Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: ”Det går inte att vinna mästerskap med européer” – lagen som struntade i grottmännens fobier belönades med titlar och bättre hockey

Detroit-spelarna med bucklan och Anders Nordenswans kolumnvinjett.
Red Wings blev ett verkligt bevis på europeiskt hockeykunnande. Detroit-spelarna med bucklan och Anders Nordenswans kolumnvinjett. Bild: imago sport/All Over Press NHL,NHL-kolumn

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. Europeiska spelare stämplades länge som mjuka, penninghungriga legoknektar som i grupp förstör lagets möjligheter att vinna mästerskap. Det behövdes en utmanarliga och en fusion innan NHL-bossarna ändrade attityd – ett litet steg i taget.

Innan Kanadas NHL-proffs mötte Sovjetunionens mäktiga landslag i åttamatchersserien som fick det dramatiskt klingande namnet ”Summit Series” var europeiska spelare inte värda mycket ur NHL:s perspektiv.

Inför matchserien var den allmänna åsikten rörande enig bland NHL-chefer, hockeyjournalister och medlemmarna i tidernas första riktiga Team Canada: NHL-spelarna skulle vara överlägsna i matchserien.

September 1972 blev, som alla vänner av hockeyhistoria känner till, ett chockartat uppvaknande för proffshockeyn och slutsatsen som basunerades ut när röken lagt sig var dramatisk: ”We are not alone”.

Trots den första uppståndelsen och chocken, så var det inte ännu början på någon stor förändring inom NHL. Om Sovjetspelarna hade varit tillgängliga för proffsspel så kunde konsekvenserna ha blivit annorlunda, nu blev de konkreta resultaten Kanada Cup och Kanadas återkomst till VM.

Europeiska spelare stämplades länge som mjuka, penninghungriga legoknektar som i grupp förstör lagets möjligheter att vinna mästerskap.

Thommie Bergman och Börje Salming fick visserligen NHL-kontrakt till säsongen 1972/73. De var ändå undantagen som bekräftade den grundmurade regeln: europeiska spelare var psykiskt och fysiskt mjuka mesar som inte hade vad som krävdes för att vinna på NHL-nivå.

World Hockey Association – en ny liga med nya tankar

Pådrivaren i proffshockeyns evolution blev istället uppstickarligan WHA, som körde igång några veckor efter Summit Series hösten 1972. WHA var inte en farmarliga utan en självständig utmanare till NHL och slog i bordet stora pengar för att locka över stjärnor som Bobby Hull.

WHA:s största problem som seriös utmanare var att NHL på bara fem år, med start 1967, hade expanderat från sex lag till en liga med 16 lag hösten 1972. WHA-klubbarnas GM:s märkte snabbt att med 12 lag i ligan, så fanns det helt enkelt inte tillräckligt talang till buds.

De två första säsongerna körde WHA med nordamerikanska spelare. Inför säsongen 1974/75 var det till slut en visionär på prärien i Manitoba som riktade blickarna till nordliga breddgrader på andra sidan om Atlanten.

Det blev ett avgörande steg för proffshockeyns framtid.

Winnipeg Jets och den svenska invasionen (med lite blåvit krydda)

Manitobabördige Rudolph ”Rudy” Pilous lade grundstenen för en ny syn på att bygga ett vinnande hockeylag. Först som coach och från och med sommaren 1974 som GM.

Pilous hade coachat Chicago Blackhawks till Stanley Cup-mästare våren 1961 då Bobby Hull var Chicagos storstjärna. När Winnipeg lyckades med bedriften att locka över superstjärnan Hull till den nya WHA-ligan inför starten hösten 1972, så var Pilous roll viktig.

Bobby Hull.
Bobby Hull blev tredje man i NHL-historien att göra 50 mål på en säsong. Bobby Hull. Bild: Underwood Archives/Shutterstock/All Over Press Bobby Hull

I början var Bobby Hull faktiskt officiellt Jets spelande coach, men månne inte det närmast var ett av uppstickarligans många marknadsföringstricks. Hur som helst så var det svårt att hitta tillräckligt talangfulla kedjekompisar till Hull, som i sju repriser var bästa målskytt i NHL.

Jets lyckades trots superstjärnan Hull inte vinna WHA-mästerskapet under ligans två första säsonger och Pilous största prioritet blev därför att snabbt hämta in talang när han 1974 fick ta över GM-ansvaret. Blickarna riktades då mot den starkaste hockeynationen i ”det fria Europa”.

Hösten 1973 var varje spelare i Winnipeg Jets från Kanada, ett år senare såg truppen helt annorlunda ut.

Forwardarna Anders Hedberg och Ulf Nilsson, backarna Thommie Bergman och Lars-Erik Sjöbergh och målvakten Curt Larsson bar på svenskt pass medan centern Veli-Pekka Ketola och backen Heikki Riihiranta blev Finlands första proffs i Nordamerika.

Tre mästerskap på sex säsonger

Den första ”nordiska säsongen” 1974/75 blev till slut en besvikelse, då Jets missade slutspelet. Det som i alla fall blev klart var att Hull hittat rätta kedjekompisar i centern Ulf Nilsson och Anders Hedberg: Hull noterade 142 poäng på 78 matcher, Nilsson 120 och Hedberg 100 (65 matcher).

”The Hot Line” dominerade därefter WHA tills Hedberg och Nilsson flyttade till New York Rangers inför säsongen 78/79. Under de fyra gemensamma säsongerna noterade Anders Hedberg 458 poäng på 286 matcher, Nilsson 484 poäng på 300 matcher och Hull 435 poäng på 269 matcher.

Men det var inte bara Hedberg och Nilsson som övertygade. Lars-Erik Sjöberg utnämndes till lagkapten hösten 1975, Veli-Pekka Ketola sköt det avgörande målet när Jets följande vår vann sitt första av sammanlagt tre mästerskap och alla mästartrupper innehöll minst fem nordbor.

Med tre mästerskap gick Jets till historien som WHA:s framgångsrikaste lag när ligan upphörde att existera efter säsongen 78/79 och Winnipeg, Edmonton, Hartford och Quebec fusionerades in i NHL.

Hedberg, Ulf Nilsson och Kent Nilsson (77–79) hörde till ligans verkliga stjärnor och kaptenen i alla tre mästartrupper kom från Sverige – Lars-Erik Sjöberg blev också hösten 1979 den första europeiska lagkaptenen i NHL.

Winnipeg Jets och WHA förändrade ishockeyns framtid.

Islanders vann fyra Stanley Cup-titlar med svensk hjälp

Förutom storstjärnan Börje Salming, så hade Matti Hagman, Inge Hammarström, Roland Eriksson och några till i mitten av 1970-talet spelat ett par säsonger i NHL.

Ulf Nilssons och Anders Hedbergs flytt till New York Rangers inför säsongen 78/79 var den första riktigt stora satsningen på europeiska spelare med färdig stjärnstatus. Några år senare sällade sig finländska supertalangen Reijo Ruotsalainen till Rangers-truppen.

Den stora europeiska spelarvågen nådde ändå NHL först i och med de fyra WHA-lagen.

Winnipeg hade som sagt byggt upp sin framgång med svenska och några finländska byggklossar, Edmonton började importera blåvit talang och Quebec slog i början av 1980-talet till med en fantastisk brödratrio från Tjeckoslovakien: Anton, Marian och Peter Statsny.

Av lagen som inte kom från WHA var det andra New York-laget, expansionsklubben Islanders, först med att bygga framgång med hjälp av svenska importprodukter.

Winnipeg Jets och WHA förändrade ishockeyns framtid.

Bill Torsey, som var GM för Islanders i 20 år från och med lagets första NHL-säsong 1972/73, byggde under slutet av 1970-talet en fantastisk trupp. Coachen Al Arbour formade namnen på pappret till en framgångsmaskin som vann fyra Stanley Cup-titlar på raken 1980–1983.

Varje mästartrupp hade en stark blågul stämpel. Backen Stefan Persson och högerforwarden Anders Kallur var med alla fyra gånger och hörde till dynastins kärngrupp. Tomas Jonsson var en av backbesättningens hörnstenar -82 och -83 och yttern Mats Haldin hann med till den sista festen.

Att både Persson och Jonsson var spikade i dynastins två första backpar sticker verkligen ut. Bara några år tidigare skulle ingen av NHL:s mästarkandidater ha litat på ett par ”Chicken Swedes” i så centrala roller. Som sagt: Börje Salming sågs som ett undantag.

Edmonton-dynastin litade på finländskt hockeykunnande

Följande lag med ett gott öga till européer – och speciellt då finländare – tog över direkt efter Islanders. Det var Glen Sathers Edmonton Oilers som blev laget att detronisera Islanders-dynastin.

Under sin sista säsong i WHA hade Oilers tre nordbor i truppen: en 20 år ung Bengt-Åke Gustafsson, jämnåriga backen Risto Siltanen och ett år äldre målvakten Hannu Kamppuri.

Siltanen följde med Edmonton till NHL och var under Oilers tre första NHL-säsonger en mycket viktig del av laget. Eller vad sägs om 63 poäng på 63 matcher säsongen 1981/82 – ingen annan finländsk back har snittat en poäng per match.

Under NHL-säsongen hade Siltanen sällskap av Kari Makkonen. Följande år var Makkonen borta men Matti Hagman och Jari Kurri anslöt till laget. Raimo Summanen, Kari Jalonen, Risto Jalo, Esa Tikkanen och Reijo Ruotsalainen var övriga blåvita spelare som under 80-talet figurerade i Oilers.

Mark Messier, Kevin Lowe och Jari Kurri med Stanley Cupen,
Edmonton vann Stanley Cup 1990 med åtta européer i truppen. Mark Messier, Kevin Lowe och Jari Kurri med Stanley Cupen, Bild: B Bennett / Getty Images Edmonton Oilers,Mark Messier,Jari Kurri,Stanley Cup,Kevin Lowe

Kurri och Tikkanen är såklart spelarna som främst förknippas med Edmontons framgångsår, men också Reijo Ruotsalainen var med och avgjorde mästerskapen 1987 och 1990. Båda gångerna kom han in i laget i slutspelsskedet med hög profil – som en viktig del av ett lag som vill vinna.

Våren 1990, tio säsonger efter att fyra lag från den nedlagda WHA-ligan hade fusionerats in till NHL, vann Edmonton Stanley Cup med åtta européer i truppen. Tre finländare, två svenskar, två tjecker och rysk spelare hade under säsongen spelat i Edmonton.

Under 1980-talet hade dessutom Pelle Lindbergh utsetts till ligans bästa målvakt, Peter Statsny var årtiondets näst bästa poängplockare efter Wayne Gretzky och både Mats Näslund och Håkan Loob hade spelat stora roller när Montreal 1986 och Calgary 1989 vann Stanley Cup.

Lägg till att Jari Kurri varit bästa ligans bästa målskytt såväl i grundserien som slutspelet och att Mats Sundin sommaren 1989 blev första europeiska draftetta, så kan man lugnt säga att fröna som började sprida sig från Winnipeg sommaren 1974 hade slagit rot i hela Hockeynordamerika.

Den röda maskinen når NHL

Sovjetunionens upplösning hämtade sedan till slut även de ryska spelarna till NHL. I och med att toppspelarna som suttit fast bakom järnridån själv kunde börja välja var de spelade ishockey, så blev NHL den lilla hockeyvärldens odiskutabla centrum.

Vladimir Konstantinov.
Vladimir Konstantinov. Vladimir Konstantinov. Bild: imago sport/ All Over Press Vladimir Konstantinov

Vad kunde väl ha varit mer passande än att NHL:s egen röda maskin, Detroit Red Wings, blev laget som under 1990-talet samlade ihop hela fem ryska stjärnspelare? Vjateslav Fetisov, Vladimir Konstantinov, Vjateslav Kozlov, Sergej Fjodorov och Igor Larionov blev ”The Russian Five”.

Fjodorov var den första ryska spelaren i Detroit hösten 1990 efter att han i augusti hoppat av det sovjetiska landslaget i Goodwill Games i Seattle. Redan följande säsong hade världen förändrats så drastiskt att Kozlov och Konstantinov kunde ansluta till laget helt lagliga vägar.

När Scotty Bowman tog över som Detroits coach inför säsongen 93/94 slog de ryska spelarnas värde i taket. Bowman hade under sina framgångsår i Montreal på 1970-talet coachat Canadiens mot Sovjetiska klubblag i utmaningsserier och var fascinerad av det ryska kunnandet.

Under Bowmans andra säsong kom Vjateslav Fetisov från New Jersey till Detroit och följande säsong fullbordades den ryska femman med första centern från Sovjets briljanta legendariska paradkvintett: Igor Larionov.

Med den djupt hockeykunniga Bowman som coach fick de ryska stjärnorna stort ansvar och spelade ofta – speciellt i powerplay – som en femma. Resultaten lät inte vänta på sig: säsongen 1995/96 stod de fem ryssarna för 117 av Detroits sammanlagt 325 mål.

Detroit var också bästa laget i grundserien med 62 vunna av 82 matcher – nytt rekord i ligan. Stanley Cup-seger blev det ändå inte den säsongen efter förlust mot Colorado i konferensfinalen.

Misstaget i arbetet korrigerade NHL:s ”röda maskin” följande säsong. Den ryska succékvintetten fortsatte att dominera och alla fem återfanns bland Detroits 10 bästa poängproducenter i grundserien.

Vjatjeslav Fetisov, Boris Mironov, Vladimir Konstantinov och Igor Larionov.
En del av "the Russian Five" med Stanley Cup-buckan 1997. Vjatjeslav Fetisov, Boris Mironov, Vladimir Konstantinov och Igor Larionov. Bild: imago sport/ All Over Press Vjatjeslav Fetisov,Igor Larionov,Boris Mironov,Vladimir Konstantinov

Och i slutspelet visade ryssarna hur man vinner Stanley Cup: Fjodorov vann den interna poängligan, Kozlov var trea och Larionov sexa. Konstantinov sög musten ur motståndarnas stjärnor med ett brutalt tacklingsspel och 38-årige Fetisov spelade bombsäkert försvarsspel.

När 1980-talets stora Sovjetstjärnor Igor Larionov och Vjateslav Fetisov i juni 1997 tillsammans åkte runt isen på Joe Louis Arena, jublande med Stanley Cup-pokalen höjd över sina huvuden, så var det en ganska stor cirkel som slöts.

Den sista biten i pusslet: Nicklas Lidström

Detroit-dynastin som vann fyra Stanley Cup-titlar på 11 år var inte bara ett ryskt skyltfönster. Red Wings blev ett verkligt bevis på europeiskt hockeykunnande. Speciellt det sista mästarlaget var en riktig europeisk ”främlingslegion”.

Pavel Datsjuk var visserligen den enda ryska spelaren säsongen 2007/08, men istället innehöll truppen hela nio (!) svenskar, tre tjecker – och Valtteri Filppula.

Svenskarnas och hela lagets hövding var backgiganten Nicklas Lidström. ”Lidas” blev den första europeiska lagkaptenen i NHL att ta emot Lord Stanleys trofé.

Nicklas Lidström med Stanley Cup-bucklan.
Nicklas Lidström med bucklan. Nicklas Lidström med Stanley Cup-bucklan. Bild: Chris Rabior Sports Photography / Alamy/ All Over Press Nicklas Lidström

Då hade det gått 32 år sedan Lars-Erik Sjöberg gick igenom motsvarande ritual som kapten för Winnipeg Jets.

Tack för att du läste.

Källor: Sport and the Transformation of Modern Europe: States, Media and Markets 1950–2010 (Tomlinson, Young, Holt / Routledge) quanthockey.com, Great Book of Hockey (Publications International / 1991), 100 years, 100 moments (Morrison/ Penguin Random House, 2017 hockey-reference.com, nhl.com, hockeydb.com, eliteprospects.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport