Hoppa till huvudinnehåll

Eva Wahlströms blod, svett, tårar och skratt

Boxningspionjären vände på varje sten på vägen till VM-titeln

Varken mammas rädsla, ett chauvinistiskt branschfolk eller kroniska skador hejdade henne. Drivkraften var orubblig. Eva Wahlström gick en lång och törnbeströdd väg från Lovisa till världsmästare i proffsboxning. Hon blev en älskad rikskändis, men betalade ett högt pris för framgången. Hur gick det hela till – och var det verkligen värt det?

Eva Wahlström finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Hon blev världsmästare i proffsboxning och tog otaliga meriterande segrar under karriären som sträckte sig över ett kvarts sekel. Historien om Eva Wahlström omfattar ändå så mycket mer än bara de idrottsliga framgångarna.

Det är en historia om extrem målmedvetenhet, om att armbåga sig fram i en konservativ gren, om att vara en förebild för ”kommande Evor” och om en avväpnande personlighet som hela Finland föll pladask för.

Eva Wahlström satte precis allt på spel. Satsningen var total och hon tog ut allt som fanns att ta ut ur sin kropp. Alltmedan det kännspaka och högljudda skrattet var nära till hands.

Hon blev ”hela folkets Eva”.

Krockdockan fick pröva på allt

Vi börjar i Lovisa 1980. Familjen Wahlström ska få tillökning och bröderna Janne och Tuffe drömmer om en lillebror. Deras besvikelse är stor då sladdbarnet visar sig vara en flicka.

Janne och Tuffe vill till en början inte ta hem sin lillasyster från BB men efter diskussioner med mamma ger de efter. Deras villkor är att de får vägleda lillasystern som om hon vore en pojke.

Lillasystern får namnet Eva. Hon dyrkar sina bröder och följer dem likt en skugga under sina första levnadsår. Det går ofta vilt till.

Hon flyger som en vante då bröderna hoppar med hela sin tyngd på den andra ändan av gungbrädan. En annan gång ser mamma något som skymtar förbi fönstret då hon lagar mat i köket.

Det var Eva som fick en flygtur. Tuffe hade kastat henne från hustaket ner i en snöhög.

– Jag var en crash test dummy som fick testa på allt. Jag var glad till naturen redan som barn så min replik var oftast ”det gör ingenting”. Jag blev stryktålig.

– Det var en fysisk värld som blev naturlig för mig.

Eva Wahlström, 6 år, räcker ut tungan.
Eva Wahlström på besök hos grannar vid Trädgårdsgatan i Lovisa. Eva Wahlström, 6 år, räcker ut tungan. Bild: Privat / Sten Frondén Eva Wahlström

Uppväxten i Lovisa är å andra sidan trygg. Hon är företagsam och går på egen hand på besök till grannarna vid Vattugränd och Trädgårdsgatan. Hon vet att storebror Janne skyddar henne.

– Eva var Jannes ögonsten. Janne litade inte på dem som tog hand om henne då hon var liten. Hon var nog väldigt omhuldad under sin barndom, berättar Evas mamma Kristina Frejborg.

Eva var också ett väldigt omtänksamt barn. Som fyraåring fick hon en idé då hon hörde att kvinnodagen var på kommande.

– Hon gick till Mini-market (matbutiken ett stenkast från det wahlströmska hemmet, red. anm.) för att köpa blommor till mig för egna pengar, berättar mamman.

Eva minns händelsen fortfarande.

– Jag visste inte vad kvinnodagen var men jag började spara mina pengar så jag kunde köpa en orkidé som kostade 25 mark.

Postens trappa, ungdomslokalen och vilda mopedturer

Att Eva Wahlström blev en idrottare är egentligen förvånande. För att inte tala om att hon blev en boxare.

Även om uppväxten i fötterna på storebrorsorna var fysisk så var familjen Wahlström inte särdeles intresserad av tävlingsidrott.

– Det var aldrig ens en tanke att jag skulle börja idrotta innan jag hittade boxningen.

Eva Wahlström som tonåring i Lovisa.
Det breda leendet och det högljudda skrattet har aldrig gått att hejda. Eva Wahlström som tonåring i Lovisa. Bild: Linda Smeds Eva Wahlström

I sina tonår hängde hon i ungdomslokalen Forum vid Lovisa torg eller satt på Postens trappa och tittade på folk.

Ibland hände det att hon och ett par vänner lånade mopeder av intet ont anande pojkar. I Lovisa har det gått rykten om att de därefter körde hejvilt runt torget och tutade och vinkade till alla i närheten.

– Det stämmer! Vem har avslöjat det? frågar hon och brister än en gång ut i det där hjärtliga skrattet.

Regelbundna dispyter med mamma

Boxningen kom in i bilden av en slump.

Hon blev förtjust i en pojke som sysslade med kickboxning. Till en början följde hon bara med på pojkvännens träningar och tävlingar, men hon sögs snabbt in i kampsportsvärlden. Det kändes som hennes grej.

Hon gav konditionsboxningen en chans. Gnistan tändes och efter bara några månader ville hon ha mer. Tävlingsboxning.

Till sina föräldrars stora fasa.

– Milda makter, tänkte jag! Jag hade ju ett så vackert barn. Men hennes pappa sa bara att han köper en skönhetsoperation till henne då karriären är över, säger mamma Kristina Frejborg nu 25 år senare och fortsätter:

– Jag tänkte alltid att det här med boxning inte är så lönsamt och det visade sig ju vara sant. Jag tyckte att hon skulle kunna få ett lättare liv.

Jag var begåvad i många grenar och fysisk. Då vi hade skoltävlingar fick jag ofta representera skolan i tre olika grenar i friidrott. Det var enkelt att springa snabbare än de andra så jag blev uttråkad.― Eva Wahlström

Konflikter blev vardagsmat i det wahlströmska hemmet. Meningsutbytena mellan mor och dotter var intensiva.

Eva lärde sig småningom hur hon kom lättast undan.

– Det var mycket bråk då jag började tävlingsboxas. Jag såg ganska ofta ut som om jag hade blivit slagen. Jag höll inte boxningen hemlig, men jag berättade inte hela sanningen om hur det går till – att större karlar slår på mig. Dels för att skydda dem och dels för att jag inte orkade bråka.

Eva och mamma Kristina Wahlström.
Eva och mamma Kristina har sonats många gånger om sen grälen på 90-talet. Eva och mamma Kristina Wahlström. Bild: Yle Eva Wahlström,kristina wahlström

"Alltid känt mig ensam i stora grupper"

Då boxningen kom in i bilden började hon gå sina egna vägar i Lovisa. Hon hade allt mindre tid och ork att umgås med sina klasskompisar i Lovisa gymnasium.

– Det var inte fråga om divalater. Hon helt enkelt prioriterade boxningen och gick in för den helhjärtat, säger hennes förre klasskompis Alexander Smeds.

– Hon var färggrann, glad och konstnärlig. Hon visste vad hon ville – allt annat föll bort så småningom, säger Linda Smeds som gick på samma klass i många år.

Själv beskriver Eva Wahlström sig som introvert. Att göra avkall på det sociala livet till förmån för boxningen var ett enkelt val.

– Jag är inne i mina egna tankar och har ett starkt inre liv. I en stor grupp med kompisar har jag ändå alltid känt mig ensam. Jag hittade min grej som var boxningen och jag kände inte att jag behövde bryta mig loss från en kompiskrets. Jag valde själv att inte vara en stark länk i nån grupp, berättar hon.

Eva Wahlström som elev i Lovisa Gymnasium.
Det konstnärliga har alltid legat nära hjärtat. Eva Wahlström som elev i Lovisa Gymnasium. Bild: Linda Smeds Eva Wahlström

Hänget vid Lovisa torg och på hemmafester ersattes med målmedveten träning.

Boxningskulturen i Lovisa växer fram

Eva Wahlströms boxningssatsning skedde vid ett lämpligt tillfälle. Den lokala boxningsföreningen Loviisan Riento höll på att bygga om den då nästan 100 år gamla föreningslokalen Fagerås i Köpbacka till en boxningssal.

Då jag började så gjordes det aldrig nån skillnad mellan flickor och pojkar. Jag visste inte då jag började att det inte är ok att kvinnor boxas. Mitt självförtroende var starkt.― Eva Wahlström

Trots renoveringen var huset, som var beläget mitt i en tallskog i utkanten av Lovisa, aldrig särdeles fashionabelt. Svettlukten var ingrodd och träningsverktygen omoderna.

– Vi krafsade ihop gamla grejer. Till exempel en motionscykel. Det var så charmigt. Man tänkte aldrig på att vi skulle behöva en ny konditionscykel utan allt var perfekt som det var.

– Dessutom var det iskallt om vintrarna så vi var tvungna att värma tårna på elementen innan vi satte skorna på oss. Men stället var vårt eget. Det var hemtrevligt. Jag var med då vi byggde och tejpade ihop boxningsringen. Jag kommer levande ihåg hur vi drog varv efter varv av tejp runt ringrepen.


I Fagerås fick hon för första gången uppleva vad boxningen kunde innebära. Hon sparrade och blev träffad i ansiktet. Hårt.

– Jag blev rädd och det var förnedrande. Jag började gråta, kastade handskarna och skrek v*ttu, säger hon och skrattar igen.

– När jag cyklade hem så kände jag att i morgon går det bättre. Jag tänkte så hela min karriär. Att jag måste lära mig det här. Att jag måste förstå det här. Att jag måste kunna ta emot slag.

Risbastu i Åbo gav blodad tand

Damboxning är en förhållandevis modern företeelse. Grenen fick officiell status först 1988.

Finland har varit varit en av föregångarna. 1995 arrangerades Finlands och samtidigt världshistoriens första mästerskap i damboxning i Tammerfors.

Reglerna var inte de samma som i herrboxning utan påminde om den teknikboxning (diplomboxning i Sverige) som pojkar under 15 år tävlar i.


Först i maj 1999 får Eva Wahlström känna på ”riktig boxning” i samband med inofficiella VM-tävlingar i Åbo. Hon ställdes för första gången mot tufft utländskt motstånd.

– En efter en av oss finländare fick stryk. Ingen av oss var van vid att man slår ordentligt. Jag njöt av det. Jag visste att jag var långtifrån färdig som boxare men tänkte: ”Det är det här som jag vill göra”.

Finlands främsta boxningsskribent, Ilta-Sanomats Mikko Marttinen, var själv aktiv boxare kring millennieskiftet. Han minns Eva Wahlström som en boxare med avsevärt större engagemang och kampvilja än teknisk förmåga.

– Det gällde generellt i damboxningen vid den tiden. De som orkade och vågade slå fler slag och vara orädda vann. Eva var orädd, kampvillig och i bra form. Hon har alltid haft stark fysik.

Hon visade prov på sitt mod och sin stryktålighet i andra omgången i Åbo. Efter en seger över en svensk boxare ställdes hon mot Elizabeth Mueller från USA.

– Hon var stor, stark och tatuerad. Fy fan vad jag fick stryk! Vi boxades som yrväder och jag njöt av det, säger hon.

Strax efter brakförlusten blev en mörbultad Eva Wahlström intervjuad av Sportmagasinet (Wahlström i bild från 1:06 framåt):

– Jag sa att jag älskar det här. Men mamma och Janne grät då de såg intervjun. Det tyckte att det var så hemskt.

Långtifrån jämlika förutsättningar

Damboxningen hade satt sin fot i dörröppningen och samtidigt började framgångarna dugga allt tätare för Wahlström.

Loviisan Rientos allt-i-allo Raul Öberg började inse att något stort var på gång.

– Då hon började vinna guld i de nordiska mästerskapen och ta EM-medalj insåg vi att det här kan bära hur långt som helst. Hon var i EM-final mot irländskan Katie Taylor (Wahlström och Taylor möttes igen i Madison Square Garden i december 2018, red. anm.) och Eva skulle ha vunnit men de slog ihop huvudena, säger han.

Linda Elg var rumskamrat med Wahlström vid Solvalla idrottsinstitut och såg från första parkett hur ambitiös hennes kompis var.

– Hon ville alltid ha mer. Det var det som sporrade henne. Hon skulle bli bättre och skulle bli bäst.

Men kretsarna var fortfarande konservativa och inställningen till damboxare var mossig på sina håll.

– Många nedvärderade damboxningen. Antagligen också jag själv. Det förekom diskriminering. Männen behövde inte själv arrangera utlandsläger i motsats till Eva. Det var långtifrån jämlikt om man jämförde meriter. Eva blev aldrig bitter, snarare tror jag att det gav henne extra motivation, säger Mikko Marttinen.

Eva Wahlström i FM i boxning i Lovisa 2006
Eva Wahlström vann ett av sina FM-guld på hemmaplan i Lovisa. Eva Wahlström i FM i boxning i Lovisa 2006 Bild: Benny Liljendahl Eva Wahlström

För att kunna göra en fulländad satsning behövdes pengar. Loviisan Riento hjälpte till enligt bästa förmåga och själv ställde hon upp på jippon som herrboxare knappast skulle ha rört vid ens med en rostig tång.

Som boxningsmatchen mot Jukka Hildén från Duudsons i samband med en prisgala.

– Jag märkte att han värmde upp på allvar. Han flåsade, fnyste och frustade. Jag insåg att han kan boxas. Då han äntrade scenen gjorde han en bakåtvolt.

Det skulle vara en showmatch men Duudsons gör inget halvhjärtat.

– Han började slå som fan. Det var en liten scen så det fanns inte utrymme att röra sig. Jag förstod att det är bara att börja slåss. Han blev förbannad då jag träffade honom med en höger. Det blev helvilt.

Arrangörerna insåg ganska fort vart det barkade och avbröt matchen.

– De sade med ansträngd ton: ”Det var det – tack, tack!”, säger Wahlström och skrattar än en gång.

Åldern var inget hinder för utveckling

Viljan att utvecklas och vägran att kompromissa var nycklarna till Eva Wahlströms idrottsliga framgångar. Hon vände på precis varje sten. Om och om igen. Under hela sin karriär.

– Jag hade på känn att hon kunde gå långt. Hon var så intensiv med träningen. Hon är på ett positivt sätt envis, säger reportern Carita Liljendahl som intervjuade Eva Wahlström otaliga gånger för tidningarna Östra Nyland och Nya Östis.

Programblad för nordiska mästerskapen i boxning i Lovisa 2007.
Programbladet för nordiska mästerskapet i boxning i Lovisa 2007. Programblad för nordiska mästerskapen i boxning i Lovisa 2007. Bild: Raul Öhberg Eva Wahlström

Boxningsexperten Mikko Marttinen påpekar att Wahlström blev världsmästare trots att hon inte är en motorisk supertalang, vilket bara höjer på värdet av hennes bedrifter. Han anser att Eva ”lärde sig att boxas” först efter att Risto Meronen tog över som tränare 2009.

– Det säger jag utan att nedvärdera henne. Det tog länge för Eva att lära sig vissa finesser som andra boxare tar till sig snabbt. Jag hyllar Eva för att hon lärde sig dem. Många lite äldre idrottare ids inte längre lära sig nya saker. Eva försökte lära sig nya saker ända till slut och gjorde det också, säger han.

Marttinen poängterar att Wahlström kompenserade för sina motoriska brister med kampvilja, mental tuffhet och mod. I många idrottsgrenar skulle det inte vara möjligt, men boxningen är på många sätt en helt annan värld.

Gjorde jobbet för "kommande Evor"

Damboxningen fortsatte att vinna mark på 2010-talet. Ett stort kliv mot en mer jämlik boxningsvärld togs i samband med OS i London 2012. Damboxningen fanns för första gången med på OS-programmet.

Boxningen var den sista olympiska sommargrenen som saknade damtävlingar.

Dylika milstolpar har haft en stor betydelse för Eva Wahlström.

– Jag har ofta haft dåligt samvete över att vi idrottare är så själviska. Man är tvungen till det. Allt handlar om en själv, min träning och min koncentration. Jag har alltid försökt hitta något utöver min egen boxning som är viktigt.

– Jag har alltid kommit fram till att jag jobbar för ”kommande Evor”. Jag går igenom en massa skit för att det ska vara lättare för kommande damboxare. Mitt jobb har varit mer värt än min VM-titel som inte påverkar så många andra än mig själv.

Jag nådde min yttersta gräns. Det var därför jag var färdig att sluta. Jag såg hur långt jag kunde komma. Både fysiskt och psykiskt.― Eva Wahlström

Mikko Marttinen anser att Wahlström har betytt oerhört mycket för finländsk damidrott.

– Hon var den första finländska superstjärnan i kampsport som tack vare henne är mer jämlik nuförtiden.

Eva Wahlström har varit och är fortfarande oerhört folkkär. Hennes ansikte har prytt otaliga tidningsomslag och hon har figurerat i massor av tv-program. Allt från dokumentärer till talkshower och dokusåpor.

– Sättet hon hanterade medier var banbrytande. Hon säger själv att hon inte skapade nån image, och det stämmer säkert, men hon var skicklig på att uppträda och på att berätta sin story. Jag tycker att hon har en given plats i finländsk idrottshistoria, säger Marttinen.

I samband med den finländska idrottsgalan 2019 utsågs Eva Wahlström till årets förebild. Ett år senare tog hon farväl från boxningsringarna.

– Jag förlorade mot Terri Harper som var 23 år. Själv har jag boxats i 23 år. Efter matchen skickade hon ett meddelande till mig. Hon tackade för allt jag gjort för damboxningen. Att hon nu har en möjlighet att boxas på den nivå hon gör tack vare mitt slit, berättar Wahlström och fortsätter:

– Jag fick känslan att det är så här det ska gå. Det här är rätt. Det är så här det ska sluta.

Framgångarnas omänskligt höga pris

Vi kunde sätta punkt för berättelsen om Eva Wahlström där. Men det finns en aspekt till som bör lyftas fram.

Visst, hon blev världsmästare. Hon nådde toppen. Hon blev en rikskändis. Hon blev hela folkets Eva.

Men priset var ohyggligt högt.

– Jag skulle inte önska det här för nån annan. Det har varit otroligt jobbigt. Jag har fortfarande kronisk smärta i ryggen och höften. Det värker i benen. Jag har svårt att sova eftersom jag har problem med nervsystemet.

Jag förstod att jag kan sluta då tiden är inne. Det är svårare att sluta innan det är för sent. Jag var så pass tuff att jag kunde sluta då jag var klar.― Eva Wahlström

För några dagar sen hittade hon ett gammalt foto som väckte ett myller av känslor. Hon skulle möta Katie Taylor men hade brutit näsan några veckor tidigare och hade dessutom en glasbit i en tå som inte gick att plocka bort. Och hon var hungrig och vägde för lite.

– Jag tittade på den här bilden och tänkte: ”Det är så många som skulle vilja vara Eva Wahlström men jag tror inte att det är många som skulle klara av det". När jag knappt själv klarar av att vara mig själv. Det var den tanken jag hade i stunden: Det här är så tufft att jag inte ens själv klarar av att vara den här människan, säger hon och tystnar.

Efter en okaraktäristiskt lång paus fortsätter hon.

– Ganska omänskligt har det nog varit. Men mina bästa kompisar och min man har kommit via boxningen. Så det var nog trots allt värt det. Trots de kroniska smärtorna.

Eva Wahlström kommer in på placering tio i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.