Hoppa till huvudinnehåll

Den enda gången jag fått på käften, ungefär

En knuten näve på svart bakgrund.
En knuten näve på svart bakgrund. Bild: Yle/Mostphotos kolumner

I samband med podden Lägsta domstolens avsnitt om manlighet i en värld efter #metoo berättar Axel Brink om gången han fick på käften och varför minnet inte försvunnit någonstans.

Lyssna på veckans avsnitt av Lägsta domstolen om hur #metoo förändrat bilden av manlighet

Jag var 19 år ung och hade precis gått ut Vasa Övningsskolas gymnasium. Året var 2009. Jag var nog fortfarande i någon sorts sökande fas, pendlade mellan hårdrockare, hippie och aspirerande dubstep-dj. Men jag var också fundersam över min egen sexualitet.

Jag ljuger förresten om min musikaliska identitet. Jag brottades också med att jag gillade det amerikanska poppunkbandet Paramore. Jag och några vänner åkte ner till Helsingfors för att gå på deras spelning i ishallen – en plats där vi bokstavligen stack ut eftersom vi var längre än alla trettonåringar som i övrigt fyllde ut arenan.

Hans korta mustasch stack i mitt ansikte men i övrigt var det helt trevligt

Efter spelningen skulle vi ut i Helsingforsnatten tillsammans med vår till Helsingfors emigrerade gymnasiekompis. Vi kan kalla henne Laura. Det var på den tiden som Tavastias Lauantaidisco var platsen dit alla självmedvetna hipsters gick. Vi dansade och drack och jag umgicks med Lauras nya vän, en man som var några år äldre än mig och gay.

I mitt sexuella sökande tänkte jag, om jag nu är så jävla aktuell och mitt i smeten av självmedvetenhetens Finlandsmecka, att jag kunde hångla med mannen och känna efter. Hans korta mustasch stack i mitt ansikte men i övrigt var det helt trevligt. Antagligen var jag smickrad över att en cool, vuxen man brydde sig om lilla jag.

Natten fortskred, Laura blev stupfull och mina vänner jag gått på konserten med hade dragit till Lauras lägenhet redan för länge sen. Jag insåg att det kanske var här min natt tog slut. Här tog också min identitet som helsingforsare slut eftersom jag helt enkelt inte hittade hem till någon av linjerna i Berghäll där jag skulle sova.

Mustaschkillen blev min guide (kom ihåg att det här var en tid före alla hade smartphones). Han visade mig genvägar jag inte själv skulle ha tagit vilket var välkommet i det ruggiga novemberregnet. Vid roten av långa bron insåg jag var jag var och visste att jag kunde hitta hem själv. Jag tackade mustaschmannen för hjälpen.

Han undrade om han fick följa med hem till Laura, jag sa att jag inte hade mandat att bestämma det eftersom jag inte ens visste var hon var och dessutom sov där redan två andra. Då förändrades hans tonfall. Han blev intensiv och jag kände att energin i luften var tätare. Han raljerade på om hur jag bara hade utnyttjat honom och hur otroligt fräckt det var att jag bara kunde säga nej.

Till sist kastade han sin näve i mitt fejs

Jag var självklart rädd där vi stod i regnet utan vittnen i närheten. Han undrade om jag ville slåss och började knuffa mig mot en vägg. Jag är ingen slagskämpe så jag tog varje knuff utan motstånd. Till sist kastade han sin näve i mitt fejs. Lyckligtvis var han så pass berusad att den bara nuddade min haka, varpå han med arga steg försvann ut i regnet.

Nästa morgon berättade jag åt mina vänner vad som hänt och Laura ringde upp mustaschkillen som bad om ursäkt åt mig – på hennes uppmaning.

Länge stannade den natten kvar som natten då jag för första (och enda) gången fick på käften. Jag tyckte att omständigheterna var annorlunda än då människor vanligtvis får på käften. Dessutom tyckte jag att jag ju hade lurat honom eftersom jag ändå antar att jag är hetero när allt kommer omkring.

Mustaschmannen var inte arg på mig för att vi såg olika på värdefrågor eller för att jag vält ut hans öl

Snabbspolning fram till dagen före julafton år 2017. Vi träffades med alla mina gamla gymnasievänner på en pub i Vasa och delade minnen och berättelser. Den här storyn kom upp i samtalet men då landade min vän i en helt annan slutsats. I kölvattnet av #metoo som exploderat som en bomb en dryg månad tidigare sade han att jag ju blev utsatt för någon sorts sexuellt våld.

Hur hade jag aldrig tänkt den tanken tidigare? På något sätt räknade jag bara med att en käftsmäll är något som en ung man någon gång behöver känna. Men mustaschmannen var inte arg på mig för att vi såg olika på värdefrågor eller för att jag vält ut hans öl. Han slog mig för att jag sa nej när han ville knulla med mig.

Ett annat filter försvann också då jag insåg vad som hade hänt. Jag insåg att jag inte var “förtjänt” av han hans knytnäve – all anledning till skuld var som bortblåst. Jag lurade inte honom i något ondskefullt heterosexuellt practical joke. Hans agerande hade varit lika felaktigt även om jag inte varit hetero.

Varför delar jag med mig av den här berättelsen? Det är en fråga jag ställt mig själv om och om igen medan jag skrivit den. Jag vill inte stjäla fokus från huvudproblemet – att kvinnor är offer för sexuella trakasserier och våld. Jag vill inte klä mig i en offerkofta heller och visa på att män ju också kan vara offer.

Nej, jag delar med mig för att jag tror att män jämför sig mera med andra män då det kommer till frågor om sexualitet och beteende. Att sätta in sig själv i en kvinnas situation är svårt, men det kan gå att förstå hur en annan man tänker. Kanske är det svårt att begripa att kvinnor är rädda för män, men om den här texten ens lite kan hjälpa den förståelsen på traven så är det i alla fall nånting. Män kan vara väldigt otäcka.

Jag tycker också att berättelsen kan blotta hur komplicerade sådana här saker kan vara. Hur ens världsbild och sexuella vanor totalt kan förvränga något som hänt. För min egen del hjälpte det öppna diskussionsklimatet som följde efter #metoo mig att förstå varför en misslyckad käftsmäll inte försvann ur mitt minne.

Nyligen publicerat - X3M