Hoppa till huvudinnehåll

Ellen Strömberg: Tonårsserier är starkaste tv:n just nu

Författaren Ellen Strömberg
Ellen Strömberg är en av kulturpersonerna som gör podden Sällskapet. Författaren Ellen Strömberg Bild: Schildts & Söderströms/Eva Lingon författare,Sällskapet

Ellen Strömberg från podden Sällskapet funderar över varför tonårsserierna tagit över hennes tv-tittande just nu. Och vad är hennes relation idag till den egna tonårstidens favorit Sex and The City?

En trailer för Never have I ever drar igång när jag klickar in mig på Netflix. Det är alldeles tydligt en serie om tonåringar, för tonåringar, men efter en halv minut har de övertygat mig.

Någonstans i bakhuvudet ringer samma argument som alltid: det är, typ, research, det är viktigt i mitt jobb att hålla koll. Dessutom, om jag nånsin vill skriva något för tonåringar, måste jag ju veta vad som flyger i genren.

Men argumenten är helt onödiga, jag har tryckt på play före jag ens själv märkt det.

Never have I ever är byggt av samma byggstenar som många andra samtida tv-produktioner med tonåringar i huvudrollen. Serien är skapad av bland andra Mindy Kaling (känd från bland annat The Office och The Mindy project) och har hyllats för sin diversitet och sina porträtt av sydasiater.

Handlingen kretsar kring indisk-amerikanska Devi, 15 år, som har ett traumatiskt år bakom sig.

Devi bestämmer sig för att göra något annat av sitt andra läsår i high school, bli cool helt enkelt, en för övrigt mycket vanlig strävan i tonårsserierna som jag hundra procent relaterar till.

Inkonsekvent beteende, ogenomtänkta beslut och drama queens kan alltid förlåtas hos ungdomen.

Jag, som tillbringade många timmar av min högstadietid med att skriva manifest, listor och regler för mig själv för att uppnå den här coolheten.

Mina planer, precis som Devis, gick inte så bra. Men Devis misslyckanden är i alla fall tv-värdiga.

Never have I ever lyckas vara både rolig, sorglig och lärorik - även om jag helst hade undvikit det ordet, i rädsla för att bli torr.

Never have I ever består av tio halvtimmesavsnitt och jag sitter kvar i samtliga, i ett sträck. Jag viker kläder, stickar en mudd, brer en smörgås och tuggar i mig den långsamt. Allt med blicken på skärmen.

När jag ska borsta tänderna får datorn följa med. Jag tvättar ansiktet och smörjer in mig med nattkräm med anti-agestämpel.

Först när sista avsnittet är klart smäller jag igen datorn med tårar i ögonen och bultande hjärta.

Ellens fem måsten inom tonårs-tv

    1.Sex Education
    Snyggt, smart, borde visas i skolor som - just det, sex ed. Obligatorisk i genren.
    2.Veronica Mars
    Sorgligt underskattad serie om high school-eleven och privatdetektiven Veronica. Två första säsongerna är otroliga, resten kan du skippa.
    3.Buffy the Vampire Slayer
    Som Twilight, om Twilight hade varit bra.
    4.The end of the f*g world
    Skruvad, absurd, mörk och alldeles, alldeles underbar.
    5.Glappet
    Svensk kultig miniserie från 90-talet, ett feministiskt mästerverk. Sapere aude!

Uppslukad av intrigerna mellan skolskåpen lägger jag mig och drömmer ljuva drömmar om tonåriga förälskelser, omöjligt coola outfits och skolböcker hårt kramade mot bröstet. Vaknar med en stelhet i nacken efter att ha sovit några centimeter fel.

Det går inte att komma ifrån faktum: jag är trots allt 32.

När jag själv var i tonåren hade jag en klar och tydlig favoritserie: Sex and the city. Serien erbjöd en ny sorts fyrklöver att identifiera sig med, ett slags Spice Girls för 2000-talet.

Jag ansåg mig själv vara en given Miranda. Det enda som skilde mig och Miranda Hobbes åt var siffror.

Mina trettio blev inte vad Carrie Bradshaw en gång lovade mig

Det bästa jag kunde tänka mig var att vara 35, ha ett eget kreditkort och gå på dejt. Att vara vuxen kändes som drömmen, speciellt om man fick vara vuxen i en storstad långt bort från Larsmo.

Även om bra tonårsserier fanns redan då (Buffy, Veronica Mars, The OC, Gossip Girl) så hade de inte samma dragningskraft på mig då som de har nu. Jag ville bli vuxen och som vuxen såg man på serier med vuxna i huvudrollerna.

Klipp till: jag som klickar igång ännu en serie med skådespelare unga nog att vara mina barn. I alla fall om jag hade blivit gravid ungefär då när jag drömde om Sex and the city-liv.

Medan Sex and the city ännu på något teoretiskt plan fortfarande var möjligt för mig när jag såg det, är mina tonår för längesen avslutade och kommer aldrig igen. Borde jag inte vid det här laget ha växt upp tillräckligt för att lämna tonåren bakom mig?

Först tänker jag att det är för att jag inte har barn. Att jag aldrig riktigt har levlat upp i vuxenhet tillräckligt, att jag på nåt plan är mer ungdom än vuxen.

Sen tänker jag på mina amorteringar, mitt stadiga äktenskap, mina stödstrumpor och min nattkräm. Hur jag svär varje gång det åker förbi en trimmad moped. Nej, jag är helt klart vuxen, egna barn eller icke.

Kanske är det besvikelsen av det, att mina trettio inte blev vad Carrie Bradshaw en gång lovade mig. Kanske vill jag tillbaka, börja om och få en ny chans till det där fabulösa livet Sex and the City målade upp.

Även om jag åldersmässigt är närmare Miranda än någonsin är det fortfarande siffror som skiljer oss åt.

"Jag kallar det SKAM-effekten"

Jag har visserligen ett kreditkort nu för tiden, men det visade sig inte vara så kul. Jag kan inte minnas en enda regelrätt dejt och min lön tillåter inga Manolo Blahniks, även om jag hade lärt mig gå i högklackat.

Men ärligt talat - det är inte det heller. Jag trivs bra i mina foträta sneakers och i min småstad utan skyskrapor och börsmäklare.

Det som tidigare var lifegoals i SATC har inte åldrats speciellt väl: konsumtionen, attityderna och åsikterna och till och med dejtandet känns omodernt.

Vad är det då som får mig att gång på gång söka mig till uppväxtskildringar på tv och sluka dem?

Jag tror sist och slutligen svaret är mycket enklare än vad jag försöker få det till. Tonåringarna har helt enkelt bäst tv. Kanske har det alltid varit så, men just nu kan vi avnjuta en våg av fantastisk tonårs-tv.

Jag kallar det SKAM-effekten.

Det är inte bara det att serier för och med tonåringar idag lyckas vara inkluderande och diversifierade i sin rollbesättning och tillåta komplexa karaktärer; tonåren är också den perfekta kulissen för drama som gör sig bra på tv.

Inkonsekvent beteende, ogenomtänkta beslut och drama queens kan alltid förlåtas hos ungdomen.

Hur snygga designerskor man än klär det i, är ett likadant beteende hos en 30-åring ganska tröttsamt efter en tid.

Ett krossat tonårshjärta är charmigt för evigt. Åtminstone i två, tre säsonger.

Läs också