Hoppa till huvudinnehåll

Mobbare, macho eller helt enkelt världens bästa vinnarskalle? Därför är serien om Michael Jordan och Chicago Bulls det bästa just nu

Michael Jordan
Serien "The Last Dance" handlar om Michael Jordan, en av de mest kända basketspelarna genom tiderna. Michael Jordan Michael Jordan

Då Bruce Banner blir stressad och irriterad förvandlas han till det gröna, superstarka monstret Hulken. Precis som Hulken krossade basketstjärnan Michael Jordan under sin karriär allt motstånd och det var genom ilska och hat som Jordan tände till.

Osympatiskt? Visst, men serien The Last Dance, som mer eller mindre handlar om Jordan är ändå addiktiv och ger en oerhört fascinerande bild av den amerikanska proffsbasketens kanske mest mytiska tid.

Med lite knip i magen kollar man fastnålad, scen för scen. Trots att det gått 20 år sedan det hela filmats in är det spännande, nervigt, kanske eftersom man också får följa med in i omklädningsrum och bakom kulisser.

Michael Jordan och Chicago Bulls dominerade 1990-talets NBA-basket på ett nästan omänskligt sätt. Han blev en kulturell symbol och ett uttryck för vad människan kunde åstadkomma inom idrott.

NBA var med sina alley-oops, powerdunkar och sitt fascinerande skytte spektakulärt på ett alldeles eget sätt. Det var coolt, urbant och mixades väl med hip-hop och gatumode.

Chicago Bulls under NBA-säsongen 1996-97.
Jordan, Scottie Pippen, Dennis Rodman samt spelare som inte lyste lika kraftigt men som utgjorde Chicagos vinnarlag Chicago Bulls under NBA-säsongen 1996-97. Bild: imago sportfotodienst / All Over Press Chicago Bulls,Michael Jordan,Scottie Pippen

Vad är poängen i att se en serie som verkar hylla just styrka, brutal målinriktadhet och en alfahanne som röker cigarr, pressar sina lagkamrater, som odlar årtiondelånga agg till rivaler och inte verkar kunna förlåta eller glömma en oförrätt?

I synnerhet som serien inte bjuder på någon fördjupad förståelse för Amerika, frågor om klass, ras eller kanske ens manlighet eller gör försök att analysera livet genom sporten.

The Last Dance handlar främst om basket.

Och om man inte intresserar sig för basket då? Nå, serien handlar också om vad det betyder att förbinda sig vid att nå sina mål, att kämpa, övervinna sig själv, att vinna titlar.

Jordan samlar styrka i förluster, växer av allt som går emot honom. Ibland fantiserar han ihop en anledning att krossa en motståndare, och gör det också på planen.

Viljan och engagemanget att vinna och vara bäst kostar Jordan hela hans liv, men ger det också mening och riktning.

Jordans hat är långsint och glödande

Jag minns i synnerhet finalserien 1996 då Jordans Chicago Bulls mötte Seattle Supersonics. Jordan debuterade i NBA redan 1984, men det tog honom några år innan laget vann sin första titel 1991.

Vägen till det första mästerskapet var lång. Jordans storhet stod klar direkt under debutsäsongen, men Chicago var som lag rätt oambitiöst.

Jordan berättar om då han som rookie steg in i en lagkamrats rum på en resa med laget och såg mängder av droger och hur han lämnade rummet eftersom han förstod vad det skulle betyda för hans karriär att bara befinna sig där ifall polisen skulle ha razzat rummet.

Målet för Jordan var alltid att bli bäst och för att nå dit kom han att kräva av sina kamrater detsamma som han krävde av sig själv: att ge allt i varje situation.

Genom aggressivitet och mobbande beteende utmanade han spelkamraterna till hårdhet, så att de skulle stå upp mot de tuffaste motståndarlagen.

Tanken var att om man inte klarar sig på träning så klarar man sig inte i playoffs heller.

Bulls dynasti krävde att laget växte sig starkt nog för att utmana lag som Los Angeles Lakers och i synnerhet Detroit Pistons, som vann mästerskapet 1989 och 1990. Det är nästan olidligt att se mängden stryk som Pistons utsatte Jordan för.

Ännu idag hatar han spelarna i Detroit, och främst Isiah Thomas, något som han inte blygs att uttrycka.

Boston mot Lakers, NBA-finaler 2010
Två av de stora lag som dominerade innan Jordan: Boston Celtics och Los Angeles Lakers Boston mot Lakers, NBA-finaler 2010 Bild: EPA boston celtics

1996 inleddes Chicagos andra storhetstid och laget vann tre mästerskap på raken. Som Seattle-fan tyckte jag att Bulls var ett ganska trist lag att hålla på, de hade vunnit så mycket och Jordan var känd över hela världen.

Jag vakade på nätterna, eller bandade finalerna på VHS och hoppades innerligt att Seattleduon Kemp-Payton skulle klå Bulls. De var nog inte speciellt nära eftersom Bulls kryllade av profiler som Jordans vapendragare Scottie Pippen och sportens badboy, returspecialisten Dennis Rodman.

Det som serien får mig att fatta är hur lite Jordan fick gratis, och hur mycket kamp och motgång det finns också bakom den största framgång man kan nå.

Segrarnas betydelse korrelerar direkt med en människas egen livssträvan. För Jordans del, skador, pressen på att leverera, mordet på hans älskade pappa, som alltid stöttat honom.

Är det mobbning att kräva fullständig uppoffring av lagkamraterna

Är Michael Jordan en mobbare? Otaliga är de spelare som berättar om hårda ord, skräcken i att spela med Jordan, hur han kunde ligga på dem, pressa dem.

Serien berättar på sätt och vis Jordans berättelse, ifrågasätter den inte som så, också om en del kritiska kommentarer fälls.

I en av de finaste serierna, då Jordan talar om ledarskap, så berörs han så att han ber kameramannen avbryta. I den stunden förstår man vad Jordan offrat: att vara en god kompis, sina relationer, att framstå som schysst, bland annat.

Istället fick han rätt ensam med eget exempel och osentimentala tag ansvara för att dra med sina medspelare mot perfektion och framgång.

Är det så så viktigt att vinna titlar kan man fråga sig, är inte hur man behandlar varandra viktigare?

Ja, kan man förstås svara, men tänker då inte på att NBA inte är någon hobby utan ligan där alla har ambitioner att vinna och klara sig.

LeBron James lyfter NBA-pokalen.
Bäst genom tiderna, Jordan eller LeBron James? Diskussionen går het på olika basketforum. LeBron James lyfter NBA-pokalen. Bild: All Over Press LeBron James,Cleveland Cavaliers

I ett sådant sammanhang är frågan om meningen med sport rätt betydelselös. Att förbinda sig vid ett lag är att tillskriva spelet mening som kommer inifrån spelet självt, inte från sociala, kulturella eller politiska håll.

Så om vi är lite filosofiska, då Jordan hackar på en lagkamraten Scott Burrell, kan man ens förstå beteendet i de termer som man vanligen använder för att beskriva ett motsvarande beteende?

The Last Dance visar oss en verklighet som är rätt otillgänglig men ändå har sina tangeringspunkter med människors strävan och är därför det förmodligen bästa du kan kolla på just nu.

Också inom sport finns det en gräns för hur långt man kan gå i jakten på framgång och då det gäller träning av juniorer ser det betydligt annorlunda ut än i det mest framgångsrika laget i NBA.

Hårdheten i Jordan handlar om att försöka få fram det bästa i en spelare med potential, som också själv vill vinna och nå framgång.

Han kräver inget som han inte är redo att göra själv.

Det är jobbigt att titta på, Jordan är ingen helyllehjälte i serien, men för att förstå det man ser måste man också förstå hela det sammanhang som proffsbasket är.

Dennis Rodman och Kim Jong-Un.
Dennis Rodman värvades för att stärka Bulls försvar. Utanför planen blev han förmodligen bättre vän med Kim Jong Un än med Jordan. På planen respekterade de varandra stort, också om Rodman spelat i Pistons under de år då Jordan hanterades brutalt av dem. Dennis Rodman och Kim Jong-Un. Bild: EPA/Rodong Sinmun / HANDOUT SOUTH KOREA OUT HANDOUT Dennis Rodman,Kim Jong-un,rodman

Om man bara beskriver Jordan som skitstövel eller macho, så skulle jag hävda att orden inte träffar rätt.

Å andra sidan har jag svårt att tänka mig många andra sammanhang än toppidrottande män där man skulle gå med på, eller försöka försvara, ett så bryskt beteende för att uppnå mål som Jordan uppvisar.

The Last Dance låter oss kika in i en värld med normer och system av mening som korrelerar med yttervärlden på ett ganska ospecificerat sätt.

En orubblig vilja, att näras av hat och frustration är dygder som kanske inte har någon plats utanför idrotten och också där i rätta doser.

Då Jordan fick vara en i laget

Att följa med Michael Jordan är beroendeframkallande, jag har dessutom läst otaliga artiklar som skrivits om serien. Och börjat gilla honom ju mer jag kollat.

Under de 18 månader som han efter de första tre mästerskapen var slutkörd och sadlade om för att spela baseball verkade han vara en helt annan person, en i laget, glad, dedikerad och tacksam. Som basebollspelare behövde han inte leda.

Det man främst förstår är bördan han bar då han ledde Bulls och att segrarnas betydelse måste mätas i de uppoffringar, de lidanden, övevinnanden av alla de osynliga motgångar som en spelare utsatts för.

Jordans fullständiga urladdning kring den första segern 1991 och segern 1996, den första utan hans älskade far i publiken är rörande innehåll och samtidigt ett uttryck för det enorma avstånd mellan ett vanligt liv och proffsidrottarens.

Lauri Markkanen dunkar bollen.
BOOMSHAKALAKA - Lauri Markkanen dunkar för Bulls, som idag inte längre väcker samma skräck i motståndarlagen Lauri Markkanen dunkar bollen. Bild: AOP Lauri Markkanen

The Last Dance är en massa olika saker, men det är också en dokumentering av en tid då NBA-basketen steg in i en tid som förändrade den för alltid, också som vi idag känner igen i populärkultur, i mode, i hur idrott alstrar megastjärnor och också finländaren Lauri Markkanen spelar i dag i legendariska Bulls.

Men trots stjärnor som LeBron James, Stephen Curry och James Harden så känns det som om basketen aldrig kommer att vara bättre än under 90-talet och klart att ingen någonsin varit större än Michael Jordan.

Vägen till en sådan position är ett helt eget slags kors att bära. Hela världen känner Jordan, men jag kan inte låta bli att tänka på hur ensam han verkar vara.

The Last Dance visar oss en verklighet som är rätt otillgänglig men ändå har sina tangeringspunkter med människors strävan och är därför det förmodligen bästa du kan kolla på just nu.

Räppäri Brädi kädessään Air Jordanin malli 12, joka tunnetaan myös nimellä Flu Game.
Under 1990-talet och vidare gick "alla" omkring i Air Jordans. Jordan som varumärke är så gott som oöverträffat i sportvärlden och en del av gatumodet. Räppäri Brädi kädessään Air Jordanin malli 12, joka tunnetaan myös nimellä Flu Game. Air Jordan,Michael Jordan,Sportskor,Brädi

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje