Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Vildhavre – den oönskade sonens bittra avskedsbrev till papputen Jörn Donner

Författaren Otto Gabrielsson.
Otto Gabrielsson skriver ett avskedsbrev till sin far, Jörn Donner. Författaren Otto Gabrielsson. Bild: Alison De Mars författare,Otto Gabrielsson

Otto Gabrielsson bär på en avgrundsdjup bitterhet som bottnar i att aldrig ha blivit erkänd, bekräftad eller accepterad som den biologiska son till Jörn Donner han är. Han är och förblir ett misstag, en oönskad bastard. Vildhavre är Ottos sätt att bevisa för sig själv och för fadern att han inte är ett misstag.

Blod är tunnare än vatten – det är titeln på en av Jörn Donners sista böcker, en roman om det hårda, otrygga livet i efterdyningarna av finska inbördeskriget 1918.

Att blod är tunnare än vatten har Donner också gett uttryck för i olika sammanhang då han uttalat sig i offentligheten om relationen till sina fyra äldsta barn, dvs. de två sönerna från det första äktenskapet med Inga-Britt Wik och de två utomäktenskapliga barnen som båda föddes år 1981 (med två olika kvinnor) då Donner var gift med Jeanette Bonnier.

I Mammuten (2013) skriver Donner att de två ”tillfälligt hopkomna 80-talsbarnen var misstag, båda två”.

När Otto Gabrielsson läser att han var ”ett misstag” är det nära att knäcka honom:

”Mammuten har inte lyckats döda mig än. Men jag är ordentligt tillplattad. Nu skriver jag det här brevet, och det är ett sätt att resa mig.”

Vildhavre. Sista brevet till pappa är ett brev i dagboksform skriven under stora delar av år 2018 och våren 2019.

”Det här brevet är en diagnos av vår relation och en följande avskedsansökan från min sida”, som det heter i en anteckning från juni.

Otto är 36 år, han kämpar med sina studier i psykologi och längtar ständigt efter att kunna leva ett enkelt och tillbakadraget liv ute på den småländska landsbygden. Drömmen är att likt Oblomov i Ivan Gontjarovs roman tillbringa dagarna med att vegetera och dagdrömma på en halmeldad ugnsbänk.

Men framför allt kämpar Otto med relationen till sin far. Ja, problemet är väl snarast att far och son inte verkar har någon relation över huvud taget.

Pärmen till Otto Gabrielssons roman "Vildhavre".
Pärmen till Otto Gabrielssons roman "Vildhavre". Bild: Schildts & Söderströms förlag litteratur,Otto Gabrielsson

I februari 2018 är Jörn Donner i Stockholm för att lansera sin senaste bok, romanen Blod är tunnare än vatten. Otto har betalat inträde för att få se sin far. Men frågan är om fadern ser honom.

Otto känner sig avvisad, och kvällen på Finlandsinstitutet blir startskottet för det långa brev som börjar ta form.

Enligt Otto själv har arbetet med brevet/boken varit ett slags sorgeprocess och boken är ett försök att närma sig en frånvarande, motsträvig och ofrivillig far.

Ett avsked fullt av bitterhet och förakt

Brevet är skrivet medan Jörn Donner ännu levde, men dessvärre (eller dessbättre, beror på hur man ser på det hela) hann Jörn Donner dö innan han fick möjlighet att läsa sonens avsked.

Brevet är uttryckligen ett avskedsbrev – sonen är väl medveten om att hans ord kommer att ta död på den sköra relation som funnits mellan far och son.

Faderns i och för sig ärliga och uppriktiga men samtidigt ack så hårda och hänsynslösa ord i Mammuten tog nästan livet av sonen som ser sig tvungen att själv ta avstånd för att kunna gå vidare och bort från fadern.

Att vända sig bort betyder i detta fall också att vända sig mot.

Vildhavre är en bitter uppgörelse med en far som aldrig ringde, även om han var på besök i Ottos hemstad Stockholm, en far som svarade korthugget på långa kontaktsökande brev och som försvarade sig med att han inte är något vidare bra på personligt umgänge eller psykologiska djupdiskussioner, en far som aldrig kom ihåg sonen med födelsedagspresenter eller julklappar.

Det långa avskedsbrevet är en besk brygd av ständiga besvikelser och brutala påhopp – framför allt på mammuten, eller papputen som Otto kallar sin far, kulturpappan Jörn Donner.

Men när spottet yr landar en del också oundvikligen på människor i faderns närhet, inte minst på de två yngsta sönerna som fått allt det som Otto känner att han förvägrats – en närvarande far, omtanke och omsorg, uppmärksamhet och ekonomisk trygghet.

Avundsjukan är rå. Föraktet gränslöst.

Jörn Donners bok Mammuten.
Jörn Donners magnum opus, Mammuten, utkom år 2013. Jörn Donners bok Mammuten. Bild: Schildts & Söderströms Jörn Donner,mammuten

Otto bär på en avgrundsdjup bitterhet som bottnar i att aldrig ha blivit erkänd, bekräftad eller accepterad som den biologiska son han bevisligen är.

Han är och förblir ett misstag, en oönskad bastard.

Det ultimata beviset för detta är de papper som Ottos mor fick lov att skriva under som motprestation för att Jörn Donner erkände Otto som sin son. Enligt dessa dokument hade modern inte rätt att kräva fadern på pengar för underhåll och hon skulle också hemlighålla att Jörn Donner var far till Otto.

Omkullstörtad fader

Även om Otto känner sig försmådd och förskjuten kan han inte låta bli att hoppas på att en dag få annat än smulor. Han vill ha något mer än några hastiga besök i Helsingfors, en vecka om somrarna på landet i Bromarv, och en gratis lunch på stan efter ett författaruppträdande.

Han vill ha respekt och uppskattning, han vill bli älskad för den son han är.

Symptomatiskt nog pendlar Otto ständigt mellan stolthet och fördömande, beundran och bitterhet, fascination och förakt. Ute på krogen drar han ofta pappakortet och älskar att ta del av folks överraskade och uppskattande reaktioner. Exponeringsterapi kallar han det.

Han blir sedd, han är någon, han är son till Jörn Donner.

Under de senaste åren har det skrivits en hel del böcker om fäder och mödrar, inte minst i den svenska litteraturen – uppskattande och beundrande skildringar av självuppoffrande och omsorgsfulla föräldrar (inte särdeles många), men framför allt avslöjande och omkullstörtande skildringar av missbruk, maktfullkomlighet och hänsynslöshet inom en familj.

Bland dem som velat göra upp med den offentliga bilden av fadern/modern finns Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009) om den folkkäre konstnären Stig Claesson, Johanna Ekströms Om man håller sig i solen (2012) om författaren och Akademieledamoten Pär Wästberg, Felicia Feldts Felicia försvann (2012) om författaren och barnuppfostrargurun Anna Wahlgren.

Verk som klär av fadern/modern in på bara skinnet och störtar ner hen från piedestalen. Verk där författaren tar makten över sitt liv och sin berättelse genom att förminska och avväpna sitt studieobjekt.

En bok med högt skvallervärde

Otto Gabrielssons bok Vildhavre är onekligen ett fadersmord, boken är en rasande och närmast tonårstrotsig uppgörelse med en far som inte ville eller kunde vara den far Otto skulle ha behövt och saknade i sitt liv.

Vildhavre är också en försvarsskrift och en självbekännelseskrift, en berättelse om ett illamående (både psykiskt och fysiskt), ett destruktivt beteende som bottnar i en känsla av utanförskap och otrygghet.

Jag antar att tanken och förhoppningen var att Jörn Donner skulle hinna läsa avskedsbrevet innan han dog – som det är nu riktar sig boken till en frånvarande, stum och försvarslös adressat.

Frågan inställer sig: varför vill Otto skriva ett offentligt brev till kulturpappan Jörn Donner – drivs han av hämndlystnad, revanschlust, bekräftelsebehov eller av ett uppriktigt och ärligt sista försök till kontakt?

I intervjuer för den finska kvällspressen i november ifjol konstaterade Jörn Donner att han var överraskad över att Otto skrivit en bok om honom och att han befarade att boken skulle komma att vara sensationslysten, på samma sätt som han ansåg att den tidigare hustrun Inga-Britt Wiks böcker om deras äktenskap var effektsökande och sensationsartad.

Det går inte att blunda för att Vildhavre har ett skvallervärde och att den lever högt på varumärket Jörn Donner. Otto Gabrielsson är fullt medveten om detta när han skriver att om han någonsin blir utgiven beror det på att han skriver om sin far, ”(d)et ligger stor humor i det.”

Jörn Donner
Jörn Donner dog den 30 januari 2020. Jörn Donner Bild: Teemu Koivisto Jörn Donner

Samtidigt går Otto Gabrielsson medvetet i sin fars fotspår genom att skriva en självutlämnande och provocerande dagbok, en litterär genre och stil som Jörn Donner själv ägnade sig flitigt åt – med varierande framgång och svajande litterär kvalitet.

Risken med privata dagböcker/brev är att de kan kännas alltför ointressanta för utomstående om inte texten lyfter till en allmän nivå där läsaren kan känna igen sig eller där språket är sprakande och tankeflykten stimulerande.

Vildhavre vibrerar av indignation och förakt – som en alltför länge tillbakahållen störtflod väller all ilska och besvikelse fram över sidorna. Den underliggande smärtan och skavande sorgen är påtaglig och också berörande. Texten igenom försöker Otto visa att blod är tjockare än vatten.

I och med att avskedsbrevet publiceras och blir offentligt känner Otto att han får upprättelse:

”Det är genom att bli utgiven som jag kan bevisa för mig själv och honom att jag inte är ett misstag. Det är genom att bli utgiven som jag kan säga farväl på riktigt”, skriver Otto mot slutet av boken.

Dessvärre kör boken fast i alltför många upprepningar, och belastas delvis av ett ältande och jolmande som blir lätt påfrestande i längden.

Lyssna på en intervju med Otto Gabrielsson, redaktör Kia Svaetichin:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje