekniker.

"CRISPR" står för "clustered regularly interspaced short palindromic repeats", och jo, inför den ramsan är jag ett lika stort frågetecken som du. Som Metzl förklarar det, utnyttjar CRISPR-systemen de små "saxar" som bakterier använder för att skära upp anfallande virus, och får dessa saxar att istället riktas mot specifika ställen i den genetiska koden, göra ett snitt och potentiellt föra in ny genetisk kod.

Fråga inte mig hur, men det fungerar. I Europa tillåts tills vidare ingen genmodifiering av människor. Men i Kina användes CRISPR-teknik (nämligen CRISPRS-Cas9, du vet) år 2017 på ett embryo för att korrigera en defekt gen som orsakar hypertrofisk kardiomyopati, en sjukdom som gör hjärtmuskeln tjockare. Det lyckades. På jorden lever alltså idag åtminstone en frisk och välmående GMO-människa.

För föräldrapar med vissa genetiska störningar kan CRISPR eller andra genmodifieringstekniker erbjuda den enda möjligheten att få biologisk avkomma som inte ärver störningen. När tekniken kan anses tillräckligt riskfri blir det svårt att acceptera ett fortsatt totalförbud.

Tre dagar gammalt klonat embryo
Ett tre dagar gammalt klonat embryo vid Centre for life i Newcastle 2005. Tre dagar gammalt klonat embryo Bild: EPA/RBM ONLINE kloning

Transhumanismens credo

Av allt detta sammanräknat drar både Metzl och Harari samma slutsats. Människan är i färd med att ta sin fortsatta evolution i egna händer. Framtidens människa formar sin avkomma till sin egen idealbild. Transhumanismen är tron på att detta är en framtid som vi kan nå och som vi bör försöka nå. Det är en tro med mäktiga och inflytelserika bekännare.

I fjärde avsnittet av Framtidens människa samtalar jag om dessa frågor med Elisabeth Widén – forskare i molekylär medicin, och i motsats till Metzl och Harari alltså en person med omfattande laboratoriekunskap om de aktuella frågorna.

Efter Metzls och Hararis skrifter var samtalet med Widén en uppfriskande hink kallt vatten. Widén ser inte att komplexa drag, som intelligens, begåvning eller skönhet, inom en överskådlig framtid eller nödvändigtvis ens i teorin skulle gå att vare sig förutsäga eller manipulera fram.

Men vi kan likväl inte bortse från de fullständigt oöverskådliga språng som kan tas när den ännu rätt så unga genforskningen (det är inte ens tjugo år sedan det första fullständiga människogenomet sekvensbestämdes, alltså lästes och skrevs ut) kombineras med den likaså unga AI-tekniken. Med Widéns ord: vi är i början.

Därför bör vi redan nu, innan det så att säga är för sent, diskutera vilka val vi önskar få möjlighet att göra, och vilka val vi inte alls vill ha.

Blir det inte fusk?

Som Harari påpekar bygger vår västerländska kultur på humanismen: den grundläggande tron på människans inneboende värde, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som det närmaste man kommer en helig skrift. Vår kultur, vår lag och vår demokrati slår fast vars och ens lika värde (ett ideal som sedan respekteras mer eller mindre väl, men det är en annan diskussion).

Trots att vi bevisligen föds med vitt skilda anlag för till exempel idrottsprestationer, upplever jag att vi vi har ett slags överenskommelse om att vi ändå alla börjar i samma liga. Det är därför vi imponeras av elitidrottare, av virtuosa musiker och matematiska genier: för att vi utgår ifrån att de i grund och botten är som vi övriga vanliga dödliga.

Vi tänker oss hur mycket vi varit tvungna att kämpa för att nå en sådan nivå, och slår fast att denna elit kämpat just precis så mycket.

Det är därför vi är så allergiska mot all form av dopning: det är fusk! Det gör tävlingen orättvis eftersom den dopade idrottaren inte behövt kämpa för att vara snabbast eller starkast.
Att arvsanlagen ger oss helt olika utgångspunkter är däremot något vi i det sammanhanget tränger undan.

Men hur skulle det bli ifall dessa arvsanlag manipulerades, eller valdes ut bland tusentals genuppsättningar? Skulle vi inte då traditionellt säga att det är fusk, och underkänna den genmanipulerade idrottaren?

majs
Majsodling i Afrika. majs Bild: Yle/Liselott Lindström hawassa

Men hur blir det då ifall en ansenlig del av mänskligheten är förädlad? Faller då inte hela idrottskulturen samman? För ifall en ansenlig andel av mänskligheten, och just den snabbaste och starkaste, är underkänd, blir då inte själva idrotten förlegad, något för en subkultur intresserad av det antikverade, som rallytävlingar med antikbilar?

Och jag vill gå ännu ett steg längre och påstå att denna syn på strävan och kamp som en förutsättning för allt beundransvärt genomsyrar hela vår livshållning. David och Goljat och alla andra underdogberättelser är alltid lika älskade. Vi beundrar erövringen, självövervinnelsen, utvecklingen, den själsliga och den kroppsliga.

Vi börjar från samma linje – så vill vi tänka. Det mest typiska föraktet mot den framgångsrika antar formen: hon har fått allting gratis.

Jag är i och för sig inte alls säker på att tävlandet är något värt att hålla fast vid. Men säkert är att den mänsklighet som kommer efter tävlingarnas tid, är fundamentalt annorlunda än allt vi känner till.

Den fulländade människan

Själv tror jag att människans främsta bedrifter ligger bortom det som överhuvudtaget kan överträffas. Fältet för detta oöverträffbara är konsten. Enligt mig kan till exempel Bachs Matteuspassion inte någonsin bli underlägsen – den är fulländad.

Å andra sidan talar Bach till det mänskliga i oss. Det är fullt möjligt att djupet i dessa mänskliga konstverk är lika dunkla för den kommande övermänniskan som blåvalens mästersång är för oss.

Så vad skulle det innebära att förädla människan? Förändras kan hon säkert, men jag tror inte att hon kan förbättras. Och detta tror jag inte av pessimism, utan av kärlek till det mest älskvärda hos människan.

Detta bästa, detta vackraste och största, kan tvärtom vara hotat i förädlingsprocessen. Hur många av mänsklighetens största själar har inte plågats av fysiska eller psykiska belastningar som definitivt varit värda att sållas bort av omsorgsfulla föräldrar?

Människan når inte sina högsta höjder i de sällsynta, eller kanske omöjliga fallen av kroppslig och själslig fulländning. Att sträva efter detta är vilsegånget och sorgligt.

Människans storhet framträder när hon övervinner sin bristfällighet, när hon spränger sina gränser.

Detta är den transhumanism jag tror på.

Läs också