Hoppa till huvudinnehåll

Nina Holméns väg ledde till EM-guld i Rom

Gnistan tändes då Finland klarade sig uselt i mästerskap på 1960-talet – "Nej men så här kan det ju inte vara!"

Från lilla Esse till Europamästare i Rom. Nina Holmén tog upp friidrotten sent men hennes beslutsamhet förde henne ända till ett historiskt finländskt EM-guld. Hon sprängde den finländska friidrottens glastak och satte punkt för karriären som 25-åring. Jag bara bestämde mig och har inte ångrat mig, säger hon.

Nina Holmén finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Det är öppningsdagen av EM i friidrott 1974. Förväntningarna bland de finländska bänkidrottarna är högt uppskruvade. I OS i München två år tidigare har de blåvita friidrottarna tagit tre guld och ett brons, och truppen till Europamästerskapen i Rom är slagkraftig.

Det första stora medaljhoppet är Nina Holmén. Det är nervigt strax före starten på damernas 3 000 meter – en av de brittiska damerna har för långa spikar och tvingas byta skor.

Nina Holmén låter sig inte bekommas. Hon har planerat loppet nitiskt med sin make Rune. Hon vet att hon är förberedd för många olika scenarier.

– Vi gick igenom vad jag skulle göra i olika situationer. Loppet gick precis enligt en av de modellerna.

Hemmahoppet Paola Pigni tar kommandot och sköter om farthållningen i Stadio Olimpicos strålkastarljus. De övriga förhandsfavoriterna, världsrekorddamen Ljudmila Bragina från Sovjetunionen och brittiskan Joyce Smith hänger enkelt med.

Liksom Nina Holmén.

Två varv återstår och täten är fortfarande väl samlad. Farten är hög. Yles kommentator Pentti Salmi eldar upp stämningen.

Åtta systrar är nu i tätklungan. Vissa måste löpa på andra banan. Löprytmen kan inte vara optimal i en dylik klunga. Nina Holmén har löpt taktiskt klokt hela tiden. Hon har lagom med utrymme bakom Pigni.― Pentti Salmis referat (fritt översatt från finska)

Nina Holmén vet exakt vad hon ska göra. Det är dags för rycket.

– Jag skulle gå upp och dra då ett varv återstod. Om jag hade ork kvar, berättar hon nu 46 år senare.

Nina och tränarmaken Rune Holmén planerade finalloppet minutiöst. Rune var inte på plats i Rom så allt var uttänkt på förhand.

Vardagen i Österbotten som grund

Vi spolar tillbaka bandet till 1950-talet och Pedersöre. Historien om Nina Wärn (senare Holmén) börjar i Esse.

Pappa Åke och mamma Märtha Wärn var jordbrukare i byn Värnum. Det föddes många barn i Finland efter kriget och Svenskösterbotten var inget undantag. Vardagen var enkel och anspråkslös jämfört med i dag.

– Man hade många kompisar runt omkring sig. De vuxna hade inte så mycket tid för oss. Vi hängde med och deltog i jobbet på gårdarna.

Nina Holmén med kompis i Esse på 1960-talet.
Nina Holmén med kompis på 1960-talet. Nina Holmén med kompis i Esse på 1960-talet. Bild: Privat Nina Holmén

Friidrotten kom in i bilden relativt sent. Nina Wärn var 14 år då hon började gå till idrottsplanen i Esse. Men hon hade omedvetet byggt upp en stark grund.

– Vi åkte skidor hela tiden. Ibland skidade man tre kilometer till skolan och ibland hann man inte med bussen hem och fick gå. Vi var mycket mer fysiskt aktiva än vad man är i dag. Så fick jag grunduthålligheten.

Det fantastiska löpsteget väcker beundran

Ingvald Wik var Esse IK-friidrottens eldsjäl vid den tiden och därmed en av de första att lägga märke till Nina Wärns talang. Han urskiljde redan då den detalj som senare kom att bli Nina Holméns varumärke.

– Man såg med detsamma att hon hade ett fantastiskt löpsteg. Hon var dessutom väldigt intresserad av att löpa och utveckla sig, säger Wik.

Ett vägvinnande löpsteg och en stabil grundkondition bär ändå inte i sig särdeles långt. Det behövs också ett brinnande intresse.

Det hade Nina Wärn. Det spelade ingen roll att ingen av hennes kompisar gick vidare med friidrotten. Eller att hennes mamma hade sina dubier.

– Som barn hade min mage bråkat, jag hade haft problem med mina bihålor och jag var ganska mager. Mamma tyckte inte jag skulle syssla med en så tung idrott. Så småningom insåg hon att jag mådde bättre och bättre ju mer jag tränade.

Och träna gjorde hon. På idrottsplanen om somrarna, tillsammans med löparna i närbelägna Purmo, men mest längs med vägarna hemma i Esse.

– Folk ojade sig då det var så mörkt. Det var inte mycket till vägbelysning under den tiden.

Nina Holmen, 1974.
Nina Holmen, 1974. Bild: Pentti Pekkala Nina Holmén

Tonåringen fick extra gnista då hon följde Europamästerskapen under slutet av 1960-talet. 1966 blev Finland helt utan medalj, tre år senare var saldot två silver.

– Jag var barnslig och kommer ihåg att jag tänkte 'nej men så här kan det ju inte vara!'. Det var en liten kick men den stora drivkraften var att se hur långt jag själv kunde komma.

Genombrottet och pappas lakoniska replik

Nina Wärn får sitt genombrott på den nationella scenen i Alajärvi våren 1969.

Hon går en ursinnig kamp om FM-guldet i terränglöpning mot Pirjo Wilmi (EM-silver på 4 x 400 meter 1974 med efternamnet Häggman) i klassen damer 18 år. De korsar mållinjen sida vid sida. Wilmi döms som segrare och Wärn tar silver – men får blodad tand.

– Det var då jag märkte att det här kan bli nåt.

FM-silvret var inte bara ett kvitto på att hennes stenhårda jobb började ge resultat. Det var också en stor framgång för hennes förening.

– Jag hade drömt om att Esse IK skulle få fram nån som kunde placera sig på toppen i stora mästerskap. Det var en stor grej när Nina kom in på andra plats, säger Ingvald Wik.

Nina Holmén i Esse IK-tröja.
Nina Holmén i Esse IK:s tröja på 1960-talet. Nina Holmén i Esse IK-tröja. Bild: Privat Nina Holmén

Wik berättar att han och Wärn var ”uppspelta som tuppar” under hemresan från Alajärvi. Väl hemma i Esse insåg Ninas mamma omedelbart att nåt stort hade hänt.

– Hon bjöd oss genast in på kaffe. Pappa Åke satt lugnt i stolen då vi pratade om hur bra det hade gått. Till sist konstaterade han lakoniskt: 'Jaha, nå vad skulle det här betyda nu då?', säger Wik och skrattar hjärtligt och poängterar:

– Faktum är att den insatsen kom att betyda mycket för hennes karriär.

Nya träningskompisar ger guldkant i vardagen

Ett år senare hade Nina Wärn vuxit sig för stor för lilla Esse IK. Klubbens resurser räckte inte längre till då hon hade siktet inställt på världseliten.

Transfern till Helsingfors IFK sammanföll med hennes flytt till Helsingfors för studier vid handelsinstitutet. Samtidigt öppnades en helt ny värld inom friidrotten. Wärn behövde inte längre träna ensam.

– IFK:s herrar hade bra stafettlag på 4 x 1500 och 4 x 800 meter. Det är klart att jag inte kunde mäta mig med killarna men vi hade gemensamma träningstillfällen, berättar hon.

– Vi startade våra länkar i Britas och så kom vi tillbaka och drack te på nåt café. Jag hade aldrig förr haft sån samhörighet, det var helt otroligt. Jag trivdes jättebra.

I IFK träffade hon Rune Holmén som tagit FM-medaljer på 5 000 meter och i stafett. Han tog över som hennes personliga tränare 1971 och ett år senare gifte de sig.

Nina och Rune Holméns bröllopsfoto.
Nina och Rune Holmén gifte sig 1972. Nina och Rune Holméns bröllopsfoto. Bild: Privat Nina Holmén,Rune Holmén

Framgångarna började dugga tätt. Hon tog sina första medaljer i Kalevaspelen 1972. Det blev guld på 3 000 och silver på 1 500 meter.

Året därpå slog Nina, nu med efternamnet Holmén, till med ett världsklassresultat på 3 000 meter i Sverigekampen. Hon slutade tvåa, knappt slagen av den dåtida svenska löparstjärnan Inger Knutsson, men putsade sitt rekord rejält då hon klockades för 9.00,48. Tiden var bara sju sekunder från det då gällande världsrekordet.

Fröet för framgången 1974 var sått.

En viktig ingrediens var att 3 000 meter dykt upp på EM-programmet i Rom. Distansen hade lanserats för damer i början av 1970-talet och var som klippt och skuren för elegant löpande Nina Holmén.

Alla vägar leder till Rom

Satsningen på EM-sommaren 1974 var total. Nina och Rune Holmén tränade hela vintern på Algarvekusten i södra Portugal.

Vid den tiden rörde sig inga stora pengar inom friidrotten så de var tvungna att dra åt svångremmen för att få plus och minus att gå ihop.

– Vi hade inte så mycket att spendera på boende. Vi bodde i ett hus där de övriga rummen var uthyrda till byggnadsarbetare från Lissabon. Man höll på att bygga upp hotellen kring Algarvekusten.

Byggjobbarna rumlade omkring om nätterna och paret Holméns förhållanden var asketiska.

– Det var inte så roligt. Det var tufft, medger hon nu.

Hemma i Finland tvingades hon besöka idrottsläkaren Pekka Peltokallio. Ett trilskande knä oroade henne men med hjälp av en spruta kunde hon träna någorlunda normalt under den oerhört regniga inhemska sommaren.

Hon gav ett starkt formbesked i Kalevaspelen i Jyväskylä i början av augusti. Hon segrade på 1 500 meter med över åtta sekunder till godo på tvåan Sinikka Tyynelä. Förväntningarna skruvades upp ytterligare.

Innan det bar av till EM i Rom var hon och Rune på besök hos Ingvald Wik.

– Hon var så lugn och stabil i sin uppfattning att jag var säker på att det skulle bli nåt stort av Romvistelsen. Så jag sade till min hustru att nu köper vi en färg-tv så får vi se hur hon löper hem en medalj i färg, berättar Wik.

Rycket, målgången och kramen av Lasse Virén

Tillbaka till Rom och septemberkvällen 1974.

EM-finalen går exakt enligt en av de modeller som Rune och Nina Holmén ritat upp.

Då ett och ett halvt varv återstår är hemmalöparen Paola Pigni i täten strax före Holmén och ytterligare sex damer. Hundra meter senare slår hon till.

Precis som hon har planerat.

– Jag visste att jag inte är någon spurtkanon på upploppet.

Nina Holmén tar täten! Smith från England följer. Bragina följer. Pigni tappar. Fyra flickor kämpar om medaljerna.― Pentti Salmis referat

– Jag var livrädd att nån skulle komma förbi men sen då man närmar sig mål och inte hör några steg så förstår man att det går vägen.

Nina Holméns steg är stiligt – hon ökar på försprånget. De övriga klarar inte av att svara. Nina Holmén är Europamästare!― Pentti Salmis referat

Nina Holméns segertid 8.55,06 är finländskt rekord och bara dryga två sekunder från världsrekordet. Först framme att gratulera är den finländska löparhjälten nummer ett.

– Killarna skulle starta på 10 000 meter så de var ren på innerplan. Lasse Virén kom fram, lyfte upp mig och sprang runt med mig. Jag var glad och det blev ännu mer festligt när han som dubbel OS-guldmedaljör kom och gratulerade.

Mot nya mål efter besöket hos presidenten

Uppståndelsen var naturligtvis stor då Finland fått sin första kvinnliga guldmedaljör i ett stort friidrottsmästerskap. Esse IK:s gratulationstelegram var enligt uppgift det första som nådde den 23-åriga Europamästaren.

– När vi kom hem så var det stor uppvaktning på flygplatsen och sen åkte vi direkt till Kekkonen och slottet, minns Holmén.

– Vi var fyra mästare och jag som tog det första guldet fick på ort och ställe ta emot en pokal av Kekkonen. De hade bara en pokal med sig, så vi blev bjudna hem till Ekudden så de tre andra (Pentti Kahma, Riitta Salin, Hannu Siitonen) skulle få sina.

Nina Holmén, 1980.
Holmén vann sex guld, två silver och ett brons i FM. Nina Holmén, 1980. Bild: Pentti Pekkala Nina Holmén

Efter EM-succén var nästa stora mål ren utstakat. OS i Montreal 1976.

Det fanns emellertid ett aber. Nina Holméns paraddistans 3 000 meter fanns inte på OS-programmet. Damernas längsta sträcka var 1 500 meter.

– Det hade varit roligt att tävla på 3 000 meter, jag tror jag skulle haft bra chanser. Men man vet man aldrig. Det var bara att finna sig i situationen och lägga om träningen. Mer snabbhet.

Holmén kämpade sig vidare från försöksheatet och semifinalen. I OS-finalen slutade hon nia och nosade på sitt dåvarande finländska rekord 4.06,93 i samtliga tre lopp.

Hennes rekord är hårdvaluta fortfarande. Tiden är den nästa bästa finländska noteringen genom tiderna.

Slutade på topp

Nina Holmén var 25 år sommaren 1976. Hon kunde ha haft många år kvar på toppen men en mättnadskänsla hade börjat infinna sig.

Strax efter OS i Montreal ställde hon upp i en landskamp i Frankrike. Det blev hennes sista tävling.

"Jag hade smått puttat ut vinkar om att det här kommer att vara min sista säsong. Under landskampen i Frankrike var det helt klart för alla att jag skulle sluta."

-Nina Holmén

– Jag tröttnade helt enkelt. Jag tröttnade på det livet. Det eviga tränandet. Jag hade inte den psykiska uthålligheten som till exempel Janne hade.

Nina och Rune flyttade till Åland och deras son Janne – Europamästare i maraton 2002 – föddes året därpå. Lillebror Fredrik tre år senare.

– På den tiden skulle man helst ha familj innan man fyllt 30. Det var inte heller vanligt att man skaffade familj och fortsatte idrotta. Förhållandena var inte sådana att man kunde få ihop det ekonomiskt. Att till exempel ta familjen med sig på träningsläger.

– Jag bara bestämde mig att sluta och har inte ångrat mig.

En ny era inom finländsk friidrott

Nina Holméns glansdagar inföll under den finländska friidrottens andra glansperiod. Framgångarna och stortävlingsmedaljerna duggade tätt under 1970-talet efter torkan innan.

Detta var också eran då friidrotts-Finland fick ögonen upp för damerna. Det var inte bara Holmén som gjorde väsen av sig i EM i Rom. Riitta Salin vann ett par dagar senare guld på 400 meter och de blåvita damerna tog hälften av Finlands tio medaljer.

Generationen med Holmén, Salin, Mona-Lisa Pursiainen, Marika Eklund och Pirjo Wilmi löpte rakt in finländska friidrottshjärtan.

Ett glastak hade krossats.

– Det tror jag absolut. Det hade inte funnits några större stjärnor på damsidan och det blev automatiskt så att vi uppmärksammades då vi var så många. Det bidrog till att det blev en helt annan uppmärksamhet på damfriidrotten.

Nina Holmén kommer in på placering 17 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.