Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: I Turin 2006 dominerade Lejonen OS-turneringen med totalhockey – drömlagets bragder, del två

Finland mot Sverige I OS med Anders Nordenswans kolumnvinjett.
Finland mot Sverige I OS med Anders Nordenswans kolumnvinjett. Bild: Europhoto / Jukka Rautio NHL,ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,kolumner,Yle Sporten,NHL-kolumn

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. 17 månader efter World Cup 2004 var det igen dags för världens bästa hockeylandslag att drabba samman. NHL höll för tredje gången en OS-paus för att tillåta sina stjärnor delta i vinterspelen. Lejonen fortsatte där World Cup-slutade – förutom att nu imponerade laget ännu mer.

I dag var meningen att Finland med ett antal högintressanta NHL-förstärkningar skulle inleda försvarandet av VM-guldet med en match mot USA. Eftersom maj känns tom utan Lejonen, så serverar den här kolumnen två återblickar på alla tiders blåvita bragdturneringar.

Förra veckan var fokus på World Cup 2004 – i del två är det februari i Italien som gäller.

2006 var tredje gången NHL-spelarna deltog i OS och precis som i Nagano och Salt Lake City så elektrifierades stämningen av att flygplanen med hockeymiljonärerna landade i Turin. NHL-spelarna är (var?) vinterspelens motsvarighet till NBA-, golf- och tennisstjärnorna i sommar-OS.

Speciellt regerande OS- och World Cup-mästarna Kanada presenterade ett lag med idel stjärnglans. Bland andra Joe Sakic, Chris Pronger, Jarome Iginla och Martin Brodeur i spelartruppen och självaste Wayne Gretzky som lagets GM garanterade Lönnlöven enorm uppmärksamhet.

Och i vårt västra grannland var både uppståndelsen och förväntningarna skyhöga. Supergenerationen som misslyckats i två OS och en World Cup stod nu inför sin sista chans att vinna något riktigt stort innan tiden körde förbi ”Lidas”, ”Foppa”, ”Sudden” och några till.

Finland var, som vanligt, den fattiga och bortglömda kusinen från landet i jämförelse med de fyra stora: Kanada, Sverige, Ryssland och USA. Men inom finländsk media och finsk idrottspublik fanns ett febrilt intresse inför turneringen. NHL-proffsen var och är kungligheterna inom vår idrott.

Ett blåvitt drömlag – trots några tunga avbräck

17 stycken spelare från Lejonlaget som var med om att möta Kanada i World Cup-finalen 2004 fanns med i truppen som i mitten av februari 2006 samlades i värdstaden för de olympiska vinterspelen.

Inför turneringen var det ändå mycket snack om de spelarna som inte var med. Sami Kapanen tackade nej på grund av skadebekymmer, precis som inför World Cup-turneringen. Kapanen skulle ha hört till lagets ledande forwards och hans nekande svar väckte livlig diskussion.

Det var ändå inget i jämförelse med att Miikka Kiprusoff, som många ansåg vara världens bästa målvakt, nobbade OS. Hans officiella orsak var problem med höften. Egentligen var det väl ändå så att Calgarys GM och coach, Darryl Sutter, i praktiken förbjöd Kiprusoff från att åka till OS.

Man kan fråga sig om Kanadas bästa målvakts OS-resa skulle ha stoppats av en kanadensisk GM. Tro det den som vill.

Miikka Kiprusoff räddar pucken med plockhandsken.
Miikka Kiprusoff missade turneringen. Miikka Kiprusoff räddar pucken med plockhandsken. Bild: EPA/MIKE STURK ishockey,Miikka Kiprusoff

Borta av NHL-spelarna på grund av skador var också otursförföljda Tuomo Ruutu, som sköt det oförglömliga solomålet i World Cup-finalen, potentiella förstakeepern – i Kiprusoffs frånvaro – Kari Lehtonen och landslagets trotjänare, tacklingsglada backklippan Ossi Väänänen.

Dessutom skulle Philadelphias enormt skickliga och åkstarka Joni Pitkänen, som fanns med i World Cup-truppen, antagligen ha varit en topp fyra-back i OS om han varit i spelskick.

Nya centrala delar av lagmaskinen var backen Petteri Nummelin – som kom från Lugano, Dallas-nykomlingen Jussi Jokinen och den otippade förstakeepern Antero Niittymäki från Philadelphia Flyers. Niittymäki hade sin första säsong uppe i NHL på gång, efter tre år i farmarlaget.

Målvaktstrion hade förnyats helt och hållet från World Cup och kompletterades av två kommande NHL-väktare: Fredrik Norrena från Linköping i Elitserien och Niklas Bäckström från Kärpät. Norrena fick stå två matcher i turneringen, Niittymäki spelade de övriga sex.

Och så hade laget nu till sitt förfogande Teemu Selänne med ett ”nytt knä” och Jere Lehtinen i alla tiders form.

Så här såg laguppställningen ut under största delen av OS-turneringen:

Jere Lehtinen – Saku Koivu – Teemu Selänne
Ville Peltonen – Olli Jokinen – Jussi Jokinen
Ville Nieminen – Niko Kapanen – Niklas Hagman
Antti Laaksonen – Mikko Koivu – Jarkko Ruutu

Teppo Numminen – Kimmo Timonen
Sami Salo – Petteri Nummelin
Aki Berg – Toni Lydman

Jukka Hentunen var trettonde anfallare, Antti-Jussi Niemi sjunde back. Lasse Kukkonen blev snabbinkallad till laget efter kvartsfinalen där Sami Salo skadades, men spelade inte.

Läromästaren tog över

Den stora förändringen i laget fanns bakom bänken. Erkka Westerlund tog över som lagets chefstränare efter att Raimo Summanen fick sparken kort efter World Cup 2004. Trots succén i turneringen hade Summanens beteende överträtt alla gränser för vad som är acceptabelt.

Det var mycket dramatik och bittra kommentarer om svek och interna överenskommelser då Westerlund accepterade anbudet, men egentligen var lösningen solklar. I praktiken var det främst Summanen och några av hans hovjournalister som slog på skandaltrumman.

Undrar just om personliga och plötsliga grova påhopp var godkända i den beryktade en-för-alla-alla-för-en-överenskommelsen?

Westerlund var ursprungligen den som tog en oerfaren Summanen till sin assisterande coach och i flera år jobbade duon med den arbetsfördelningen. Resultaten var lysande både i U18-landslaget och i HIFK som vann FM-guld 1998 med Westerlund som chef och ”Raato” som assistent.

Hockeyprofessorn Westerlund tog in landslaget i en ny kultur

Frågan är om rollerna någonsin borde ha växlats om, så övertygande var Westerlunds hantverk som chefstränare.

Hockeyprofessorn, som han kallas, har senare ofta refererat till OS i Turin som ett verkligt vägskäl för sig som tränare. Han hade dittills jobbat som de flesta coacher, utgående från en brant hierarki där coachen bestämmer och spelarna gör som de blir tillsagda.

Westerlund hade hunnit bli nästan 49 år gammal vintern 2006 och med World Cup i färskt minne var han tillräckligt mogen för att inse vilken unik grupp med drivna och framgångsrika idrottare han fick till sitt förfogande i Turin. Dessutom fanns ingen tid till att förbereda sig på OS-orten.

Erkka Westerlund och Raimo Summanen på en presskonferens.
Westerlund tog över som chefstränare efter Summanen. Erkka Westerlund och Raimo Summanen på en presskonferens. Bild: Petteri Paalasmaa/All Over Press ishockey,Erkka Westerlund,Raimo Summanen

Slutsatsen för Westerlund blev att han välkomnade de ledande spelarnas vilja att ta ansvar och lät kedjorna och femmorna tala ihop sig, planera och komma med tankar och förslag.

Westerlund ritade såklart upp Finlands spelsätt och taktik, men spelarna, kedjorna och femmorna fick grönt ljus för att vara kreativa inom de givna ramarna. Speciellt gällande powerplay och boxplay, men även hur spelare med gemensamma erfarenheter växlade roller inom spelets flöde.

Egentligen var den här lösningen något av en slump. Coachteamet hittade inga passliga utrymmen i OS-byn för att hålla möten med hela laget. Då kom Westerlund på idén att be femmorna hålla egna möten och gå igenom tankarna med tränarna.

Det krävdes såklart ett grymt förtroende från Westerlunds sida. Nyckeln var att han visste hurdana drivna elitidrottare laget bestod av, hur väl killarna kände varandra och hur realistiskt de såg på förutsättningarna för framgång. Alltså: laget i alla lägen före jaget.

Ett annat talande exempel för hur Westerlund litade på det här blåvita all star-laget var att var och en fick själv ta beslutet om att delta i träningarna på de spelfria dagarna. Med andra ord såg Westerlund på hela den turneringen som en finalserie i playoff.

På bara några dagar förändrades Westerlunds sätt att coacha till att ge förtroende och ansvar istället för att diktera och begränsa. Den principen har han hållit fast vid och ”professorns” reviderade tränarfilosofi lade grunden för Finlands hockeyframgångar från och med Turin.

Turinlaget spelade den bästa blåvita ishockeyn någonsin

Finlands lagspel i Turin grundade sig på en hörnsten: intensivt samarbete av en frenetiskt skrinnande och tät femma över hela rinken. Varje spelare försvarade, varje spelare anföll och omställningarna mellan anfall och försvar var ögonblickliga för alla fem spelare.

Kedjornas och femmornas styrkor skiljde sig avsevärt från varandra och alla formationer kunde inte anfalla som paradtrion Lehtinen–Koivu–Selänne. Men från stunden då motståndaren fick pucken tills Lejonen vann den tillbaka jobbade alla femmor på ett närmast identiskt sätt.

Talande för lagets balans var hur kedjorna matchades med fem mot fem: i turneringens åtta matcher spelade första kedjan sammanlagt cirka 85 minuter, tvåan 80 minuter och tredje och fjärde formationerna cirka 70 minuter var. Alla var med till 100 procent.

Teemu Selänne och Saku Koivu på isen
Selänne och Koivu spelade i samma kedja. Teemu Selänne och Saku Koivu på isen Bild: Europhoto/Jukka Rautio ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Teemu Selänne,Saku Koivu

Westerlunds OS-lag spelade helt enkelt vad man kalla för totalhockey. Genom kontroll över spelets flöde skapades regelbundet situationer där man ägde pucken och var organiserade för anfall eller avslut när motståndaren fortfarande var i omställningens startgropar.

Dessutom var laget i Turin oöverträffat bra på att vinna puckdueller framför motståndarmålet. Det hade ändå säkert mest att göra med personliga egenskaper. Speciellt Olli Jokinen och killarna som i tiderna blev Knatte, Fnatte och Tjatte med hela folket var ständigt först på puckarna runt buren.

Aldrig tidigare eller senare har ett finländskt landslag spelat en lika bländande hockey som Lejonen i Turin 2006.

Dominans som förde tankarna till ”den röda maskinen”

Den som själv minns eller senare har satt sig in i landslagsturneringarna på 1960-, 70- och 80-talen vet att laget med CCCP på tröjbrösten oftast totaldominerade och levererade målskillnader i stil med 41–7 på sju matcher.

Lejonens grundserie i OS-turneringen 2006 förde tankarna till gångna tider. Det tog ända till tredje matchens första period innan röda lampan bakom Finlands mål tändes för första gången. I de två första matcherna hade Schweiz fått spö med 5–0 och Italien med 6–0.

Tjeckien och Finlandsbekantingen Marek Zidlicky lyckades till slut få in två puckar bakom Antero Niittymäki, men Lejonen svarade med fyra. Matchens händelse var Jarkko Ruutus överkörning av Jaromir Jagr. Ful och onödig men samtidigt spelade Jagr som om ingen skulle tackla honom.

En saftig revansch fick Lejonen sedan i gruppspelets fjärde match mot regerande OS- och World Cup-mästaren Kanada. Som alltid när det är fråga om ett bästa möjliga lag, så var Team Canada fulladdat med stjärnor och var största mästarfavorit.

Joe Sakic med pucken i OS 2006
Joe Sakic ledde ett stjärnfyllt kanadensiskt landslag i OS. Joe Sakic med pucken i OS 2006 Bild: / All Over Press ishockey,Joe Sakic

Det var till stora delar samma lag som möttes i World Cup-finalen 2004 och Turin 2006. Den här gången var Lejonen ändå beredda från start och slog till två gånger i första perioden – målskyttar Selänne och tredjecentern Niko Kapanen.

Det blev också matchens enda mål och trots att Kanada i kanadensisk media alltid förlorar mot en glödhet målvakt, så var det i verkligheten en match som Lejonen kontrollerade från första till sista tekning. Niittymäki spelade visserligen utmärkt i målet, men Finland vann skotten med 30–24.

I gruppspelets sista match spelade Lejonen för halv maskin och gjorde vad som behövdes för att slå Tyskland med 2–0. Därmed var lagets ”Sovjetfacit” ett faktum: 5 matcher, 5 segrar, 4 nollade motståndare, målskillnaden 19–2.

Den bästa enskilda matchen av ett finländskt landslag

Efter gruppspelet väntade ett bekant motstånd i kvartsfinalen: USA:s stjärngarde, som Lejonen slog i World Cup-semifinalen på amerikansk mark. Jänkarna bubblade av revanschlust och risken var noll för att någon i laget skulle underskatta Finland.

Men trots att tredje perioden blev den första – och enda – sekvensen i turneringen där Finland i långa stunder tvingades att närmast bara försvara, så låg Lejonen aldrig under. Efter att i två repriser lett med två mål (2–0, 4–2) vann Finland till slut med 4–3. Skotten: USA 28, Finland 25.

I semifinalen väntade Ryssland som slog ut Kanada i kvartsfinalen och hade därmed stigit till turneringens största favorit. Kovaltjuk, Datsjuk, Ovetjkin, Malkin, Kovalev, Gontjar, Nabokov – ”den nya röda maskinen” var enda laget i turneringen som gjort fler mål än Finland.

Selänne och Lehtinen ser när pucken går in bakom den ryske målvakten Nabokov.
Finland gjorde fyra mål i semifinalen mot Ryssland. Selänne och Lehtinen ser när pucken går in bakom den ryske målvakten Nabokov. Bild: Europhoto/Jani Rajamaki ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Teemu Selänne,Jere Lehtinen

OS-semifinalen sent på fredagen 24 februari blev ändå en match som ingen vän av Finlands hockeylandslag någonsin kan glömma. Lejonen gjorde en perfekt laginsats i 60 minuter och gav efter Ville Peltonens tidiga ledningsmål aldrig Ryssland minsta lilla chans att komma in i matchen.

När slutsignalen ljöd hade Finland utklassat Ryssland med 4–0. Kovaltjuk och de övriga målsprutorna fick iväg sammanlagt 21 skott mot Antero Niittymäki. Finland pepprade Nabokov med 30 skott.

Undertecknad var knappast den enda som bara satt och njöt under matchens andra halva, efter att Finland med två snabba mål i mitten av andra perioden gått till en 3–0-ledning. Gåshudsfaktorn gick genom taket när man insåg att Lejonen hade total kontroll på händelserna i rinken.

Sakus klubbskaft brister, ”Henkes” klubbskaft räddar

I finalen mot Sverige söndagen den 26 februari, gjorde Finland matchens första mål, precis som i sina sju föregående matcher under turneringen. 1–0 förblev tyvärr Lejonens enda ledningsmål mot Tre Kronor den här eftermiddagen. Som säkert alla vet så tog Sverige hem matchen med 3–2.

Avgörande i den ytterst jämna matchen blev till slut två spelsekvenser ur den älskade och hatade kategorin ”små marginaler”.

Koivu och Selänne kämpar om pucken mot två svenskar.
Lejonen förlorade bara en match i OS-turneringen. Koivu och Selänne kämpar om pucken mot två svenskar. Bild: / All Over Press ishockey,Finlands herrlandslag i ishockey,Teemu Selänne,Saku Koivu

I den första gick Saku Koivus klubba av då han tog den första tekningen i period tre mot Mats Sundin. Utan åror kan man inte ro, utan klubba är det svårt spela hockey. Medan Lejonkaptenen störtade iväg efter en ny klubba, utnyttjade Sverige 5 mot 4-läget optimalt och satte segermålet.

I sekvens två, under matchens slutsekunder, spelade Finland med 6 mot 5 och Olli Jokinen fick en fri chans rakt framför Sveriges mål. O.J. lyfte pucken mot övre hörnet, men på vägen dit träffade den skaftet på Lundqvist klubba och landade på ”fel” sida om stolpen.

Klubba av, klubba ut.

Spelarnas tomma blickar efter att ha lämnat precis allt i rinken och Teppo Numminens tappra försök att ge en intervju är bilder som för evigt finns lagrade i vårt kollektiva minne.

Superlagets facit

Lejonlaget som nådde final i både World Cup 2004 och OS 2006 spelade sammanlagt 14 matcher i de här två turneringarna med facit 11 – 1 – 2 och sammanlagda målskillnaden 46–17. Hela 16 spelare gjorde minst ett mål, sex spelare stod för minst 11 poäng och tre målvakter höll nollan.

Trots många stora ”jag”, var det framför allt ett helt enastående stort lag.

Tack för att du läste.

Källor: MM-jääkiekko 2004–2008 (2008, Minerva Kustannus Oy), Gummerus kirjapaino Oy), is.fi, mtv.fi, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport