Hoppa till huvudinnehåll

Författaren Sisko Savonlahti om att skriva autofiktivt: "Jag var rädd för att bli känd som klamydiakvinnan"

Författare vid körsbärsträd
Med sin debutroman ville Sisko Savonlahti skildra hur verkligheten för en 30-årig kvinna som bor i Helsingfors innnerstad kan se ut. Författare vid körsbärsträd Bild: Charlotte Winberg Sisko Savonlahti,författare

Att som finskspråkig författare bli utgiven i Sverige är en utdragen process. Något som författaren Sisko Savonlahti har fått erfara då hennes debutroman har översatts och getts ut i Sverige.

Det är måndag förmiddag och och klockan är 11.48 när jag får ett textmeddelande av författaren Sisko Savonlahti: "Sorry, jag vaknade först nu. Kan vi träffas lite senare än planerat?"

Medan jag går upp mot Terassparken i stadsdelen Berghäll i Helsingfors tänker jag på huvudkaraktären i Savonlahtis debutroman Ehkä tänä kesäna kaikki muuttuu. Eller I sommar blir det nog bättre, som titeln har översatts till för den svenska marknaden.

Den namnlösa kvinnan i den autofiktiva romanen är 30-någonting, bor några kvarter bort från Terassparken och sover gärna länge om morgnarna i väntan på att hon ska komma på vad det egentligen är hon vill göra i livet.

Kunde hon egentligen heta Sisko då flera saker verkar stämma in på hennes liv?

Savonlahti väntar på mig på en bänk vid den stora grusplanen högst upp på Torkelsbacken och jag slår mig ner. Det visar sig att det var hennes hund som hållit henne vaken under småtimmarna.

Vadå hund? Romankaraktären har ju ingen hund, kommer jag på mig själv med att tänka.

Om att skriva om det man känner till

Som författare kunde Savonlahti lätt fly in i skönlitteraturen och skriva om vad som helst. Men hon menar att det inte funkar för henne.

- Alla behöver inte skriva romaner av typen Krig och fred, säger hon och berättar att hon skriver bäst om det hon känner till.

I hennes fall är det att vara kvinna, bo i Berghäll och om pressen på att lyckas i livet.

Allt det här syns i romankaraktärens handlingar. Likaså strävan efter att vara vacker, leva så hälsosamt som möjligt och ständigt söka bekräftelse för att man är en bra människa.

Trots att hon skriver i jag-form och mycket påminner om Savonlahtis eget liv så är det inte en självbiografi hon har skrivit.

- Romanen är ett resultat av samtiden. Den är en salig blandning av mina egna tankar, reflektioner, bloggar, omgivningen och utvecklingen i världen.

Hon har med avsikt inte beskrivit huvudkaraktären för detaljerat för att på så vis öka chanserna att fler kan känna igen sig i henne.

- Jag tror att det för flera kan vara skönt att läsa "fuck it, jag stannar kvar i sängen i dag" och känna igen den känslan, trots att alla inte har möjlighet att göra det.

En litterär sensation

När romanen kom ut i Finland under hösten 2018 blev den lite av en litterär sensation. Den såldes i fler än 20 000 exemplar under det första året, samtidigt som den var den mest reserverade boken på biblioteken i Helsingfors.

Översättningsrättigheterna köptes upp av Norstedts förlag ett halvt år efter att romanen kommit ut i Finland.

Mer än ett år har gått sen dess och sen några veckor tillbaka kan Savonlahti hålla den svenska versionen i sin hand.

Rosa bokomslag med blommor för Sisko Savonlahtis bok i översättning.
Den svenska översättningen gavs ut i slutet av april. Rosa bokomslag med blommor för Sisko Savonlahtis bok i översättning. Bild: Norstedts förlag Sisko Savonlahti

- Översättningen har inte påverkat mitt arbete mer än att jag har svarat på översättarens frågor. Exempelvis om jag menar mormor eller farmor med "isoäiti".

Men de inplanerade författarbesöken i Sverige har av förklarliga skäl ställts in.

- Synd, kommenterar Savonlahti, som hade hoppats på att hamna i samma rum som Karl-Ove Knausgård vars romaner har getts ut på samma förlag.

Det började med en liter mojito

Savonlahti berättar att hon bar på handlingen till romanen under en lång tid.

Handlingen byggdes upp under tiden som hon försörjde sig som frilansande journalist. En till likhet med romankaraktären som också frilansar, om än mera sporadiskt.

Savonlahti saknade ett längre format för sina texter då hon i artiklarna hon skrev för tidningar och magasin ofta kände att hon lämnade bort det mest intressanta.

- Dessutom ville jag skriva mera fritt om de ämnen som intresserade mig och på det sätt jag själv ville.

Hon fascinerades av sociala medier och var förskräckt över den konsumtionshets som förespråkades av personer som visade upp en lycklig fasad på diverse sociala medier.

Under en semesterresa till Portugal vädrade hon till slut för första gången sina planer om att skriva en roman för någon annan.

- Vi hade hittat en bar som sålde en liters mojiton för fem euro och efter att jag hade druckit upp den så fick jag en egoboost och sa: "hördu, en sån här bok behövs och jag ska skriva den".

En mojito i ett drinkglas.
Mojiton var inte startskottet för romanen men det var delvis en utlösande faktor. En mojito i ett drinkglas. Bild: Picjumbo/Viktor Hanacek alkoholdrink

Ville skriva ocensurerat

Savonlahti berättar att hon är trött på den så kallade vardagsrealismen, som för det mesta bara är en redigerad och regisserad verklighet.

Därför vill hon skildra verkligheten så som hon känner och upplever den, och så ärligt och oförskönat som möjligt.

Alla år av förundran, förvirring och frustration tömde hon ut på debutromanens 304 sidor.

- Jag gav allt i min första roman och sade allt jag hade att säga, då jag tänkte att det kunde vara min enda chans.

- Sen frågade förlaget om jag kunde skriva en roman till och jag var så där att okeeej.

Autofiktion på gott och ont

Har då Sisko Savonlahti någonting kvar att skriva om hon tömt allt i den första romanen?

- Jag har väntat på stora tankar och genombrytande teman, men förväntade mig kanske något för stort. Nu skriver jag men jag vet inte ännu vad det kommer att bli.

Trots att mycket fortfarande är oklart med den kommande romanen så verkar den också bli autofiktiv, fast det var just det som den inte skulle bli.

Att våga skriva autofiktion i jag-form var något som upptog mycket tankeverksamhet när hon skrev den första romanen.

- Tänk om de som läser romanen tror att jag på riktigt är som romankaraktären?

Att skriva i jag-form om en romankaraktär som tar droger och får klamydia var något hon tänkte över i flera omgångar.

- Jag var rädd för att jag skulle bli känd som klamydiakvinnan.

Utöver läsare som kunde blanda ihop författaren med roman-jaget grämde hon sig mycket för responsen från vänner och familj som eventuellt kunde känna igen sig själva. Vilket visade sig vara i onödan.

- Men mina vänner och min familj övergav mig inte, såklart.

Författare Sisko Savonlahti
Sisko Savonlahti mitt i stadsdelen Berghäll i Helsingfors som hennes debutroman utgår från. Författare Sisko Savonlahti Bild: Charlotte Winberg Sisko Savonlahti,författare

I dag skrattar Sisko Savonlahti åt sina nojor och rädslor som hon hade då vid sidan av skrivprocessen.

Kanske det är för att de har fallit bort som hon upplever att hon njuter mycket mer av skrivandet nu än vad hon gjorde när hon skrev den första romanen.

- Underbart, då kan jag vara ännu modigare i min kommande roman.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje