Hoppa till huvudinnehåll

“Tårarna rann när min mamma sa att jag fick gå i butiken om jag hade handskar på” – ni chattade med våra experter om hur unga klarar av coronakrisen

Pojke sitter ensam och tittar på en soluppgång.
Alla sociala människor lider av begränsningarna på fysisk kontakt med andra människor just nu, och speciellt hårt slår det och den möjliga bristen på rutiner mot unga och barn. Pojke sitter ensam och tittar på en soluppgång. Bild: Mostphotos/chalabala.cz ensamhet,soluppgång,ungdomar,Utsikt,Pojke

Hur klarar sig barn och unga i ett samhälle där mänsklig kontakt begränsas och skola och fritid inte är en självklarhet? Det var ämnet då professor Mirjam Kalland, Lina Kaivos från Krisjouren för unga och Barnavårdföreningens Pia Sundell svarade på era frågor och berättelser i Svenska Yles livechat på torsdagskvällen.

Chatten leddes av Michaela Rosenback, som är journalist, föreläsare och regissören bakom serien "Så jävla duktig". Vår expertpanel gav goda råd om hur man kan klara sig genom den här svåra tiden.

Michaela Rosenback: Jag vill börja med att fråga er experter hur ni själva har haft det under de här veckorna när samhället har varit stängt och isoleringen pågått?

Pia Sundell: Jag måste säga att i stort har jag haft det bra. Mina närmaste och jag har hållits friska, vilket jag är tacksam för. Men naturligtvis har det varit en tung tid. Min dotter skrev studenten och det har varit jobbigt för henne då inget blev som hon hade tänkt sig. Jag har njutit av att få spendera tid med mina barn och min man. Jag saknar mina föräldrar. Naturligtvis har jag oroat mig för de barn vars trygga plats hemmet inte är. På Barnavårdsföreningen har vi haft väldigt mycket jobb, och fort tagit virtuella lösningar i bruk. Och jag har varit orolig för själva viruset.

Lina Kaivos: Tack, jag har haft det riktigt bra med tanke på situationen. Visst, har det varit många förändringar i vardagslivet och att styra om arbetet till distansarbete och samtidigt hjälpa till med mitt barns skolgång. Men mera tid har vi haft att vara tillsammans med familjen och ledig tid om kvällarna.

Mirjam Kalland: Mera jobb än någonsin och ledsamt att inte kunna ordna familjemiddagar.

Svartvit bild på ett gäng tonåringar som promenerar bredvid varandra.
Unga, som vill umgås med vänner, har det också tungt just nu. Svartvit bild på ett gäng tonåringar som promenerar bredvid varandra. Bild: Unsplash ungdomar,vänner,vänskap,unga vuxna,tonåringar

I vår skola får vi bara umgås med klassen. Detta är ett problem eftersom jag har blivit mobbad i min klass och inte har några vänner därifrån. Jag har nog många vänner i skolan men
de är alla från en annan klass. Hur ska jag göra nu när jag är rädd över att alla kommer bli en stor grupp och lämmna mej utanför.

Pia: Det är inte ok att du ska behöva vara rädd och känna dig spänd inför skolan. Jag hoppas du kan prata med en vuxen om din situation. Du har rätt att ha det bra i skolan. Jag tycker att du ska prata med dina föräldrar och din lärare.

Lina: Är någon vuxen medveten om din situation? Jag tänker också att det skulle vara bra för dig att tala med läraren eller någon annan vuxen om att du blir mobbad. Ingen skall behöva bli mobbad och känna sig utanför i sin klass.

Jag har totalt tappat mina rutiner med högskolestudier, sömn, motivation och allt vad det innebär. Hoppas innerligen att detta snart är förbi och att vi snart kan återgå till det "normala".

Pia: Det är mycket förståeligt. Tror det är många som känner lika. Att vi småningom kan återgå till ett normalare liv hjälper oss alla.

Mirjam: Kunde det vara möjligt att skapa nya rutiner redan nu? Vi mår fysiskt och mentalt bättre av att ha rutiner. Du kan börja med det som känns viktigast för dig. Det kan kännas skönt att klä sig för att gå ut, kamma håret, koka en kopp kaffe, sköta om sig själv. Och bestäm i förväg när du äter lunch eller tar en paus.

Lina: Det är speciellt viktigt med rutiner just i denna situation som vardagen är allt annat än vanlig. Försök hålla fast vid att stiga upp ungefär vid samma tid, gå ut och röra på dig lite varje dag och äta regelbundet. Ibland kan det hjälpa att vara i kontakt med sin lärare eller någon av sina studiekompisar för att komma igång och få motivation med studierna igen.

Michaela: Jag tror att det var många som orkade bra i början, men nu när det bara pågår och pågår och vi inte vet när det tar slut kan det bli ganska tungt! Jag har börjat "gå till jobbet", tar en liten promenad varje morgon. Sedan går jag hem igen och sätter mig framför datorn. Då inleds min arbetsdag.

Mig tröstar Tootikki: ”allting är osäkert och det är just det som lugnar mig”. Och Mauno Koivistos: när man inte vet hur det kommer att gå kan man förlita sig på att det kommer att gå bra

Jag hade inte kunnat gå in i butiken på nästan två månader och tårarna rann när min mamma sa att jag fick gå om jag hade handskar på. Har suttit inne nu hur länge som helst och saknaden av att träffa människor tär verkligen, men små saker som att få gå till butiken betyder mycket.

Pia: Så är det precis. Att små saker kan bli jättestora. Att vi nu får börja träffa varandra är en stor lättnad.

Lina! Hoppas du kan hjälpa. Det är så att jag har en god vän som bor på ett vårdhem och bara ligger i sängen och inte kan röra på sig alls. Jag funderar på det varje dag och på natten vaknar jag och funderar på det och jag håller psykiskt på att falla ihop när jag bara funderar på det vad kan jag göra?

Lina: Tack för din fråga. Det är tungt att bära ensam en sådan oro du som du beskriver. Har du någon som du kunde tala med om hur du mår och hur din oro påverkat dig? Kanske det kunde hjälpa att fråga din vän också om det är något du kan göra, ibland kan det bara vara att finnas där som är tillräckligt. Men jag förstår att känslan av otillräcklighet lätt kommer då man skulle vilja kunna hjälpa någon nära som mår dåligt. Om du inte har någon i din nära krets att tala med så kunde du kanske tala med någon utomstående om din situation.

Pia: Det är väldigt jobbigt. Oron för våra anhöriga och vänner som bor på vårdhem är stor. Känslan av otillräcklighet är enorm. Har du kunnat tala med någon om din känsla?

Mirjam: Finns det en chans att du kan få kontakt med din vän på något sätt? Man kan .tex. skriva ett brev och be någon läsa upp det.

Pia: Personalen på vårdhemmen brukar vara hjälpsamma i dylika situationer.

Mirjam: Om din vän har andra vänner kan ni också tillsammans fundera på vad ni kan göra. Det känns lättare då man inte är ensam om saken.

Michaela: Det är många som oroar sig för nära och kära. Hur tänker ni experter kring att oron gör en själv sjuk? Det vill säga hur ska man veta när man själv borde söka hjälp för att oron äter upp en?

Pia: En viss oro och rädsla är normalt. Men vid det skedet då ångest och rädsla tar så att säga över och det är svårt att tänka på något annat, då är det bra att tala med någon. Man ska be om hjälp med låg tröskel. Att få tala av sig hjälper ofta.

Lina: Jag tänker att då man börjar märka att det inverkar på det egna välmåendet, t.ex. så att man sover sämre, har sämre aptit eller lägre sinnesstämning så har det gått för långt.

Ett brev med en ros.
Man kan skriva brev till vänner som man annars har svårt att nå, till exempel de som ligger på sjukhus, och då be vårdpersonalen läsa brevet då det finns tid. Ett brev med en ros. Bild: Yvonne Halvarsson kort

Arbetat på distans 2,5 månader från köksbordet och stopp på alla arbetsresor. Förhållandet nästan kraschat för vi varit så nära in på varandra under denna tid och sen smällde en 3 månaders permittering på under hela sommaren. I en bransch som knappast repar sig mer. Att som ung nu söka arbete känns ganska omöjligt på grund av rådande omständigheter. Börjar kännas löjligt tröstlöst.

Michaela: Puh, vad mycket som hänt på en och samma gång! Förstår att det är jobbigt!

Pia: Låter som en jobbig situation. Har full förståelse för att det känns tungt och svårt. Men jag vill tro på en återhämtning. Och jag hoppas att alla unga vågar och orkar tro på en morgondag, Det är många som haft det jobbigt i sina relationer under senaste tiden. Jag hoppas att din situation lättar.

Lina: Det är en tung situation du beskriver och förståeligt att det kan kännas tröstlöst. Fast det säkert just nu känns jobbigt, kunde det säkert vara bra att fundera på olika alternativ inför sommaren och hösten. Finns det något annat tillfälligt jobb du kunde söka, eller om du vill ha något att göra, kunde du gå någon kurs eller liknande?

Mirjam: Det är viktigt att inte grubbla ensam på sin situation. Samhället har inte stängt, och det finns mycket stöd man kan få på nätet både för sin relation och för sig själv. Viktigt att också ta egen tid. Gå ut och cykla, på promenad eller annat man gillar.

Kommer det komma en andra våg så att distansskolan blir aktuell igen?

Pia: Detta kan vi inte veta just nu om. Men min egna åsikt är att det är mycket troligt att det kommer en sådan. Jag tror att vi alla denna gång är bättre förberedda speciellt psykiskt för en eventuell isolering.

Mirjam: Vi kan nog räkna med att pandemin inte är över ännu. Men om det blir en nästa våg är vi bättre förberedda.

Lina: Det är svårt att veta om den kommer och hur den då kommer att se ut. Eventuellt kan det bli aktuellt igen och det kan säkert vara bra att på något plan vara lite förberedd på att det kan bli så. Nu vet elever och lärare i varje fall redan hur det fungerar, så kanske distansskolan i så fall är lättare att organisera.

Tre elever och deras lärare med gott om skyddsutrymme, i skola i Dortmund.
En utrmaning för skolor blir att ge eleverna möjlighet till hålla fysisk distans. Tre elever och deras lärare med gott om skyddsutrymme, i skola i Dortmund. Bild: AFP / Lehtikuva coronavirus,klassrum,undervisning,isolering (från andra),social distansering

Michaela: Jag har funderat en del över det här med rätten att vara ledsen över sin egen situation trots att man vet att många andra har det värre. Får man vara ledsen fast man inte drabbats så "hårt"?

Lina: Absolut får man vara det. Alla har rätt till att vara ledsna över den egna situationen och den egna upplevelsen.

Mirjam: Vi har alla drabbats, och många sörjer också över dem som har det ännu svårare. Ingens liv rullar på som förut, och det har vi rätt att vara ledsna över. För många känns också ovissheten svår att bära.

Pia: Man får vara ledsen och besviken trots att många andra människor har en sämre situation. Den egna känsla är verklig just för dig. Alla studenter som gick miste om fester och roligheter, och nu ett studentkalas, har all rätt att känna sig besvikna.

Groundhog day

Hej jag har helt samma med rutinerna helt borta och får ingenting till stånd och jag vet att man sku borda börja igen med rutiner, jag VET vad jag borde göra men jag får int det gjort bara. Så vad gör man sen?

Michaela: Jag förstår! Jag tycker vardagen och helgen har blivit ett, liksom flutit ihop till en grå massa som man trampar runt i. Man vaknar upp till samma dag hela tiden!

Mirjam: Försök inte att få något vettigt gjort, sätt först på plats det där med att stiga upp, ta ditt morgon kaffe och gör något trevligt. Beröm dig själv högt! Läsordning är bra, det viktigaste i början är att få luncher och kaffepauser på plats. Gå ut och motionera. Så småningom får du lust att sätta in ett pass med arbete på kanske ett par timmar.

Pia: Rutiner är bra för oss alla. Med hjälp av rutinerna hanterar vi vardagen. Men just nu är rutinerna borta för många av oss. Börja med att göra en sak per dag. Föreslår en promenad varje dag.

Lina: Om det är svårt att själv lyckas komma igång med sina rutiner, så kan det hjälpa att ta vänner eller familj till hjälp. Detta genom att bestämma telefonträffar med dem eller gå ut på promenad vid en viss tid.

Jag vet inte vad som gör mej mest ledsen men det känns som att hela jag är liksom helt dämpad, som en filt över mej. När man inte får göra vanliga saker och precis allt är annorlunda och man ska akta sej hela tiden. så ALLT gör nog mej mest ledsen. Att nu börjar jag bli riktigt trött på den här hela grejen.

Pia: Det där känner jag igen. Att man känner sig helt enkelt dämpad och ledsen. Att man saknar helt vanliga saker. Att man blir trött på det hela är helt naturligt. För många är det väldigt tungt att läsa och lyssna på alla coronanyheter hela tiden.

Lina: Ja, vi är nog många som är trötta på hela den här situationen och att det börjar tynga psykiskt när det känns som att det aldrig tar slut. Oftast hjälper det ändå lite att tala med dina vänner eller andra närstående om hur du känner dig och kanske de har peppande och bra förslag till vad som kan hjälpa lite för stunden i varje fall.

Michaela: I vanliga fall när någon mår dåligt, i familjen eller bland vännerna, så kan folk i omgivningen ofta sluta upp kring den personen och tillsammans finnas där för den. Men nu är det en kollektiv kris som drabbar oss alla samtidigt. Hur påverkar det oss? Vad tänker ni?

Mirjam: Det är nog isoleringen som är värst. Från tidigare pandemier vet man att om man orkar hålla uppe känslan av att jag gör det här för att andra inte ska drabbas så orkar man bättre. Mig tröstar Tootikki: ”allting är osäkert och det är just det som lugnar mig”. Och Mauno Koivistos: när man inte vet hur det kommer att gå kan man förlita sig på att det kommer att gå bra.

Koivisto
"Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta att allt går bra” sade president Mauno Koivisto i en intervju 2013. Foto: Kalle Kultala, Museiverkets bildsamlingar, historiska bildsamlingen Koivisto Bild: Kalle Kultala, Museoviraston kuvakokoelmat. Historian kuvakokoelma Mauno Koivisto

Pia: Kollektiv kris betyder också att det är en gemensam upplevelse som för oss samman. Vi talar mycket med varandra, stöder varandra. Men ur ett barns perspektiv måste vi komma i håg att det är tungt för barn då alla vuxna i närmiljön konstant talar om corona.

Mirjam: Jag tror faktiskt att det nya kan bli bättre än det vi lämnar bakom oss. Vi har sett så mycket fina saker, hur folk vill hjälpa varandra och överträffar sig själva.

Lina: På ett sätt känns det kanske lite lättare att veta att vi alla är i samma båt, vi har en förståelse för varandra på ett annat sätt. Men även i denna situation finns det skillnader i hur vi drabbats t.ex. ekonomiskt. Så det är viktigt att ta hand om varandra och hjälpa de som behöver lite mera hjälp och stöd. Ensamheten har nog blivit mycket påtaglig för så många.

Smittar föräldrarnas oro av sig på barnen?

Pia: Ja det gör den. Barn följer hela tiden med hur vi vuxna och speciellt föräldrar hanterar den egna rädslan. Det är viktigt att vi som vuxna håller rädslorna i styr. Vi ska inte skrämma barnen. Men nog tala med dem på barnets nivå.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes