Hoppa till huvudinnehåll

Återhämtningen efter intensivvård är extremt tung – Eva berättar hur hon tämjde covid-19: De sa att jag var några timmar från döden

Collage av två bilder. Till vänster en rullstol som står vid en vägg på ett sjukhus. Till höger en kvinna som är klädd i sjukhuskläder och bär syremask.
De som är tillräckligt starka att komma upp ur sängen efter intensivvården får spendera den närmsta tiden rullstol. Eva Liljelund-Mattsson är en av dem som insjuknade i covid-19. Collage av två bilder. Till vänster en rullstol som står vid en vägg på ett sjukhus. Till höger en kvinna som är klädd i sjukhuskläder och bär syremask. Bild: Collage: Yle / Privat coronavirus,rullstolar,sjukhus,Eva Liljelund-Mattsson

Intensivvård som en följd av coronaviruset kan ta mycket hårt på kroppen. Det fick Grankullabon Eva Liljelund-Mattsson erfara efter att hon legat två veckor nedsövd i respirator. Vägen tillbaka är lång och krokig och måste till en stor del klaras av ensam.

I början av mars sitter Eva Liljelund-Mattsson och hennes man på ett flyg på väg hem till Finland. De har varit på resa i Spanien och nu ska de delta i ett bröllop i Finland. Coronaviruset har då börjat ta fart i Europa. På flyget hem sitter en kvinna som hostar hela resan.

– Jag tänkte nog att hon kan vara smittad av coronaviruset och att jag kanske blir smittad, men desto mer funderade jag inte på det, berättar Eva.

Eva Liljelund-Mattsson i Spanien. Solen i ögonen och vinden i håret. Bakom henne havsutsikt.
Eva Liljelund-Mattsson i Spanien innan hon reste till Finland. Eva Liljelund-Mattsson i Spanien. Solen i ögonen och vinden i håret. Bakom henne havsutsikt. Bild: Privat corona

Följande dag får Eva och hennes man lindrig hosta och feber. De följer myndigheternas instruktioner och isolerar sig i hemmet i Grankulla. En vecka efter att Eva blivit sjuk försämras hennes tillstånd.

– Det gick snabbt. Vi fick instruktioner att direkt åka till Jorvs sjukhus. De sade att det inte är något att leka med.

Två försvunna veckor

På sjukhuset fastställer personalen att det är fråga om covid-19. Nästa dag får hon mycket svårt att andas. Då blir det klart att hon måste läggas in på intensivavdelningen för att få hjälp med andningen.

– De satte ansiktsskydd på mig och tog mig till intensiven. Efter det kommer jag inte ihåg någonting före jag vaknar.

Eva Liljelund-Mattsson tittar in i kameran med en syremask framför näsan.
Eva timmarna innan hon åkte in på intensiven. Här bär hon en vanlig syremask Eva Liljelund-Mattsson tittar in i kameran med en syremask framför näsan. Bild: Privat corona

Det går två veckor. Eva ligger nedsövd på Jorvs intensivavdelning. Sjukhuspersonalen rapporterar hela tiden om Evas läge åt hennes man och söner.

– De sa att jag var några timmar från döden, säger Eva utan att darra på rösten.

"Jag tänkte att det här är mitt liv nu"

Att vara nedsövd och kopplad till en respirator i två veckor bidrar till en enorm stress för kroppen. Musklerna försämras när patienten ligger stilla och nedsövd en lång tid.

– När jag vaknade kunde jag inte gå. När jag skulle äta hittade jag inte munnen. Jag var orolig för att sitta i rullstol resten av livet, berättar Eva när hon beskriver den första dagen.

Musklerna och lungorna måste återhämta sig för att kroppen ska orka bära sig själv. Efter några dagar kan Eva stå upp.

– Om någon hjälpte mig kunde jag stå med en rullator, men att gå på toaletten själv var omöjligt. Det var hemskt.

Sedan blir det flytt från intensiven till ett isolerat rum. I rummet ligger en finlandssvensk kvinna och en estnisk man. Han hade åkt helikopter från Estland till Jorvs sjukhus. Till en början är det bra stämning i rummet.

Jorvin sairaalan sisäänkäynti Espoossa.
Eva säger att hon är evigt tacksam för att personalen på Jorvs sjukhus räddade hennes liv. Jorvin sairaalan sisäänkäynti Espoossa. Bild: Yle Jorv sjukhus,ingångar

Efter några dagar får de sällskap av en äldre kvinna. Hon berättar att hennes man dött på sjukhuset dagen innan.

– Kvinnan hade blivit sjuk på jobbet och sedan tagit viruset med sig hem. Hon ringde och berättade åt alla släktingar. Jag tyckte att det var så hemskt att jag bad läkaren om att få åka hem.

Professionell rehabiliteringshjälp inte tillgänglig

Det kan ta mycket länge att återhämta sig från intensivvård. För Eva tog det en vecka innan hon kunde fara hem, men hon var långt ifrån frisk.

– Dagen efter att jag kom hem klarade jag av att gå 400 meter. Då var jag helt slut, berättar Eva.

Det enda som hjälper är att träna. För tillfället är det inte möjligt att träna tillsammans med någon professionell på grund av restriktionerna.

Sjukvårdspersonal ger ändå instruktioner för hur muskler, kondition och lungor ska rehabiliteras. Det sker per telefon.

– Jag ska göra olika blåsövningar varje dag. Det hjälper lungorna att återhämta sig, förklarar Eva som säger att hon är nöjd med hjälpen hon får.

Efter att Eva varit hemma i fyra veckor klarar hon av att gå långa sträckor. Två gånger per dag går hon på nästan fyra kilometer långa promenader.

– Pulsen är uppe i 140 slag i minuten. Det känns som att jag skulle ha sprungit i femtio minuter.

Risk för blodpropp

Det är inte endast allmänkonditionen som påverkas. Den typen av vård som Eva fick kan också leda till blodpropp.

Därför äter Eva ännu blodförtunnande mediciner i några dagar. Hon tränar för att vara så stark som möjligt när hon ska sluta med medicinerna. Blodet ska cirkulera så bra som möjligt när hon är på promenad.

– Vad som helst kan hända. Alla säger att jag inte har något att oroa mig för längre, men det här är något jag tänker på.

Kauniainen
Eva berömmer hälsotjänsterna i Grankulla. Hon har fått hjälp under tiden efter intensivvården. Kauniainen Bild: Antti Lähteenmäki/YLE Grankulla

Eva insjuknade i covid-19 för två månader sedan. Det är inte säkert att hon kommer återhämta sig fullt ut. Det är möjligt att en del av lungkapaciteten aldrig kommer tillbaka.

– Om en månad ska jag röntga lungorna. Läkarna säger att det inte är någon idé före det. Lungorna är inte i tillräckligt bra skick.

Många restriktioner håller nu på att luckras upp. Eva är friskförklarad, men ändå är det många som är rädda för henne. Hon säger att hon själv också är försiktig med att träffa folk.

– Om jag vore över sjuttio så skulle jag nog inte träffa så många människor – inte förrän vi vet mer om viruset och det finns mediciner som hjälper. Det är viktigt att följa myndigheternas råd.

Editerad 14.5.2020: förtydligat att Eva var på resa i Spanien.

Läs också