Hoppa till huvudinnehåll

"Det var aldrig något problem för mig att pina mig"

Hon blev världens snabbaste kvinna genom att träna lika mycket och lika hårt som männen. Sedan kom skadorna.

Stenhård träning gjorde Kronobybördiga Mona-Lisa Strandvall-Pursiainen till världens snabbaste dam. Hon var första kvinna att väljas till årets idrottare i Finland och blev en storkändis – en roll hon kände sig obekväm med. Mona-Lisa gick bort i cancer som 49-åring men hennes finländska rekord lever kvar.

Mona-Lisa Pursiainen finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

– Har du något ord att ge oss på vägen? frågar programledaren Petteri Väänänen sin gäst Mona-Lisa Pursiainen i Yleprogrammet PS i mars 1998.

– Man ska tänka positivt och tro att allt går bra. Även då man drabbas av något negativt, svarar Pursiainen.

Hon trodde på tankens kraft, men det skulle till slut inte räcka.

Två och ett halvt år senare, i augusti 2000 förlorade Mona-Lisa Pursiainen kampen mot en aggressiv cancer.

Hon gick bort alldeles för tidigt, men hann under sin livstid sprida mycket glädje.

De imponerande framgångarna på sportplanen, det vackra, blyga leendet och den lugna framtoningen gjorde henne så populär att hon i en publikomröstning arrangerad av tidningen Viikkosanomat valdes till Finlands populäraste person år 1973.

Inte för intet fick hon under succésommaren titeln "iloinen rouva aurinkoinen" – glada fru solsken.

Fru hade fröken Strandvall nämligen blivit året innan då hon som 21-åring gifte sig med finländska mästaren på 110 meter häck, Pauli Pursiainen.

Vem sprang fast vem? frågade tv-journalisten Heikki Vuohelainen av Mona-Lisa som var Veckans gäst i Aktuella tvåan i augusti 1973.

– Inte kan jag säga hur det gick till, vi sprang nu bara på varandra, svarade den smått generade sprintdrottningen.

Pauli och Mona-Lisa Pursiainen sitter hemma 1973.
Det stiliga idrottarparet Mona-Lisa och Pauli Pursiainen intresserade den stora allmänheten och fick ofta besök av journalister och pressfotografer. Pauli och Mona-Lisa Pursiainen sitter hemma 1973. Bild: Timo Hämäläinen / IS / Lehtikuva Mona-Lisa Pursiainen,Pauli Pursiainen

År 1973 innehade Mona-Lisa de finländska rekorden på såväl 100, 200 som 400 meter. Rekordet på 200 meter, 22,39, satte hon då hon vann guld i Universiaden i Moskva. Hade loppet gått en månad tidigare hade det varit världsrekord. I Finland har fortfarande ingen underskridit tiden och det är det äldsta friidrottsrekordet på damsidan.

I slutet av framgångsåret gjorde Gamlakarleby IF:s stolthet ytterligare historia.

Sedan sportjournalisterna 1947 börjat utse årets idrottare i Finland hade samtliga valda varit män. Efter att titeln 26 gånger i följd gått till en manlig idrottare, blev Mona-Lisa Pursiainen första kvinna att tituleras årets idrottare i Finland.

Hon hade sprungit sig in bland de kändaste ansiktena i Finland – men trivdes inte i strålkastarljuset.

Fick gro i bördig idrottsjord

Mona-Lisa Strandvall föddes i Kronoby vid midsommartid 1951. Hon växte upp som enda barnet i en riktig idrottsfamilj.

Pappa Per Strandvall hade nått sina största framgångar som skidåkare och bland annat vunnit FM-silver.

Hans bror Börje hade som sprinterlöpare deltagit i två OS, Los Angeles 1932 och Berlin 1936. Liksom sin brorsdotter senare hade även Börje innehaft de finländska rekorden på såväl 100, 200 som 400 meter.

I släkten fanns även brödernas kusin Bertel Storskrubb, Europamästare på 400 meter häck 1946 och två år senare OS-fyra på 4 x 400 meter – den gren som senare skulle bli en av Mona-Lisas paradgrenar.

Mona-Lisas eget idrottsintresse tog fart i nioårsåldern. Liksom många andra barn trivdes hon på sportplan och deltog i knattetävlingarna.

– Vi grävde startgropar med en kratta, sprang 60 meter och hoppade längd, berättade hon i PS.

Mona-Lisa Pursiainen, 1970.
Liksom många andra friidrottare älskade Mona-Lisa Stafettkarnevalen. Under sju år ledde hon Gamlakarleby svenska samlyceum till årliga triumfer. Mona-Lisa Pursiainen, 1970. Bild: Kalle Kultala Mona-Lisa Pursiainen

Då hon efter folkskolan började i Gamlakarleby svenska samlyceum bytte hon också klubb från IK Kronan till Gamlakarleby IF, där verksamheten var mer målinriktad.

Samtidigt som många av hennes jämnåriga vänner tappade intresset för idrotten i de tidiga tonåren, inledde Mona-Lisa Strandvall sin elitidrottskarriär.

Tidig landslagsdebut och tio år av internationella mästerskap

Mona-Lisa gjorde landslagsdebut som 14-åring 1965 och tävlade på högsta nivå fram till 1978, då hon vid 27 års ålder avslutade karriären.

Hon deltog i två olympiska spel, OS i München 1972 och OS i Montreal 1976, i fyra EM-tävlingar utomhus (1969-1978) och tre inomhus (1973-1976). På den tiden arrangerades inga VM-tävlingar i friidrott.

Då Mona-Lisa efter studentexamen hade inlett gymnastiklärarstudier vid Helsingfors universitet, var det möjligt för henne att delta i Universiaden, eller "studenternas OS", i Moskva sommaren 1973.

Hon vann guld på nya rekordtider på både 100 och 200 meter.

Vilken är hemligheten bakom din framgång, frågar Heikki Vuohelainen i Aktuella tvåan samma sommar.

– Jag skulle säga att det är hård träning, inte är det något annat.

Vänskapen som utvecklades till ett systerskap

Under uppväxten i svenska Österbotten hade Mona-Lisa sällan kommit i kontakt med det finska språket. Även om hennes finska med åren blev mycket bra, märktes hennes bakgrund tydligt i intervjuerna.

– Vi träffades första gången på en tävling i Kemijärvi 1965. Vi var bägge 14 år gamla och tävlade mot varandra på 100 meter. Mona-Lisa vann, jag blev tvåa, minns Pirjo Wilmi-Rokkanen (f. Wilmi, tidigare Häggman) då hon intervjuas i Kiveen hakatuts program om Mona-Lisa år 2009.

Från och med det första landslagsuppdraget som 14-åringar delade de två alltid rum på läger och tävlingsresor.

Under vintrarna höll de kontakt brevledes.

"Mona-Lisas hemspråk var svenska, mitt finska och till en början kunde vi inte varandras språk så bra. Så hon skrev på svenska och jag på finska."

-Pirjo Wilmi-Rokkanen (Kiveen hakatut 2009)

På samma gång lärde de sig det andra inhemska, vilket skulle visa sig vara nyttigt med tanke på bägges framtida äktenskap och tvåspråkiga familjeliv.

– Mamma blev ganska bra på finska, men man märkte nog att svenska var hennes modersmål, säger Eva Pursiainen, Mona-Lisa och Pauli Pursiainens äldsta dotter i dag.

– Och varenda gång som mommo ringde började mamma genast tala Kronobydialekt, minns hon med ett skratt.

Pirjo Wilmi-Rokkanen var liksom Mona-Lisa det enda barnet och med åren blev de två som systrar. De är också faddrar till varandras förstfödda barn.

– Pirjo har alltid funnits där och finns där fortfarande, konstaterar Eva Pursiainen om sin gudmor.

Den benhårda träningen

Vad innebar då "hård träning" för en kvinnlig sprinter i början av 1970-talet?

I Aktuella tvåan presenterar en av världens snabbaste kvinnor sitt träningsupplägg.

– Under vintern tränar jag 3-4 timmar per dag. Styrketräning ett par gånger i veckan, hårda länkar, långa drag. Mot våren blir det lättare och under tävlingssäsongen är träningen mycket lätt. Lätta länkar, snabba, korta drag och betydligt mindre styrka.

Det var aldrig något problem för mig att pina mig, jag tyckte om det. Man mår bra av att anstränga sig.

I programmet PS 25 år senare får hon igen svara på frågor om sin träning.

– Jag började träna målmedvetet då jag var 13 år gammal. Mitt mål var att delta i OS, att bli toppidrottare, jag ville stå överst på prispallen. Det motiverade mig.

– Det var aldrig något problem för mig att pina mig, jag tyckte om det. Man mår bra av att anstränga sig. Till en viss gräns förstås.

Det som hon inte nämnde då, men gett som förklaring till sina barn, är det faktum att hon för det mesta tränade med männen.

Lika hårt och lika mycket.

Drömmen som förblev en dröm

Även om siktet var inställt på snabbare tider, större framgångar, skulle det småningom stå klart att Mona-Lisa Pursiainen var allra snabbast som 22-åring 1973.

Året därpå blev EM i Rom en stor framgång för det finländska damlaget.

Nina Holmén och Riitta Salin korades till Europamästare på 3000 respektive 400 meter. Stafettlaget på 4 x 400 meter vann silver och Mona-Lisa Pursiainen och Pirkko Helenius brons på 200 meter respektive längdhopp.

I stafettlaget löpte kvartetten Marika Eklund, Mona-Lisa Pursiainen, Pirjo Wilmi och Riitta Salin. Silvertiden 3.25,7 gäller som finländskt rekord ännu 46 år senare.

Kvartetten nådde OS-final både i München 1972 och Montreal 1976, där de slutade sjua respektive sexa, men stafettmedaljen i Rom förblev den enda i ett stort mästerskap för de flyfotade damerna.

I programmet Matkalla Montrealiin år 1976 tillfrågades de blåvita idrottarna om sina mål inför spelen i Montreal.

Pursiainens svar var kort.

– Final på de individuella sträckorna och i stafetten.

Målet uppnåddes således i stafetten, men på de individuella sträckorna gick hon aldrig till OS-final. Därmed förblev också drömmen att stå överst på prispallen i ett stort mästerskap en dröm.

– 1973 var totalt fel år att vara på topp och visst harmade det då. Det kunde ju ha varit 1972 eller 1974, men det har också sin förklaring att det inte blev så, avslöjade hon i PS 1998.

Mona-Lisa Pursiainen på prispallen i EM 1974.
Medaljtrion på damernas 200 meter i EM i Rom 1974. Guldet gick till Polens Irena Szewińska, silvret till östtyskan Renate Stecher och bronset till Mona-Lisa Pursiainen. Mona-Lisa Pursiainen på prispallen i EM 1974. Bild: imago/WEREK/ All Over Press Mona-Lisa Pursiainen,EM i friidrott 1974,Renate Stecher,Irena Szewińska

Tränarens misslyckade teknikbyte

Då Mona-Lisas studier förde henne till Helsingfors 1970 tränade friidrottarna på Olympiastadion, där Pertti Helin ledde sprintrarnas träning.

– Mona-Lisa hade snabba ben, bra acceleration och en enastående förmåga att hålla maxfarten, analyserar Helin sin tidigare adept i programmet Kiveen hakatut 2009.

På 1970-talet var Helin en kunskapstörstande ung tränare, hela tiden på jakt efter metoder och tekniker som kunde göra hans adepter ännu snabbare.

Mona-Lisa Pursiainen tränar på Olympiastadion, 1974.
Det blev många och långa träningspass på Olympiastadion. Mona-Lisa Pursiainen tränar på Olympiastadion, 1974. Bild: Kalle Kultala Mona-Lisa Pursiainen

I PS berättar Mona-Lisa om hur Helin tog intryck av dåtidens ryska löpare och ville att hon skulle börja springa som Valerij Borzov.

Borzov, en produkt av den sovjetiska vetenskapliga idrottsskolan, hade vunnit guld på både 100 och 200 meter i München-OS 1972.

– Tekniken passade honom, men mig passade den inte alls.

Omtvistade tekniken ledde till skador

Nio år efter Mona-Lisas bortgång tar Pertti Helin i Kiveen hakatut på sig åtminstone en del av ansvaret för de skador som satte förtida stopp för tävlingskarriären.

– Mona fick ryggproblem. Eventuellt berodde de på att den nya tekniken skulle ha krävt starkare bålmuskulatur i förhållande till benstyrkan. Jag borde ha byggt upp träningen på ett annat sätt.

På grund av skadorna kunde Pursiainen inte träna lika mycket som tidigare. Samtidigt påverkade ryggsmärtorna löptekniken, som föll isär.

Som tränare sägs Pertti Helin ha varit mycket krävande. Han hade sällan något gott att säga till sina adepter och ordvalen i feedbacken var hårda.

Tränaren Pertti Helin följer med Pirjo Häggmans träningar på Olympiastadion, 1974.
Pertti Helin med sina adepter i början av 1970-talet. Tränaren Pertti Helin följer med Pirjo Häggmans träningar på Olympiastadion, 1974. Bild: Kalle Kultala Pirjo Häggman,Pertti Helin,Mona-Lisa Pursiainen

Enligt Pirjo Wilmi-Rokkanen, som tränade i samma stall som sin vän, var det inte ovanligt att Mona-Lisa grät på träningarna. Själv var hon hårdare funtad och drog sig inte för att komma med mothugg.

Först nu, nästan fem decennier senare, har man på allvar börjat diskutera vilken inverkan tränarens feedback och sätt att ge respons har på idrottarens välmående och möjlighet att prestera på topp.

Med två EM-medaljer, fyra Universiadmedaljer, fjorton individuella FM-guld och tolv stafettguld i bagaget lämnade Mona-Lisa Pursiainen tävlingsbanorna 1978.

– Det är bara något man måste acceptera, att det gick så här, konstaterade hon tjugo år senare.

Mona-Lisa Pursiainen gjorde totalt 26 finländska rekord under sin karriär. I 200-metersloppet på Olympiastadion i Rom 1974 stannade klockan på 23,17, vilket räckte till EM-brons. Hade hon lyckats hålla samma fart som i sitt rekordlopp året innan hade hon tagit guld.

Prydde tidningspärm som baby

Då Eva Pursiainen föddes hade det gått två och ett halvt år sedan hennes mamma avslutade sin tävlingskarriär.

I PS 1998 berättar Mona-Lisa att övergången till ett normalt liv var svår.

– Det var ju problemen med ryggen och fötterna som tvingade mig att sluta. Efter tävlingssäsongen hade jag alltid väntat på att träningssäsongen skulle komma igång igen. Idrotten var viktig för mig och det tog flera månader att samla mig för att kunna börja jobba, börja med nya saker.

Pursiainens framgångar hade gjort henne till en stor stjärna som folk kände igen också efter att hon avslutat sin karriär.

– Det var ganska vanligt att folk kom fram och pratade med henne, och speciellt i friidrottssammanhang verkade många ha ärende till henne, minns Eva Pursiainen, som liksom sina två yngre syskon också höll på med friidrott i många år.

För barnen var hon ändå främst mamma och hemma talade föräldrarna aldrig om Mona-Lisas stjärnstatus.

Mona-Lisa Pursiainen hemma med barnen, 1987.
Mona-Lisa med de tre barnen Nina, Eva (i mitten) och Mikael år 1987. Mona-Lisa Pursiainen hemma med barnen, 1987. Bild: JOKA Museovirasto / Lehtikuva Mona-Lisa Pursiainen

För Eva gick det upp hur känd hennes mamma varit först då hon hittade en tjock bunt med vecko- och damtidningar som sannolikt hennes farmor sparat.

– Där fanns tidningar med mamma och pappa på pärmen, inredningsreportage från deras första hem och till och med jag själv på Anna-tidningens pärm då jag var två månader gammal!

– Det var en mild chock, för mammas kändisskap hade aldrig varit ett samtalsämne – och varför skulle det ha varit? Vi var en helt vanlig fempersonsfamilj, där mamma var gympalärare, pappa flygkapten och vi barn alla hade våra hobbyer.

Trivdes inte i rampljuset

Friidrotten var ändå närvarande och att följa med EM, VM och OS på tv var en familjegrej.

– Det var de enda gångerna som man fick stanna uppe riktigt sent, eller bli väckt mitt i natten för att se en final.

Sverigekampen fick de ofta följa med på Olympiastadion. Mona-Lisa hade själv deltagit i landskampen tretton gånger och det var under Sverigekampen 1971 som det sa klick mellan landslagslöparna Mona-Lisa och Pauli.

En hurdan mamma var Mona-Lisa?

– Varm, omtänksam, närvarande. Hon var en timid och ödmjuk person, som inte på något sätt ville framhäva sig själv, berättar Eva.

Samma sak sade Mona-Lisa själv i Aktuella tvåan 1973.

– Jag är inte så förtjust i publiciteten. Helst vill jag vara i fred.

Hade Mona-Lisa varit på toppen i dag hade sponsorerna och samarbetspartnerna sannolikt tävlat om "världens snabbaste skönhet", som hon också fick heta i pressen på 1970-talet.

I Kiveen hakatut berättar den ena programmakaren, sportjournalisten Arto Teronen om Mona-Lisa Pursiainen som intervjuobjekt. Hon var introvert och som journalist kom han henne aldrig nära.

Enligt dottern Eva, som själv är journalist, stämmer bilden bra.

– Hon sökte sig aldrig till rampljuset. Sen råkade hon vara bra på någonting som förde rampljuset med sig, som ett nödvändigt ont. I efterhand har jag tänkt att hon nog haft en stor börda att bära. Framgångsförväntningar, titeln som Finlands vackraste idrottare och så vidare. Hon var jätteobekväm med sådant.

– Mamma trivdes bäst i vårt hem i Grankulla. Hon var intresserad av inredning och ville att det skulle vara fint hemma. Och läppstift, det hade hon alltid, fast hon som den gympalärare hon var oftast gick omkring i mjukisbyxor, minns Eva med ett skratt.

Hade känt sig obekväm med dagens idrottarliv

Då Mona-Lisa Pursiainen två decennier efter sin tid på toppen medverkade i programmet Villa Wasa hösten 1996, ville programledarna höra vad hon tyckte om friidrottens utveckling.

– Det är mer cirkus över det hela. Pengar, sponsorer, allt sånt är helt främmande för mig. Och idrottarna är ännu mer i blickpunkten än på min tid.

Mona-Lisa Pursiainen, 1970.
Hon nådde den inhemska eliten tidigt och tog dubbla FM-guld (100 och 200 meter) redan som 16-åring 1967. Mona-Lisa Pursiainen, 1970. Bild: Kalle Kultala Mona-Lisa Pursiainen

Dottern Eva tror att mamman hade sett ganska empatiskt på dagens kvinnliga idrottsstjärnor och deras försök att få idrottssatsningen att gå ihop ekonomiskt.

– Hon skulle verkligen inte ha varit bekväm med att föra fram sig själv på Instagram med alla kommersiella samarbeten och dylikt.

Valde att gå sin egen väg

Mona-Lisa Pursiainen återgick till arbetet som gymnastiklärare då det yngsta barnet börjat på dagis. Bara något år senare insjuknade hon i bröstcancer.

Det var ett hårt slag, berättar Mona-Lisa i programmet PS.

– Jag drabbades av panik då jag fick diagnosen. Men jag har alltid tyckt att det är viktigt att kämpa. Och som idrottare hade jag vant mig vid att kämpa. Det hjälpte mig då och det hjälper mig nu.

Mona-Lisa Pursiainen.
Sitt sista större tv-framträdande gjorde Mona-Lisa Pursiainen som gäst i Petteri Väänänens diskussionsprogram PS. Mona-Lisa Pursiainen. Bild: Yle Mona-Lisa Pursiainen

Men hälsotillståndet påverkade henne mentalt och under en tid behövde hon all sin energi för sig själv.

Det var tidvis en jobbig period, berättar dottern Eva, som var nio då mamman blev sjuk första gången.

– Hon försökte hålla livet så normalt som möjligt, så att vi inte skulle oroa oss. Hon ville att vardagen och alla hobbyer skulle rulla på som vanligt.

Mona-Lisa hade valt att gå sin egen, mjukare väg i behandlingen av cancern. Enligt "systern" Pirjo Wilmi-Rokkanen hade hon tackat nej till både cytostatika och strålbehandling. Istället valde hon naturmedicinska behandlingsmetoder.

Då cancern slog till på nytt hade den spridit sig till andra organ. Då räckte varken kämpaglöd eller hårda behandlingsmetoder till.

– Det finns så många känslor, även bitterhet ibland, konstaterade Mona-Lisa i PS. Man får bara stiga över det och gå vidare. Jag lunkar vidare i livet och tar en dag i sänder.

Två och ett halvt år senare, den 7 augusti 2000 dog Mona-Lisa Pursiainen, som blott 49-åring.

I TV-nytt följande dag mindes friidrottens finländska grand old man Carl-Olaf Homén henne med stor värme.

– Hon var en stor finlandssvensk idrottare, en framstående representant för vårt land. Hon var en ambassadör för vår idrott både på och utanför planen. Jag tror att det i dag är många som minns Mona-Lisa med saknad och tacksamhet.

Lever vidare tack vare rekordet

Eva Pursiainen var 19 år gammal då hon förlorade sin mamma. I efterhand har hon sörjt att de aldrig pratade om mammans idrottskarriär mer på djupet.

Om publiciteten, om den hårda träningen, den krävande tränaren – och om den dopningsdiskussion som kom igång på 1970-talet, då inte minst en del av Mona-Lisas östeuropeiska motståndare misstänktes ha använt förbjudna medel.

– Som tonåring tänker man kanske inte att "nu ska jag prata om det här, för den infon kan intressera mig i ett senare skede", säger Eva i dag.

På ett annat plan lever mamma Mona-Lisa ändå vidare tack vare sitt nu redan 47 år gamla finländska rekord på 200 meter.

– Jag kollar själv på alla stora friidrottstävlingar och brukar hålla ett öga på hur mamma skulle ha klarat sig med sin rekordtid (22,39). Oftast skulle hon faktiskt ha tagit sig till final.

Nyligen frågade Eva Pursiainen sin 6-åriga dotter vilken sport hon skulle vilja syssla med.

Hon ville springa hårt och hoppa långt.

Mona-Lisa Pursiainen kommer in på placering 14 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.