Hoppa till huvudinnehåll

Morsdagen får mig att tänka på alla mina misslyckanden som kanske ändå blev till framgångar som mamma

podcasten Min galna mamma
Min dotter och jag har en relation där vi turas om med att bära varandra genom livet. Idag släpps första avsnittet av vår nya podd Min galna mamma där vi pratar om allt som gått rätt och fel i vår familj. podcasten Min galna mamma Bild: Alexandra Stjernberg Mamma,vivi vesterinen

Jag har alltid varit en prestationsorienterad person. Därför ville jag också prestera mitt moderskap när jag äntligen blev mamma. Till slut blev jag så sjuk att jag kollapsade totalt.

Jag hade ont i både kropp och själ och fick hemska panikångestattacker.

I första avsnittet av nya podden Min galna mamma diskuterar jag och min dotter galenskap. Den här podden handlar om allt som gått rätt och fel i vår familj.

I veckans avsnitt får du höra hur min galenskap påverkat henne - och hur jag upplevde det när hon senare själv blev psykiskt sjuk.

Jag kommer särskilt ihåg en gång då min dotter Vivi hade sin bästis Ronja på besök hos oss. De älskade att prova kläder och Vivis garderob bågnade av olika utstyrslar.

Men tyvärr var klädstången i hennes garderob lite för kort, vilket gjorde att stången inte hölls i sina hållhakar utan föll med jämna mellanrum ner med ett brak och alla klänningar dråsade ner i en salig röra.

Det var oerhört irriterande och det tog alltid lång tid att placera stången tillbaka.

Att få den att hållas på plats och sedan igen hänga upp alla klänningar och andra attiraljer tillbaka på sina klädhängare hängandes på stången.

Den här gången var alltså bästisen Ronja på besök och småflickorna hade hur kul som helst. De lekte i Vivis rum och provade olika outfits, skrattade, dansade och sjöng.

Jag hade städat och fixat hela dagen och äntligen slagit mig till ro för att unna mig en stund av lugn och ro.

Men exakt just då, när jag andats ut och kände att jag förtjänade en ljuv stund av vila, hördes det välbekanta ljudet av stången som dråsade ner och - "Mammaaaa kom och hjälp!"

Och det bara brast i mitt huvud.

Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde utsätta de små liven för ett så överdimensionerat raseriutbrott över en så löjlig sak. Det var ju inte dem jag var arg på, det var den förbannade klädstången.

Jag skrek och gormade och slängde omkring mig av klänningar, smycken och slöjor av olika färger och min dotter och hennes bästis bara stirrade på mig fullständigt stumma och med blanka ögon.

Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på den här stunden.

Hur kunde jag vara så hemsk?

Hur kunde jag traumatisera dem med ett sanslöst utbrott på grund av en så löjlig sak som en klädstång som vägrade hållas på sin plats i garderoben?

Jag förstod det inte då, men efteråt förstod jag att jag var utbränd

Mina tre barn är nu vuxna och de har förlåtit mig för att jag var en så dålig mamma. Men jag har betydligt svårare att förlåta mig själv för att jag blev en så otrevlig person.

Jag misslyckades ju med min mammaprestation. Jag misslyckades med att leva i nuet och att njuta av stunden som den var då när livet var som bäst.

Jag hade kronisk huvudvärk för att mina axlar var så spända. Jag gick regelbundet på yoga, men tyckte att avslappningsövningarna på slutet var onödiga och löjliga.

På min 40-års granskning frågade arbetsplatshälsovårdaren hur jag mår och jag började gråta tröstlöst. Jag fick gå på rehabilitering med andra personer som var trötta i huvudet.

Men då var det redan för sent.

Rehabiliteringen var trevlig, men min stresskurva gick vid det skedet med så hög fart uppåt att det inte fanns någon återvändo. Jag kollapsade.

Eftersom det tar lång tid att bli utbränd, tar det också lång tid att bli frisk. Det finns inga snabba och effektiva sätt att återhämta sig, men tiden helar.

Jag hade så svår ångest att jag inte kunde vara ensam hemma på dagarna, så jag gick på dagis hos mina föräldrar.

Jag insåg att jag var en i raden av alla känsliga släktingar som kollapsat långt före mig.

Vi tog lugna promenader - mamma bäddade om mig och matade mig med fyra timmars mellanrum. Jag behövde få vara ett barn igen.

Mina föräldrar berättade för mig om alla andra i släkten som varit neurotiska och nervsvaga och att det här med att bryta ihop också fanns i vår släkthistoria.

Jag insåg att jag var en i raden av alla känsliga släktingar som kollapsat långt före mig.

Min syster tvingade mig upp ur sängen, klädde på mig och tvingade mig ut på promenad. När jag vägrade, föreslog hon att vi bara skulle ta en sväng runt huset.

Det var en kall vinter och det krävdes många lager av kläder på min avmagrade kropp. Jag kände kylan tränga in genom alla springor.

Men jag lydde henne snällt, klädde på mig långsamt och omsorgsfullt. Och så promenerade vi ett varv runt huset.

Tillfrisknandet gick i vågor, jag kunde ha flera bra dagar efter varandra och sedan en svår svacka efter det. Två steg framåt och ett steg bakåt, det var som en knackig dans i otakt.

Jag var också hypokondrisk och hittade hela tiden nya symtom på fysiska sjukdomar som jag trodde att jag led av.

Jag föreslog åt barnens pappa att vi skulle beställa tid åt mig på en eutanasiklinik i Schweiz.

Ångesten fick mig att gå i cirklar runt matbordet för jag stod inte ut med att vara i min egen kropp och jag stod inte ut med mitt eget huvud.

podcasten Min galna mamma
Jag gick flera år i psykoanalytisk gruppterapi som gjorde mig uttråkad, men kanske var det nyttigt ändå. Jag har i alla fall lärt mig hur viktigt det är att sköta både sin psykiska och fysiska hälsa. podcasten Min galna mamma Bild: Alexandra Stjernberg/ Yle poddsändning,vivi vesterinen

Jag föreslog åt barnens pappa att vi skulle beställa tid åt mig på en eutanasiklinik i Schweiz.

Men det blev ingen eutanasiklinik och efter ett halvt år var jag i arbetsskick igen.

Min stresstålighet var nedsatt, men jag hade kanske blivit en trevligare person. När man är snäll mot sig själv, blir man också snällare mot andra.

Idag ångrar jag djupt allt mitt skrikande åt barnen när de var små.

Min dotter Vivi tröstar mig och tackar mig för att jag är ett varnande exempel som påminner henne om hur viktigt det är att sköta sin psykiska hälsa och äta sina mediciner.

Hon är 21 år gammal, rödhårig och hypersensitiv precis som jag, högljudd och pratsam precis som jag.

Hon studerar media och kommunikation på Social och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och i somras föreslog hon att vi skulle starta en podcast.

Jag var genast med på noterna, trots att en podcast om min galenskap inte placerar sig i min omedelbara bekvämlighetszon.

Men det är hon som bestämmer nu. Och det är hon som drar fram alla pinsamma detaljer ur vårt liv och serverar dem till allmän beskådan.

Podden kompenserar för att jag varit en så flippad mamma.

Jag ser fram emot den här processen med skräckblandad förtjusning, det är inget lätt jobb att göra podd - det kräver både tid och nerver av stål.

Och mina nerver är som bekant mjuka och sladdriga. Men hon är målmedveten och vet vad hon gör.

Hon är den nya generationen, jag är den gamla och jag böjer mig.

Och det här är det minsta jag kan bjuda på nu, jag har ju förstört hennes barndom genom att vara så flippad.

Så här kommer det, vårt första avsnitt av podcasten

.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP